Nobel Center hotar Nobelstiftelsens trovärdighet

Ett frihetligt pluralistiskt samhälle behöver starka privata institutioner, utan inställsam underdånighet gentemot staten eller offentliga institutioner, och utan kortsiktiga sneglingar åt det politiskt korrekta. Ska de kunna upprätthålla sin trovärdighet måste de dock leva upp till högt ställda etiska krav.

Den senaste tiden har vi fått bevittna ett sammanbrott i trovärdighet och etik hos en sådan institution, Svenska Akademien. Den personliga mognad och rättrådighet som krävs fanns inte på plats. Tyvärr riskerar nu ännu en viktig privaträttslig institution att gå samma väg: Nobelstiftelsen.

Stiftelsen har förmått bygga en verksamhet med högt anseende kring Alfred Nobels vilja som den uttrycks i hans relativt kortfattade testamente. Nobels önskan var helt enkelt att arrangera en fond vars avkastning ska gå till priser i de vetenskapliga områden som anges i testamentet. Pristagarna ska fastställas av angivna vetenskapliga akademier. Dessa priser anses ha ett högt värde i det vetenskapliga samhället och något av riktlikare för vad som är god vetenskap.

Den allra tydligaste värdemätaren på verksamhetens legitimitet är den långsiktiga tilltron till Nobelpriserna. I allt väsentligt har denna legitimitet kunnat upprätthållas väl. Så långtförefaller Nobelpriset som institution fungera. Men Nobelstiftelsens hantering av den nya byggnad man önskar sig, benämnd Nobel Center, är ett problem.

Nobelstiftelsen har länge önskat sig bättre lokaler för att inhysa museum, prisceremonier och andra evenemang. Ett första försök att skaffa egna lokaler gjordes i början förra seklet, med Ferdinand Bobergs svulstiga palats, som dock aldrig genomfördes. Det är en legitim önskan att finna lämpliga lokaler för den centrala verksamheten men det kan inte anses vara någon självklar del av uppdraget att förvalta Alfred Nobels kvarlåtenskap och Nobelpriset att bygga upp en mer omfattande musei-, konferens- och eventverksamhet. Redan här rör sig Nobelstiftelsen på ett osäkert område.

Nobel Center avviker från den omgivande arkitekturen och väcker anstöt. Med rätta.

Själva hanteringen av ärendet kring Nobel Center i relation till staten, Stockholms Stad och de som kritiserar projektplanerna visar dock på ett bristande omdöme hos Nobelstiftelsen som på allvar sätter hela konstruktionen med Nobelpriserna och Nobelstiftelsen i fråga. Just i de situationer när stiftelsen kan misstänkas främja sina egna intressen mer än Alfred Nobels vilja, eller utsätts för saklig kritik, rör man sig på ett känsligt område.

För att behålla sitt goda renommé måste stiftelsen uppträda med den allra högsta grad av etiskt försvarbart förhållningssätt och hantera sina verksamhetsprocesser enligt rutiner och principer som följer lag och ordning här i Sverige. Därtill måste alla delar av verksamheten klara av att belysas offentligt utan att det skadar trovärdigheten i verksamheten. Hur det går annars illustrerar Svenska Akademien, som nyligen beslutade att ställa in utdelningen av årets Nobelpris i litteratur.

Tyvärr har Nobelstiftelsen inte i alla delar levt efter dessa principer i sitt agerande vad gäller Nobel Center. Processen kan kritiseras på flera punkter:

• Den utredning om möjliga platser för Nobelcenter som stiftelsen genomförde 2011 lever inte upp till kravet på en objektiv och allsidig belysning av ärendet. Alternativ till att placera byggnaden på Blasieholmen utreddes inte på ett seriöst sätt, och utredningen i sin helhet är ett hafsverk. Risken för att placeringen av en byggnad som Nobelcenter på Blasieholmen skulle generera kritik, exempelvis med tanke på debatten kring Slussen, har inte alls vägts in i bedömningarna. Mark- och miljödomstolen har också följdriktigt upphävt (länk) Stockholms Stads beslut att fastställa detaljplanen för Nobel Center.
• Nobelstiftelsen anställde en tidigare ledande tjänsteman från Stockholms Stad för att leda arbetet med Nobelcenter. Det innebär visserligen att den tillägnade sig god kompetens, men ur etisk synpunkt är det tvivelaktigt. I vilket fall innebar det en onödig risk för stiftelsens anseende, vilket tyder på ett bristande omdöme.
• Tilldelningen av byggrätten på Blasieholmen har kännetecknats av ett kompisagerande i maktens korridorer. Det är ovärdigt Nobelstiftelsen. Blotta misstanken om att allt inte gått rätt till, eller skulle kunna ifrågasättas, borde gjort att den avhållit sig från erbjudandet. Detsamma gäller finansieringslösningen, som inte är helt klar i sina detaljer.
• Stiftelsen borde ha insett att placeringen av Nobelcenter på Blasieholmen är olämplig och att utformningen av byggnaden skulle leda till protester. Den avviker från den omgivande arkitekturen och väcker anstöt. Med rätta. Mark- och miljödomstolen och flera remissinstanser, inklusive Riksantikvarieämbetet, som är den främsta expertmyndigheten på området, har poängterat detta. Mark- och miljödomstolen går så långt att den fastslår att byggnaden innebär en påtaglig skada för riksintresset och kulturmiljövården på Blasieholmen.
• Bland det mest stötande är den arrogans med vilken Nobelstiftelsen och Nobelcenters företrädare uppträder. Mitt under den pågående domstolsprocessen i Mark- och miljödomstolen gick de ut med tillkommande information om hur Nobelcenter ska utformas invändigt, utan respekt för rättsprocessen. Denna enskilda handling tyder på ett så bristande omdöme och avsaknad av etisk kompass att man häpnar.

Bland det mest stötande är den arrogans med vilken Nobelstiftelsen och Nobelcenters företrädare uppträder.

Nobelstiftelsen förhåller sig raljant oförstående i relation till riksintressets företrädare. Den rör sig i ett område där man närmar sig en obstruktion mot lagstiftningen och de riktlinjer som statliga myndigheter dragit upp kring kulturmiljövården. Dessutom förkastar stiftelsen den vetenskapliga expertisen hos Riksantikvarien och Stadsmuseet, som båda protesterar mot Nobelcenter. Det är egentligen att underkänna en väsentlig grund för den egna verksamheten, nämligen tilltron till synpunkter grundade på vetenskaplig verksamhet.

Det är primärt Nobelpriset, inte Nobelstiftelsen, som är en tillgång för Sverige som vetenskapsnation. Stiftelsen har med sitt agerande kring Nobelcenter väckt frågan om den själv inte i själva verket är raka motsatsen.

Nobelstiftelsen bör omedelbart meddela att den drar sig ur frågan om att bygga ett Nobelcenter på Blasieholmen. Kanske bör även ledningen i stiftelsen överväga att lämna sina poster, så att frågan kring lokaler för stiftelsen kan få en nystart.

Det vore bra om Nobelpriserna på detta sätt skulle kunna värnas för framtiden. Sverige behöver privaträttsliga institutioner som Nobelstiftelsen, men etiken och den personliga mognaden måste finnas på plats för att dessa ska upprätthålla sitt rykte och sin ställning. I fallet med Nobel Center har Nobelstiftelsens agerande tyvärr i flera avseenden visat på motsatsen.