Amanda Broberg: Netflix är en otillräcklig historielärare

Häromveckan hade det gått tjugo år sedan de attackerna den 11 september. Men terrorismen varken började eller slutade med nine-eleven eller USA:s efterföljande krig mot densamma – och historieskrivningen som domineras av den islamistiska terrorn riskerar att missa pusselbitar. 

Tiden läker inte alla sår. Att det har gått två decennier sedan nine-eleven, med ett hårdfört krig mot terrorismen, tillfångatagna terrorister och avrättandet av al-Qaidas ledare Usama Bin Ladin 2011, ändrar inte den saken. Däremot går det nu att på allvar staka ut längre tidslinjer, inte bara för det som föranledde attackerna, utan också för det som kom efter. 

På Netflix går nu dokumentärserien Vändpunkten, som tar sin utgångspunkt i 11 september, men som också går tillbaka till Sovjets invasion av Afghanistan, mujaheddin och det som lägger grunden för al-Qaida. Dessutom skildrar den efterspelet i form av det krig som USA förklarade mot terrorismen. Här ryms såväl den rättmätiga ilskan och bestörtningen över attackerna som det bitvis tvivelaktiga i USA:s agerande efteråt. 

Nyanserna i dokumentären är sådana som ofta går förlorade när terror och krig skildras i spelfilmer eller annan fiktion. Ofta är det själva dramaturgins förutsättning – i Homeland jagar Carrie Mathison och Saul Berenson terrorledaren Abu Nazir, i Zero Dark Thirty som är baserad på jakten på Usama bin Ladin får den karismatiska CIA-analytikern Maya Harris upp spåret som slutligen leder fram till the most wanted av terrorister.

I ett infall har jag plöjt filmer och TV-serier om eller relaterade till nine-eleven de senaste veckorna. Utbudet är oändligt. Jag själv har inga personliga minnen av den 11 september 2001 – för de som bara är något år äldre är det däremot ofta det första politiska minnet – men uppsjön av skildringar, både icke-fiktiva och fiktiva, låter även sådana som undertecknad komma lite närmare att förstå.

Den islamistiska terrorn har utgjort den stora hotbilden och präglat oss som växt upp på 2000- och 2010-talet.

I sig är inte det särskilt konstigt. Attackerna den 11 september saknar på många sätt motstycke i modern tid, och det är den islamistiska terrorn som även efteråt utgjort den stora hotbilden och präglat oss som växt upp på 2000- och 2010-talet. Vi minns dåden i tunnelbanan i London och Bryssel, attackerna mot Charlie Hebdo och Bataclan i Paris. Och såklart Drottninggatan 2017. I den nutida berättelsen om terror är hotet från islamister och jihadister av naturliga skäl helt dominerande. Men det betyder inte att det inte fanns omfattande terrorism av helt annorlunda karaktär bara någon generation bort. 

I mitt plöjande av filmerna om 11 september blir algoritmen snabbt känslig för genren terrorism och rekommenderar den tyska spelfilmen Der Baader Meinhof Komplex. Jag sitter trollbunden genom den tre timmar långa filmen och när den är slut kan jag inte låta bli att undra varför jag aldrig lärt mig om det här i skolan. Visst hade jag hört talas om Baader Meinhof-ligan, men aldrig förstått vidden av Röda armé-fraktionens (RAF) terror och hur djupt den påverkade det tyska samhället. Under några år på 1970-talet är en grupp vänsterradikala ungdomar nära att göra Västtyskland till en polisstat. Det är svårt att ens föreställa sig i dag. 

Det går såklart att klaga på luckor i allmänbildning, eller påpeka att det är naturligt att man vet mer om den terrorism som skett i närtid än den som slog till för femtio år sedan. Men jag vågar mig på att tro att det i största allmänhet finns en rätt liten kunskap om den här typen av terrorism hos min generation för att den skedde under en tidsperiod som på många sätt fallit mellan stolarna i vårt medvetande.

Historieundervisningen har oftast fullt sjå med att täcka in det långa artonhundratalet med industrialisering och den världskrigstyngda första halvan av nittonhundratalet.

För oss som är födda på nittiotalet eller i dess gränsland, är helt enkelt den senare delen av 1900-talet en kunskapslucka. Historieundervisningen har en tendens att sätta punkt någonstans 1945. Det som händer därefter och fram till 2000-talets början (födelseåret spelar såklart viss roll här) har vi sällan konsumerat i media, antingen för att vi inte var födda eller för att vi var för små. Men vi har inte heller lärt oss särskilt mycket om det i skolan.

Historieundervisningen har oftast fullt sjå med att täcka in antiken, det långa artonhundratalet med industrialiseringen och den världskrigstyngda första halvan av nittonhundratalet brukar prioriteras. Men allt som kom därefter är i regel en rätt stor kunskapslucka. 

För att ta ett exempel: 2007 genomförde Demoskop en uppmärksammad undersökning som visade att att 95 procent av svenska skolungdomar kände till Auschwitz, men bara 10 procent visste vad Gulag var. Resultatet fick många att reagera och 2011 skärpte dåvarande skolminister Jan Björklund läroplanen.

Bristen på kunskap gäller sannolikt även en lång rad andra händelser mellan andra världskrigets slut och millennieskiftet. 

I samband med det fick också myndigheten Forum för levande historia uppdraget att samla in ögonvittnen från såväl Förintelsen som kommunismens illdåd. Men antagligen är det inte bara ointresset för kommunismen som ideologi och det som gjorts i dess namn som är problemet. Bristen på kunskap gäller sannolikt även en lång rad andra händelser mellan andra världskrigets slut och millennieskiftet. 

Mellan andra världskrigets slut och millennieskiftet pågår en extremt intensiv period som haft stor påverkan på samhället i dag – ändå tycks många i min generation lida av ett stor ett kunskapsunderskott om denna period. Den har fallit mellan historieundervisningens slutpunkt och den tid då vi blir medvetna och själva börjar konsumera media.

Kanske är det därför jag hörde talas om folkmordet i Rwanda när jag såg spelfilmen Hotel Rwanda. Att IRA avrättade Lord Mountbatten, Storbritanniens förre försvarschef och prins Philips morbror, får jag reda på när det porträtteras i ett avsnitt av The Crown. Först när jag börjar gå igenom terrordåd som inträffat under sjuttiotalet lär jag mig om ETA, en terrorgrupp av baskiska separatister som mellan 1968 och fram till början av 2000-talet beräknas ha avrättat 800 personer i olika dåd. 

Om nästan 90 procent av svenska skolungdomar inte kände till Gulag, hur många tror ni känner till att Sovjet invaderade Afghanistan?

Omvälvande händelser som kalla kriget, Balkankrigen, folkmord och terror under 1900-talets andra hälft verkar det finnas rätt liten kunskap bland dem som gått i skolan de senaste 20 åren. I historieundervisningen där mycket ska klämmas in är det inte så märkligt att man inte prioriterar saker som hände på nittiotalet. Likväl riskerar det att missa viktiga förklaringsfaktorer till den tid vi lever i i dag, som exempelvis att reaktionerna på Sovjetunionens invasion av Afghanistan var helt centrala för al-Qaidas framväxt. Om nästan 90 procent av svenska skolungdomar inte kände till Gulag, hur många tror ni känner till att Sovjet invaderade Afghanistan?

När Skolverket lade fram ett förslag om att stryka bland annat antiken ur historieundervisningen blev reaktionerna starka och förslaget drog så småningom tillbaka. Även som Skolverkets slutsats var helt felaktig som var problemanalysen som föranledde den korrekt; vad gör vi egentligen när historien hela tiden blir längre och allt mer måste få plats i undervisningen? Svaret kan varken vara att klippa de långa linjerna eller kapa angelägen nutidshistoria. Historieundervisningen kan inte delegeras till Netflix och godtyckligt intresse – det är den helt enkelt för viktig för.