Valrörelsen 2006 brukar betraktas som avklarad redan innan den startat. Ett par år tidigare hade en ny borgerlig konstellation sett dagens ljus – Alliansen – och den kom att få ett rejält uppsving redan från start. Den bilden har satt sig i det allmänna politiska medvetandet.

Fyra borgerliga partier träffades hos centerpartiledaren Maud Olofsson i norrländska Högfors, kröp inte ner i en badtunna men gav det intrycket, och sedan skrevs politisk historia. Trots en god ekonomi och positiva utvecklingsvindar så åkte Socialdemokraterna på näsan, framförallt därför att väljarna var trötta på Göran Persson.

Till viss del stämmer detta. Socialdemokraterna lyckades inte utnyttja de goda tiderna, utan föll därför att väljarna ville ha något nytt. Alliansen bildades i exakt rätt ögonblick för att kunna utnyttja denna känsla. Men samtidigt var valet egentligen jämt, det hade inte behövts många procentenheter för att Persson skulle ha lyckats hålla sig kvar vid makten. Valforskare i Göteborg räknade ut att det var 119 000 röster som skiljde mellan blocken.

Den som vill förstå vad som föranledde valresultatet kan välja att fokusera på de långa politiska trenderna, eller uppmärksamma händelser i själva valrörelsen.

Det fanns exempelvis ingenting under de sista månaderna innan valet som kan förklara att det var fler än någonsin tidigare som röstade på partier utanför riksdagen. Väljarna stödde partier som Piratpartiet, Junilistan, Feministiskt Initiativ, ett pensionärsparti och framförallt Sverigedemokraterna. De senare ökade till 2,9 procent av väljarkåren, ett genombrott eftersom de på så sätt kvalificerade sig till partibidrag. Totalt sett röstade 5,7 procent på partier som inte kom in i riksdagen.

Givetvis var förklaringarna till detta rekord inte något som inträffade under valrörelsen, utan resultatet av en långsam omvandling av det svenska politiska landskapet. Vi kunde här se en tydlig indikation på att fogarna var på väg att lossna. Det fåtal eftervalsanalyser som uppmärksammade detta anade slutsatsen ”You Ain’t Seen Nothing Yet”.

En rekordstor grupp socialdemokrater bytte parti

En annan långsiktig trend gjorde sig också påmind, nämligen att det stora partiet Socialdemokraterna gradvis var på väg att förlora sin dominerande ställning. En av partiledningens strategier under valrörelsen var att i ett tidigt skede försvara trygghetssystemen mot kritiken från Alliansen om utanförskap och kraven på ”arbetslinjen”.

Socialdemokraterna tänkte att under inledningsskedet visa väljare som tappat tron på partiet under den hårda saneringsperioden att ”vi står på er sida mot högern”. Genom att på så sätt återvinna sina gamla väljargruppers förtroende, tänkte sig partiet sedan, i valrörelsensslutspurt, att närma sig medelklassväljarna med budskapet ”titta vad bra det går för Sverige!”.

Problemet med denna strategi var att Socialdemokraterna låste fast väljarnas bild av partiet i det första skedet. Valrörelsens första intryck bet sig fast och omöjliggjorde ett senare profilskifte.

När Alliansen talade om utanförskapets problem och Moderaterna utropade sig till ”det nya arbetarpartiet” möttes de av socialdemokrater som vägrade prata om utanförskap – och som lyckades framställa sig som ”det gamla bidragstagarpartiet”.

Ett resultat av detta var att Socialdemokraterna inte lyckades vända den långsiktiga sönderfallande trenden, utan förstärkte den. Det resulterade i att en rekordstor grupp socialdemokrater bytte parti – direkt till Moderaterna, något som tidigare varit ovanligt.

Sosseväljare brukade tidigare gå via något annat borgerligt mittenparti innan de hamnade hos högern. Det som försvann 2006 var just det rörelsemönstret. Något som sedermera skulle få dramatiska konsekvenser (läs: Sverigedemokraternas kommande succéval …).

Vi bör kanske också notera att Socialdemokraternas valresultat 2006 med ”endast” 35 procent av väljarna ansågs som ett oerhört nederlag, den lägsta siffran sedan demokratins genomförande. Men skulle årets valrörelse ge partiet så många väljare så skulle det anses som en oerhörd succé.

***

Valrörelsen 2006 återspeglade således långsiktiga strömningar i samhälle och väljarkår. Men enskilda händelser spelade också viss roll. Exempelvis det dataintrång som Liberalerna gjorde hos Socialdemokraterna – de hade lyckats komma över inloggningsuppgifter till

Socialdemokraternas nätverk och kunde på så sätt agera proaktivt inför socialdemokratiska utspel och programförklaringar. Detta ledde till en väljarflykt från Liberalerna dels till soffan, dels till Moderaterna, som på så sätt vann tillbaka en stor grupp väljare som försvann vid fiaskovalet 2002 (ett resultat av det så kallade Valstugereportaget).

Vi borde egentligen beskriva soffan som ett eget parti

Det förtjänar att påminna om att detta med ”soffan” ofta förbises när vi diskuterar väljarströmmar under en valrörelse. Vi borde egentligen rita in detta ”parti” som en egen enhet när vi spekulerar i vem som tar väljare från vem. Partier syftar i valrörelser inte enbart till att snyta andra partier på röster, utan också försöka till att mobilisera de egna passiva sympatisörerna, och ibland även demobilisera motståndarnas. Ett resultat av valrörelsen 2006 blev i vart fall ett rekord i valvinst för ett politiskt parti. Fredrik Reinfeldts moderater ökade med över 10 procentenheter, från 15,3 till 26,2 procent av väljarkåren. Medan Socialdemokraterna tappade 4,9 procentenheter.

Den enkla förklaringen till detta valresultat var att Moderaterna gjorde en rätt rejäl förflyttning mot mitten och på så sätt gjorde sig valbara för en mycket större grupp väljare än tidigare. Istället för att ligga till höger om de potentiella väljarna satte sig Moderaterna mitt bland dem.

***

Till de enskilda politiska frågor som anses ha avgjort valet 2006 var det framförallt fastighetsskatten som sänkte Socialdemokraterna. Erfarenheterna från detta är också förklaringen till att partiet inte vågar röra frågan igen. Men framförallt var det sysselsättningsfrågan som kom att symbolisera Alliansen – och framförallt moderaternas – profil och vinna valet åt dem. Moderaterna lyckades helt enkelt ta socialdemokraternas främsta symbolfråga och göra den till sin egen.

Som påpekats inledningsvis, socialdemokraternas partiledare och statsministern Göran Persson var mer ett sänke för partiet 2006. Det kan noteras att direkt efter valet – när Alliansen tagit över makten och Göran Persson avgått – så växte sig Socialdemokraterna åter starka. Väljarna verkar ha återvänt redan på valnatten när Persson förkunnade sin avgång. Om Moderaternas ökning med 10 procentenheter 2006 var nytt rekord så slog de efter valet ett annat: Ingen regering har tappat så mycket i opinionen under så kort tid.

Men valnederlaget 2006 för socialdemokraterna – trots goda tider – bekräftar den ”lag” som säger att väljarna efter några mandatperioder vill byta ut den sittande regeringen oavsett resultatet av dess maktutövning. Folk vill ha nya nyllen. Lagt ovanpå allt annat kan det förklara varför Alliansen vann 2006.

Fredrik Reinfeldt var detta nya nylle, men även centerpartiets Maud Olofsson var ett dragplåster för sitt centerparti. Den pågående valrörelsen får visa om ett regeringsparti kan undkomma denna ”lag” genom att strax innan ett val byta ut sin ledare.

Omslagsfoto föreställande Fredrik Reinfeldt och Göran Persson i samband med en debatt hos TV4 under valrörelsen 2006: Henrik Montgomery/TT