När svarta pengar ger förtur på bostadsmarknaden

Göteborgs stad föreslår ett nytt sätt att hjälpa personer i utsatta områden in på bostadsmarknaden. Exakt vad det går ut på är än så länge otydligt, men tanken är att den som har pengar, men inte på banken, ska kunna använda dem för att betala kontantinsatsen till en bostadsrätt.

– Ta ett utsatt område, till exempel Gårdsten eller Tynnered. Ofta finns det kapital för att klara av kontantinsatsen, men den finns kanske inte alltid på bankkonton. Den finns i släkter, i familjer. Där tror jag vi kan hjälpas åt att göra storbankerna mer varse vilka förutsättningarna är i de olika områdena, förklarar Martin Öbo, kommunens fastighetsdirektör, till SR.

Om släkten eller familjen har hederligt intjänade pengar finns det dock inget som hindrar dem från att promenera in på valfritt bankkontor, redogöra för varifrån pengarna kommer, och sätta in dem. Då behövs ingen genväg i systemet.

Om pengarna inte kan sättas in på banken beror det ofta på att deras ägare inte på ett tillfredsställande sätt kan redogöra för varifrån han eller hon fått pengarna. Då har han eller hon förstås stor nytta av en genväg – det blir ju en form av offentligt sponsrad pengatvätt.

Det finns grupper med större problem än att deras pengar inte är tvättade.

Inte bara det: den som har pengar till en kontantinsats har det dessutom, egentligen, rätt bra. Den svarta marknaden för hyreskontrakt, som bara i Stockholm beräknas omsätta omkring 2,6 miljarder kronor om året, är kontantbaserad. Den som har råd med en kontantinsats har ofta även råd att köpa ett svartkontrakt. Han eller hon kommer att kunna få tag på en bostad. Det finns grupper med större problem än att deras pengar inte är tvättade.

Till exempel de unga storstadsbor i Sverige som förmodligen aldrig kommer att få en hyresrätt under sin livstid. För att ta Stockholm som exempel står det i dag lika många i bostadskö som det antal bostäder Stockholms bostadsförmedling har förmedlat sedan den grundades. På 40-talet. Inklusive miljonprogrammet. Den som ställer sig i kö i dag kan i princip bara hoppas att förutsägelser om att dagens unga kan komma att bli 200 år gamla slår in. Då kanske de har en chans att överleva bostadskön.

Har de inte föräldrar med några hundra tusen kronor liggande är de annars dömda till ett liv på andrahandsmarknaden, eller att flytta någon annanstans. Och som om inte det räckte, verkar Göteborgs stad nu vilja att de ska se personer som med plånböckerna fulla av svarta pengar segla förbi dem i konkurrensen – med det offentligas goda minne.

Positiva samhällseffekter eller inte; den sortens politik väcker ont blod.

Även den mest dedikerade do-goodern måste kunna förstå att signalerna ett sådant system sänder ut inte är positiva. Framför allt inte i ett samhälle där stora grupper – och nu syftar jag inte på de utsatta områdena – redan känner sig förfördelade. Minns debatten när regeringen föreslog att friskolor inte längre skulle erbjuda platser till barn med längst kötid, utan lotta ut dem, bland annat med motivet att nyanlända skulle kunna komma in i bättre skolor. Intentionerna må ha varit goda, men förslaget hade tydliga förlorare: De som tidigt ställt sig i kö i hopp om att trygga en bra utbildning åt sina barn, och som plötsligt skulle få se sig omsprungna av någon som just kommit hit. Positiva samhällseffekter eller inte; den sortens politik väcker ont blod.

Först skapar staten en omöjlig bostadsmarknad genom att med hjälp av hyresregleringen bromsa byggandet av hyresrätter. Att fler i stället tvingas konkurrera om bostadsrätter driver upp priserna långt bortom vanliga människors räckvidd. Sedan väljer det offentliga några få grupper som ska släppas in i värmen, på de andras bekostnad.

Det är i sig illa nog, men av alla grupper den skulle kunna välja att hjälpa, så lutar det alltså åt personer i utsatta områden som redan har pengar.

Det är visserligen bara början av januari, men frågan är om inte Göteborgs stad redan presenterat 2019 års sämsta politiska förslag.