Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Essä

Där samhällskontraktet brustit kan en aktiebolagsskola vara det enda som fungerar. Socialdemokraternas skolpolitik hindrar barn som vill bort från det vanliga Sveriges stökskolor, skriver Kajsa Dovstad.

Jag tycker egentligen inte om att använda personliga argument för att vinna politiska poänger. Ändå kan jag inte låta bli att fundera på om skolminister Lina Axelsson Kihlblom eller statsminister Magdalena Andersson hade valt bort Snäckebacksskolan i Ronneby för sina barn.

En titt i nyhetsflödet ger en fingervisning om varför många gör just det: Storbråk mellan afghaner och araber i anslutning till julavslutningen. Misstänkt anlagd mordbrand på toalett. Kritik från Arbetsmiljöverket för att lärare arbetar ensamma. 

Nu är Snäckebacksskolan, eller Snäck som den kallas i folkmun, i princip nedlagd. Efter en renovering har den slagits ihop med en annan skola och bytt namn. 

Hade skolminister Lina Axelsson Kihlblom valt Snäckebacksskolan? Foto: Lars Schröder / TT.

I sitt Almedalstal beskrev Magdalena Andersson sin egen skolgång. Det var tyst i klassen, eleverna lärde sig både algebra och “hexameterns sköna rytm”. Jag kan nästan förstå statsministerns aversion mot friskolor om det är hennes bild av hur arbetet fungerar i ett genomsnittligt kommunalt klassrum. 

Men skimret av den personliga nostalgin tycks ha förvrängt Magdalena Anderssons verklighetsbild. De flesta orter i dagens Sverige ser ut inte ut som hennes barndoms Uppsala. Katedralskolan, där statsministern gick gymnasiet, lär vara en av de mest professorsbarn-täta i landet. I Ronneby med omnejd har det aldrig funnits en skola där eleverna kommer från så välbemedlade hem.

Min morfar, som var lärare på ett närbeläget högstadium, ska ha varit en av få vuxna som kunnat bringa ordning och reda. När han gick rastvakt var det inte ens stökigt i korridorerna. Tyvärr finns ganska få lärare som morfar kvar, sådana som förmår skapa lugn och ro även bland bruksortsbarn. 

Den personliga nostalgin tycks ha förvrängt Magdalena Anderssons verklighetsbild.

När jag var liten fanns ingen friskola i Ronneby. Men det fanns barn och ungdomar som åkte en timme eller så enkel väg till Karlshamn eller oss i Karlskrona för ett alternativ. Inte för att det var kul, för att få glädjebetyg eller gratis laptop, utan för att få trygghet och studiero. Fortfarande väljer många att pendla bort från kommunens skolor. 

Mina egna bevekelsegrunder till att välja friskola var inte särskilt drastiska, men den höga volymen under mellanstadielektionerna gjorde valet lättare. Under det egna arbetet tryckte jag fingrarna hårt mot öronen för att stänga ute ljudet av mina klasskamrater. Skolan hade bäst socioekonomiska förutsättningar i hela staden och jag vill minnas mina lärare som bra. Ändå var det svårt att få bort allt stök och stoj, fnitter och snack. 

Killen vars pappa var gammal Viggenpilot brukade göra verklighetstrogna pappersflygplan och kasta omkring. Vi skulle snart bli tonåringar, och utforskandet av identiteten gick för många ut på att bryta mot normer och regler.

I Karlskrona startades ovanligt många friskolor på 1990-talet. De flesta var ganska små, och drevs av till exempel engagerade lärare, men som vinstdrivande aktiebolag. Ofta hävdas att allmänt vinstförbud eller förbud mot aktiebolag inte alls skulle hota det fria skolvalet, eller ens pluralismen i systemet det skulle ju gå att bedriva skola i form av stiftelse eller kooperativ. 

Icke offentligt drivna skolor av sådan ”finare” sort har länge funnits i Stockholm. Redan innan friskolereformen kunde man välja Franska skolan, Enskilda Gymnasiets grundskola eller få kronprinsessan som bänkgranne i Carlssons skola. Huvudstaden har aldrig haft ett rent monopolsystem och de kommunala skolorna har också varit bra och många. Men Stockholm är ett undantag. I de flesta delar av landet fanns inga alternativ innan 1990-talets friskolereform.

Vilket är långt ifrån slump. För icke aktiebolagsformer behövs kapital här och nu. Det krävs förmögenheter att donera, eller tid att engagera sig i ett kooperativ. I Sverige utanför storstäderna går de flesta går till jobbet klockan åtta och kommer hem efter fem. Få har en årslön på banken. För att starta ett aktiebolag krävs dock främst en efterfrågan, det räcker med att kapitalet kommer att finnas i framtiden. 

Icke offentligt drivna skolor av sådan ”finare” sort har länge funnits i Stockholm.

De stiftelsedrivna friskolor som är vanliga i andra länder har skapats i helt andra samhällen, i helt andra tider. Sådana fanns i Sverige också, men inkorporerades i välfärdsstaten under efterkrigstiden. När monopolet sedan ifrågasattes på 1980-talet fanns det knappt kvar någon filantropi och kraften i civilsamhället hade avtagit. Att flera av friskolorna i Karlskrona numera ingår i större koncerner är inte heller något som per automatik är dåligt. Tvärtom finns helt andra möjligheter till omfördelning av resurser, sambedömning och kvalitetskontroll.

Även om man skulle vilja se ett annat skolsystem går det inte att spola tillbaka tiden. Vill man att folk ska kunna välja annat än kommunala skolor i hela Sverige måste man acceptera, om än inte gilla, aktiebolag som driftsform. 

Vinstintresset ska vara borta senast 2026 om Socialdemokraterna får bestämma. Magdalena Andersson är strategisk vag på frågan om hur det ska gå till, men i en intervju med Expressen har hon sagt att det kan handla om att stoppa aktiebolag i skolsektorn. Över 120 000 elever går i en sådan grundskola, och ännu fler i en gymnasieskola som drivs av ett aktiebolag. Deras skolor ska alltså stängas, eller omvandlas, innan nästa mandatperiod är slut. 

Oavsett vad man tycker i sakfrågan är det ett gigantiskt systemskifte som ska genomföras på bara några år. Det är sällan man på Timbro upplever sig stå för ett mellanmjölkförslag, men vore det inte bättre att åtminstone testa att förbättra systemet innan man dömer ut det?Det tänker dock inte statsministern göra. 

Få skolsystem saknar likt det svenska inslag av extern validering. Lärare både sätter betyg och rättar sina egna nationella prov; den utomstående kontrollen är närmast obefintlig. Av forskare och debattörer till både höger och vänster har detta pekats ut som den kanske viktigaste buggen att åtgärda, oaktat friskolornas vara eller inte.

Riksdagsmajoritet för centralt rättade nationella prov har funnits sedan 2015, och numera säger sig även Socialdemokraterna vara för. Ändå planeras de första externt rättade proven att skrivas först 2027. Innan man ens har lyckats få klart vettiga nationella prov, har regeringen alltså tänkt att genomföra en massnedläggning av skolor. Prioriteringen säger en hel del om Socialdemokraternas syn på utbildning.

Den här texten kommer bemötas med invändningen att jag är betald lobbyist och själv tjänar pengar på marknadsskolorna. Det är för det första inte sant. Jämfört med att vara läkare är det ett rätt rejält minus att jobba för Timbro. Det är heller inte självklart att Timbro tycker all slags välfärdsmarknad per se är bra. Vårt uppdrag är att vara för marknadsekonomi, vilket innebär att den skattefinansierade delen av ekonomin inte bör växa sig onödigt stor, och att den bör fungera. Om det sker bäst utan marknadsinslag, skulle vi förespråka det. Timbro är pro market, inte pro business. 

Jag tror på aktiebolagsdrivna friskolor för att det var det enda alternativet för Kajsa som satt framför whiteboardtavlan med fingrarna intryckta i öronen. I högstadiet valde jag bort den kommunala skolan, med hopp om att det skulle bli lite mer studiero. Forskningen visar att denna valfrihet går att kombinera med kvalitet.

Duktiga flickor betraktas både som parasiter och pollinerare av friskolekritiker. Parasit då man tar med sin skolpeng (som dock, vilket sällan nämns, för det mesta är lägre än för andra eftersom kommunerna gör socioekonomiska viktningar) och pollinerare eftersom ens uppgift i skolans ekosystem är, för att göra en oortodox liknelse, att likt ett bi befrukta de andra barnen med kunskap. Tusen blommor ska blomma genom kamrateffekter.

Tidigare har arbetarrörelsen haft en helt annan inställning. På en gammal affisch från 1948 ger SSU budskapet “Begåvad men fattig ge honom en chans”.

Olikt då finns i dag avgiftsfri utbildning och nästan gratis välfärd. De flesta får inte bara en, utan flera, chanser. Men alla tar dem inte. Enligt moderna socialdemokraters världsbild beror det alltid på något annat än individerna själva. Om bara bostäderna vore större, om bara bänkgrannen kom från en akademikerfamilj, om bara friskolornas vinster lades på skolor i förorten, då men först då , kan det sociala arvet brytas.

Sverige reste sig från fattigdom till välstånd med en helt annan attityd. Missförtså mig rätt. Ett rikt samhälle och en allmän välfärd är viktigt för att alla ska nå sin fulla potential. Men dagens arbetarrörelse glömmer att ansvaret för klassresan inte bara kan ligga på samhället, utan att individen måste göra jobbet själv.

Morfar hade inte ens en egen säng när han växte upp. De var elva syskon i en liten tvåa. Trots trångboddheten förväntades han läsa läxorna. Som den förste i släkten tog han studenten och kämpade sig till ett av de finaste arbeten man kunde ha. Han blev lärare. 

Det är milsvid skillnad på att ställa krav på att utsatta ska kunna ta sig dit de vill, till krav på att de i finare områden ska sätta sina barn i stökiga skolor för att utjämna. För det är vad nutidens socialdemokrater är inriktade på. Oppositionen anklagas hitta på om “bussning”, men när man läser propositionen och ministrarnas uttalanden är det svårt att se att förslagen inte skulle handla om att, medelst kollektiva motorfordon eller ej, flytta barn från ett område till ett annat. Förstås inga problem om det sker frivilligt, men det överordnade syftet är att  få till “en allsidig social sammansättning”, inte att ge elever och föräldrar makt över sitt skolval och sin framtid.

Killen vars farsa är pilot är noga med skillnaden på Viggen och JAS. Kanske kan han lära invandrarbarn något om svensk industrihistoria?

Vilket för mig tillbaka till min mellanstadieskola. Härifrån finns det två kommunala högstadieskolor på nästan exakt samma avstånd. Den ena, där jag skulle ha gått om jag inte valde en friskola, har vad man kan beskriva som ett ganska fördelaktigt elevunderlag. Visserligen inte som Magdalena Anderssons Katedralskola, men de flesta kommer från relativt goda förhållanden. Den andra högstadieskolan ligger i stadens mest problemtyngda utanförskapsområde. Det rationella för politiker och tjänstemän som vill åstadkomma en allsidig social sammansättning är att göra om urvalet, införa “strategisk dragna förtursområden” som det står i propositionen, och låta oss åka till utanförskapsområdet i stället för till den andra skolan. 

Vi är perfekta kuddbarn. Alla pratar flytande svenska. Stöket i klassrummet består trots allt bara av verklighetstrogna pappersflygplan och killen vars farsa är pilot är noga med skillnaden på Viggen och JAS. Kanske kan han lära invandrarbarn något om svensk industrihistoria?

Kuddflicka? Skribentens första dag i skolan.

Så är tanken med kamrateffekter. Kulturellt kapital sprids genom att barnen pollinerar sina bänkgrannar. Förutom den tveksamma människosynen att barn ska användas som verktyg för vuxnas mål hellre än att få en bra utbildning för sin egens skull finns det inget stöd för att metoden fungerar. När Vivallaskolan I Örebro stängdes på grund av stök, och eleverna skjutsades till andra skolor, blev effekterna till och med negativa. Allas resultat sänktes. Vem som egentligen påverkar vem är inte självklart. 

Jag valde alltså bort den jämförelsevis lugna kommunala skolan för att få något ännu lugnare. Allt jag ville ha var ett tyst rum att plugga i. Är det för mycket begärt att få söka sig till den skola man bäst tror kan erbjuda detta?

Frågan är större än att bara handla om invandringsrelaterad segregation. Några mil utanför Karlskrona ligger en annan problemtyngd kommunal skola, Jändelskolan, med en ganska stor andel barn till lågutbildade föräldrar men med svensk bakgrund. På 00-talet var rastvakterna inte direkt av morfars snitt. Det sköts nyårsraketer i korridoren, och det hände att använda tamponger klistrades på fönsterna. Inte konstigt att min tysta och ordentliga kompis valde bort kommunen som huvudman på gymnasiet. 

Friskolesystemet är verkligen inte optimalt utformat. Tvärtom. Till skillnad från inom mitt eget område, medicinen, finns som sagt ingen extern validering. Inom vården har det länge funnits hängslen och livrem; myndigheter och regioner som utformar riktlinjer och kontrollerar. Inte primärt för att kontrollera företag, utan för att säkerställa kvalitet. Ett väl utformat system gör att också marknadskrafterna fungerar bättre. Dessutom finns starka professioner, och en bra kåranda fungerar som motvikt till både offentliga och privata intressen.

Skolminister Lina Axelsson Kihlblom är själv ett exempel på att det inte alltid står så rätt till med professionalismen i lärar- och rektorskåren. Som rektor på en friskola fifflade hon med kösystemet för att kunna anta “de lätta” eleverna, i strid mot både lagstiftning och etik. Hennes slutsats är inte enbart att det kan behövas kontrollfunktioner för att hindra andra från att göra sak. Nej, blotta möjligheten till fusk är för mycket att hantera för lärare och rektorer. 

Ministern tycks inte kännas vid något personligt ansvar, trots att det var hon och ingen annan som agerade felaktigt. Hade samma situation uppstått inom vården, att en läkare aktivt strukit vissa patienter från kölistan, hade det med största sannolikhet blivit en stor skandal. Den ansvarige hade blivit persona non grata, inte fått passerkort till Rosenbad och lyfts fram av professionen på twitter.

Nu ska vi känna oss trygga med att Axelsson Kihlblom agerar efter svenska elevers bästa, och inte styrs av sin nuvarande arbetsgivares affärskoncept: Socialdemokraternas strävan efter makten. Vilket inte nödvändigtvis hänger ihop med vad skolan behöver här och nu. 

Trots löften om motsatsen är de verkliga incitamenten att lösa problemen faktiskt ganska få.

Tvärtom spelar debatten om marknadsskolan S rakt i händerna. Trots löften om motsatsen är de verkliga incitamenten att lösa problemen faktiskt ganska få. Vilket kan förklara varför centralrättade nationella prov dröjer, och regeringen går fram med förslag som de vet inte kommer ha stöd i riksdagen, trots en ganska kompromissvillig borgerlighet. 

Oppositionen öppnar upp för att förändra både kösystemet, ge Skolinspektionen kraftigare nypor och ifrågasätter att bevisligen dåliga skolor kan plocka ut vinst. Men Socialdemokraterna ser hellre en konflikt än inför åtgärder som skulle kunna förbättra dagens system. 

Nog finns det friskolor med flummiga upplägg som kanske inte borde vara tillåtna. Men kommunpolitiker är verkligen ingen garant för kunskapsfokus. I Karlskrona går Socialdemokraterna till val på att ta bort läxorna. Lyckas partiet genomföra vallöftet, tar det fyra år innan de styrande hinner bytas ut och läxorna återinförs. Det är lång tid i ett barns liv. Alternativet för en vettig förälder i det samhälle Socialdemokraterna, och tyvärr en del borgerliga debattörer, förespråkar, är att rösta bort eller flytta. Den lilla människan hamnar i kläm i deras Sverige.

Det finns en lösning som både kan höja resultaten på stökiga skolor och få dem att bli mer populära. I Storbritannien upphandlas dåligt fungerande skolor och tas över av entreprenörer som är specialiserade på att vända resultaten. När de blir bättre, söker elever från andra bakgrunder sig dit. Genom fokus på kvalitet har den allsidiga sociala sammanblandningen ökat, helt på frivillig basis. Succéreceptet är som morfars: ordning och reda. 

Lina Axelsson Kilhlblom och Magdalena Andersson tycks tro att de vinner mest på att skuldbelägga alla som vill bort från stökskolorna. Men det finns en mittenväg, som både tar itu med de strukturella problemen och låter den enskilda individen välja, och välja bort också utanför storstäderna. Det finns möjlighet att skapa, delvis återskapa, ett annat Sverige. Där den begåvade men fattiga som morfar får en chans, och själv kan hålla ordning i klassrum och korridorer som vuxen.