Samhälle Krönika
När Norge omprövar blundar Sverige
Norge har gått från att vara Västeuropas mest drogrepressiva stat, till att börja omvärdera sin narkotikapolitik. Sverige tycks knappt våga titta på de norska lärdomarna, skriver Johanna Grönbäck.
I den norska politiska debatten var det tidigare en närapå auktionsartad stämning kring vem som ville höja straffen för narkotikabrott mest. ”Jag vill inte lämna debatten och känna att jag bara var hälften så mycket emot droger som Kåre Kristiansen!”, ska en av vänsterkoalitionens talespersoner ha utbrustit i samband med en debatt i Stortinget på 70-talet när han fick veta att det kristdemokratiska partiet och dess Kristiansen tänkte bjuda högre.
Norge var länge Västeuropas mest drogrepressiva stat. Under 1960-talet till mitten av 1980-talet ökade maxstraffet för narkotikabrott från 6 månaders fängelse till 21 år. Det är norska lagens maxtid. På 80-talet fanns det ingen stad i Europa som hade lika många narkotikapoliser som Oslo med sina 84 heltidsanställda.
Det rådde bred samsyn kring att Norge skulle vara ett narkotikafritt samhälle.
Alla försök till liberaliseringar skulle motarbetas eftersom det skulle ge en ”olycklig” signal.
Det ”långsiktigt överordnade politiska målet” i Norge var att framarbeta ett samhälle fritt från narkotikamissbruk, står det att läsa i Stortingsmeldingen 1996-1997. Huvuduppgifterna, skriver man, var att ”upprätthålla och stärka de negativa attityderna till narkotika bland merparten av ungdomar och befolkningen i stort.” Alla försök till liberaliseringar skulle motarbetas eftersom det skulle ge en ”olycklig” signal.
Signalerna har varit viktiga för den norska, liksom den svenska, narkotikapolitiken.
De som tog droger var antisociala brottslingar, ansvariga för en stor del av brottsligheten och andra sociala problem – och det behövdes hårda straff för att kontrollera detta hot, sammanfattar Ragnar Hauge, professor emeritus och forskare i kriminologi och rättssociologi, det synsätt som dominerade norsk drogpolitik.
I Sverige fastslog riksdagen år 1978 att knark är främmande för svensk kultur.
Människor med missbruksproblem behöver mötas med vård och respekt.
Men tiden gick och år 2002 granskades för första gången frågan om en avkriminalisering i en norsk offentlig utredning, NOU 2002:4 Ny straffelov – Straffelovkommisjonens delutredning VII, i vilken flera av kommissionens medlemmar också förespråkade en avkriminalisering. Men lagförslaget avvisades. År 2019 började frågan utredas igen, då i utredningen ”Rusreform – fra straff til hjelp” (NOU 2019:26).
Strax innan jul 2019 mottog hälsoministern Bent Høie utredningen. Høie – profilerad folkhälsopolitiker från Høyre, Moderaternas systerparti – har varit pådrivande för arbetet med argument om att människor med missbruksproblem behöver mötas med vård och respekt snarare än fördömanden och straff.
Den så kallade rusreformen innehåller bland annat förslag om att avkriminalisera bruk, köp och innehav av narkotika (beroende på mängd), och att påföljden vid påkommet narkotikabruk blir hänvisning till en särskild rådgivningsenhet där man får information och vid behov blir erbjuden hjälp. Ansvaret ville man flytta från rättsväsendet till hälso- och sjukvården. Utredningen bestod av jurister, läkare, samhällsvetare, psykolog, polis – och representanter för brukarorganisationer.
Läs också:
Den norska debatten och dess perspektiv har skiftat. Från att ha varit Västeuropas mest drogrepressiva land har man nu börjat betrakta människors problematiska narkotikaanvändning som i huvudsak ett hälsoproblem. Landet blev rentav först i Norden med att föreslå en avkriminalisering. Torbjørn K. Brekke, direktör för folkhälsoavdelningen vid Norges hälso- och omsorgsministerium, noterar att av de nordiska länderna är det ”i synnerhet Danmark och Finland” som noggrant följer och drar lärdomar av den norska utvecklingen.
När reformförslaget lades fram i Stortinget föll det eftersom socialdemokratiska Arbeiderpartiet, Senterpartiet och högerpopulistiska Fremskrittspartiet röstade nej. Det var efter månader av remisser och debatt. Diskussionen lär fortsätta.
I Sverige har narkotikalagstiftningen och narkotikapolitiken aldrig utvärderats i sin helhet.
Det välrenommerade systemet har inte hjälpt de mest utsatta.
Det norska skiftet i syn och debatt tros ha en förklaring i att landet, trots hög levnadsstandard och välfungerade välfärds- och hälsosystem, har en hög narkotikarelaterad dödlighet. År 2018 (senast undersökta år) hade landet 66 dödsfall per miljon invånare, vilket är Europas fjärde högsta siffra. Det välrenommerade systemet har inte hjälpt de mest utsatta.
Europas högsta narkotikarelaterade dödlighet har Sverige. År 2018 hade Sverige 81 narkotikarelaterade dödsfall per miljon. Det är nästan fyra gånger fler än genomsnittet för EU-länderna.
När Sverige nu, efter krav från riksdagen, ska tillsätta en utredning av narkotikapolitiken kommer den inte ens att ta upp frågan om avkriminalisering. Socialminister Lena Hallengren (S) och regeringen vill inte sända fel signaler.
Under 2018 gick 566 personer bort i narkotikarelaterade dödsfall i Sverige.