Stigmatiseringen fungerande inte. Sverigedemokraterna har växt från att har varit ett litet parti till att bli så stort att det har en nyckelroll i politiken. Den tidigare samfällda politiska isoleringen av SD har brutits och ersatts av en öppenhet från Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna för samarbete (i någon form) med sikte på ett regeringsskifte. Beröringsångesten har definitivt släppt.

Fast inte hos alla. De båda regeringspartierna tillsammans med stödbenet Annie Lööf liksom Vänsterpartiet står fast surrade vid masten. SD ska till varje pris hållas borta från inflytande och kvar i politikens Hall of Shame. Paradoxalt nog har centrala delar av den restriktiva migrationspolitik som alltid varit SD:s huvudfråga blivit en del av ”normalpolitiken” – och då inte minst i socialdemokratin. Kort sagt, åsiktskorridoren är inte vad den en gång var, och därmed inte heller möjligheten till ”brunsmetning” på det politikområdet. 

Inför riksdagsvalet 2022 läggs betoningen snarare på att själva demokratin skulle vara hotad med SD i ett regeringsunderlag. Och då med det bärande argumentativa anslaget att söka sig tillbaka till SD:s grundande och återkalla att det, som Stefan Löfven uttryckte saken i mars, ”är ett parti som kommer ur nazismen”. I den retoriska strategin ingår numera att indirekt kasta samma skambeläggande skugga över de partier som vill ta över regeringsmakten. Som Morgan Johansson uttryckt saken:

Moderaterna och SD är som tvillingar nu. Inte ens ett tränat öga kan skilja dem åt längre och det är Moderaterna som har ändrat sig.

Det politiska spelet kan beskrivas som en strid mellan att göra frågan om SD:s inflytande till affektiv identitetspolitik eller lägga pragmatiskt fokus på lösning av politiska problem. Allt för att både påverka andra partiers positionering och göra den egna agendan till väljarnas genom att tillförskansa sig problemformuleringsprivilegiet; definiera vad som är problemet, vad och hur som ska diskuteras och av vem.

De partier som öppnat för samarbete lyfter fram skillnaderna i förhållande till SD för att avvärja kritik och minska konfliktytan i förhållande till väljare som är ”allergiska” mot SD som parti. Motståndarna, å sin sida, betonar den påverkanskraft som SD skulle få som del av ett regeringsunderlag. Sett från regeringen Löfvens perspektiv handlar den politiska taktiken om att å ena sidan försöka tvinga fram ett ökat avståndstagande i förhållande till SD från de samarbetsvilligas sida, och å andra sidan minska det till S. Grusa och smörja samtidigt.

Som maktstrategi är det inget nytt. Utan några jämförelser i övrigt har maktpartiet framför andra, Socialdemokraterna, också tidigare med samma dramaturgi velat härska genom att splittra de borgerliga partierna – men då med Moderaterna i skurkrollen. 

När det socialdemokratiska ”permanenta” maktinnehavet utmanades under sjuttiotalet var taktiken att stigmatisera Moderaterna.

När det socialdemokratiska ”permanenta” maktinnehavet utmanades under det långa sjuttiotalet var taktiken att stigmatisera Moderaterna och med skambeläggning som medel spela fia med knuff med mittenpartierna FP och C. När mittenpartierna dominerade borgerligheten hette det, till exempel inför valen 1976 och 1979, att det egentligen var Moderaterna som styrde. 

Det kan vara svårt att förstå men det väckte enormt uppseende när de tre borgerliga partiledarna Thorbjörn Fälldin, Gunnar Helén och Gösta Bohman 1971 gav en gemensam presskonferens om arbetslösheten. Det kan också verka smått obegripligt att folkpartiledaren Per Ahlmark dagen efter valet 1976 slog fast att det inte var en trepartiregering som skulle bildas, utan att Fälldin I var en mittenregering som också gav plats åt Moderata samlingspartiet.

Socialdemokratin accepterade inte Moderaterna som ett vanligt demokratiskt parti. Första maj 1971 talade Olof Palme på temat höger- och vänsterextremism (Utrikesfrågor 1971, UD 1972): 

KFML(r) står under sina plakat och talar illa om Sverige. Moderaterna står under blågula fanor och talar illa om Sverige.

1976 gjorde Palme jämförelser mellan ”högerkrafterna” och diktaturens Chile. Inför riksdagsvalet 1979 varnade han för en världsomfattande högervåg. När Moderaterna hade klivit fram som det ledande borgerliga partiet varnade Palme för att ”kravaller hotar om moderaterna inte hejdas”. Året var 1985.

Att borgerlig splittring är socialdemokratins livsluft kan illustreras med hur man högerstämplade de båda mittenpartierna.

Att borgerlig splittring är socialdemokratins livsluft kan illustreras med hur man högerstämplade de båda mittenpartierna.

Centerpartiet – koalitionskamrat på 1930- och 1950-talen under partibeteckningen Bondeförbundet – inledde i början på 1960-talet så smått mittensamverkan med Folkpartiet. Distansen till Socialdemokraterna ökade dramatiskt när partiledaren Gunnar Hedlund efter riksdagsvalet 1968 (i vilket S fick egen majoritet) började varna för ”enpartivälde”. Tankarna på mittensamarbete stärktes. Det fanns till och med planer på ett samgående.

I riksdagsvalet 1970 förlorade S den egna majoriteten vilket ledde till ökad press på mitten. 1971 var Centerpartiet inte längre folkligt utan höger. 1972 var samarbete uteslutet och den inställningen höll i sig in en bit på 1980-talet. 1982 var C ett ”småskuret högerparti”, men 1983 var samarbete möjligt. Inför valet 1985 var en koalition tänkbar (”där finns mycket hyggligt folk”), men inte efter valet.

Efter valet 1970 beskrevs FP som ”aggressivt och högervridet”, men efter valet 1973 fanns det en samsyn om arbetslösheten som gjorde det möjligt att komma överens i jämviktsriksdagen. 1977 betackade sig S för tanken på samarbete. 1978 – sedan regeringen Fälldin I hade avgått – släppte man fram den folkpartistiska minoritetsregeringen Ullsten som var ett svagare alternativ till en regering med FP och M. 1983 var S öppet för samarbete med FP, men före valet 1985 var partiet alltför präglat av Moderaterna. Efter valet var man åter positiv till ett samarbete med det ”socialliberala” partiet.

Till bilden av samarbetskulturen hör att ett ja till inviter från Socialdemokraterna gärna ledde till gråt och tandagnisslan. Den ”underbara natten” 21 april 1981 är också ett bra exempel på att borgerlig splittring är Socialdemokraternas livsluft.

Efter den borgerliga valsegern 1979 stod en marginalskattereform högt på agendan för trepartiregeringen Fälldin II. Socialdemokraterna sade nej. Men problemet kvarstod. Våren 1981 pläderade S för en bred översyn av skattesystemet i stället för att bara komma till rätta med det ”marginalskatteelände” som regeringen prioriterade. Diskussioner inleddes, men de resulterade i stället efter den ”underbara natten” den 21 april i en uppgörelse mellan S och de båda mittenpartierna. Trepartiregeringen föll. 

 I själva verket hade S lyckats slå in en förtroendekil mellan de borgerliga partierna som det skulle ta lång tid att överbrygga.

Därefter kritiserades mittenpartierna för att bilda en minoritetsregering, Fälldin III. I stället borde nyval ha utlysts. Olof Palme klagade över hänsynslös blockpolitik. I själva verket hade S lyckats slå in en förtroendekil mellan de borgerliga partierna som det skulle ta lång tid att överbrygga. Och efter riksdagsvalet 1982 återtog Socialdemokraterna regeringsmakten.

Taktiken för att splittra de borgerliga partierna var att alternera mellan att attrahera eller avvisa – i ena stunden var Folkpartiet rena svärmorsdrömmen, i nästa en mardröm. Moderaterna fick dock alltid spela rollen som högerspöke.

Den självbild som partiet gav uttryck för var en annan. I ett tal valårsvåren 1985 slog Olof Palme fast (SvD 14/4 1985):

Högerkrafterna driver i alla länder samma arbetslöshetspolitik, samma konfrontationspolitik. Den leder till förtvivlan och desperation. Vi står i stället för samförståndspolitik och vill undvika motsättningar.

Socialdemokraterna såg sig som garant för demokratin. Att partiet efter 44 år förlorade regeringsmakten 1976 sågs som ett hot mot demokratin. Endast S tog tillvara löntagarnas intressen och med en borgerlig regering skapades därmed en obalans mellan politik och marknad. Som saken formulerades i en deklaration efter den historiska valförlusten (SvD 14/10 1976): 

I Sverige råder en ny politisk situation präglad av stark maktkoncentration. De som vunnit den politiska makten stöds av större delen av den ekonomiska makten och av den dominerande pressen.

Slutsatsen var att bara med Socialdemokraterna vid makten kunde systembalans upprätthållas. Borgerliga regeringar ledde till motsatsen och de blev därmed i sin förlängning ett hot mot demokratin. Tesen blev ett – med olika spinn – återkommande tema. 1976 talade Palme om att ”ett tystnadens och konformismens Sverige” väntade. I ett tal valåret 1985 varnade han väljarna för att en borgerlig regering skulle ”förstöra samhällsklimatet”. 

Så nog har det allt ropats varg också tidigare.

Nu som då vill Socialdemokraterna framställa sig som landets och demokratins räddare i nöden. Sverigedemokraterna är en långkörare i svensk politik som först gick upp som en skräckis och nu går som uppföljare i form av katastroffilm med 1930-talsvibbar. Men det är en sak att lägga press på de borgerliga partierna för politisk konsumentupplysning om röda linjer – och en annan sak att frammana skambeläggande bilder om demokratins undergång.