När intellektet industrialiseras
Arbetstempot i samhället tycks öka hela tiden. Kan det vara så att industrialiseringen och standardiseringen av arbetsuppgifter nu på allvar nått oss som arbetar i traditionella tjänstemannayrken? Att vi nu på bredden upplever följderna av produktivitetsökningen som nådde industrin redan på 1800-talet? Vad innebär det för synen på arbetet ur ett klassiskt liberalt perspektiv?
Vi som verkar i den intellektuella sektorn där tänkande, talande och författande är huvuddelen av arbetets innehåll har varit vana vid att arbetet kunnat bedrivas med ett stort mått av autonomi och i en takt där reflektion haft ett relativt stort utrymme. Det intellektuella arbetet har bestått i att studera olika dokument, att ta del av samtal och seminarier och från dessa dra slutsatser om samband och förhållanden som sedan kunnat föras vidare till nästa fas av reflektion, förståelse och handling.
Nu tycks vi istället alltmer vara indragna i flöden av information, möten och rapportering utifrån bestämda format. Dessa format, ofta satta av Microsoft eller Apple, ger en hög grad av effektivitet i enskilda fall. De gör att vi kan hålla igång många olika processer samtidigt. Kommunicera åt flera olika håll samtidigt och i många olika kanaler. Men. Samtidigt tycks arbetstakten ökat dramatiskt och kortsiktighet och flyktighet blivit regel mer än undantag. Allt det här har många rapporterat om, men kanske håller insikten om att det här är vår nya verklighet, även i intellektuella yrken, att sätta sig bredare.
På plussidan finns förstås att utvecklingen kan öka individualiseringen och möjligheterna att verka i liten skala, samtidigt som stordriftsfördelar hämtas hem. Här har vi kanske fördelen med ”gig-ekonomin” och delningstjänster av olika slag. Helt enkelt en ökande autonomi och egenmakt, något som måste ses som positivt ur liberal synpunkt.
På minussidan just det som inledde denna reflektion; en utbredd känsla av att det unika kunskapsinnehållet i det intellektuella arbetet håller på att standardiseras och förflyktigas. När vi blir alltmer inramade i olika format och kommunikationskanaler tenderar självständighet och autonomi att urholkas. Ökad produktivitet och standardisering leder till mer utjämnade ”tjänster” och ”tjänsteinnehåll”. Vi blir till kuggar i ett maskineri.
Här finns en fara, sett från ett liberalt och frihetligt perspektiv, till minskad pluralism och att meningsutbyte och kommunikation i det moderna informationsflödet helt enkelt försämras kvalitativt. Vi luras kanske in i en evig ström av mer eller mindre meningslösa dispyter och debatter om ingenting. Förleds vi kanske också till att bli mer av flockvarelser i en kollektiv mediaström, snarare än självständigt tänkande och ”besvärliga” individer?
Förleds vi kanske också till att bli mer av flockvarelser i en kollektiv mediaström, snarare än självständigt tänkande och ”besvärliga” individer?
Den industriella revolutionen under inledningen av 1800-talet tycktes ställa samma frågor kring arbetets organisering och samhället stabilitet och mening, som den vi upplever idag. Traditionella sätt att organisera yrken och ekonomiska förhållanden ifrågasatte och bröts ner. Adam Smith hade i slutet av 1700-talet visat på styrkan i en ökad specialisering i ekonomin, men fokuserat på olika industriella processer, som också gick före i utvecklingen. En nål kunde produceras mer effektivt om produktionen delades upp på flera moment än om en och samma person gjorde alla moment.
Så kom också hantverksyrken, som byggde på principen om sammanhållna produktionsprocesser utan enhetlighet, styrning och standardisering först att utsättas för kraftig förändring. Förändringen skedde inte utan omfattande friktion. Jordbruket effektiviserades, en inflytning till städer och till industriorter följde. Nya grupper av arbetare växte fram, som inte hade en given hemvist eller roll i samhället att falla tillbaka på. Vissa protesterade och slog sönder ursprunget till det nya, maskinerna. Andra protesterade genom sociala rörelser, fackföreningar och andra sammanslutningar.
En omfattande oro uppstod i samhället kring hur man skulle kunna möta dessa förändringstrender. Fattigvårdsfrågan blev omfattande i många länder. I Sverige skrev Erik Gustaf Geijer, som vacklat mellan tilltro till staten och stånden som bas för social sammanhållning och stabilitet, och en liberal samhällssyn, en rad essäer i Fattigvårdsfrågan åren 1838-39. Geijer valde tydligt sin framtida föredragna förändringsväg; framåt. Förändring och anpassning var den enda stabilitet som bjöds.
Hur ska man då se på dessa frågor och utmaningar från ett liberalt frihetligt perspektiv såhär 180 år senare? För det första bör principen fortsatt gälla att en spontan utveckling mellan aktörerna i ekonomin ger bästa möjliga förutsättningar för att möta framtidens utmaningar. Genom att utmanas och prövas kan sedvänjor och samhälleliga förhållningssätt successivt anpassas till nya tiders krav.
Hur ska vi då hantera frågorna om ökad arbetstakt och en utbredande känsla av en ”alienering” mellan yrkesrollen som vi upplever den och det faktiska arbetsinnehållet? För att tala med Hegels eller Marx termer.
Ett försök till svar fotat i en klassiskt liberal syn ligger sannolikt i att ha tillförsikt till att ett öppet frihetligt samhälle med en pluralistisk samhällsordning har de bästa förutsättningarna att klara även dessa utmaningar. Drivs produktiviteten på intellektuellt arbete allt högre behöver detta också genomgå en värdehöjning för att fortsatt kunna generera en avkastning och ersättning som motsvarar den intellektuella insatsen i tid och kunskap.
Ett svar skulle då kunna vara att den enda rimliga vägen framåt är att öppna för ett ökat värdeinnehåll genom att värna ett utbildningssystem som håller högsta tänkbara nivå. Därtill behövs stödjande system i offentliga och privata socialförsäkringar som erbjuder individuellt stöd och ger utrymme för omprövning och nya karriärvägar.
De offentliga systemen och högskattesamhället som vi har idag i Sverige bör i sammanhanget ha sämre förutsättningar än tidigare att matcha framtidens behov. Vi behöver sannolikt lägre skatter, bättre utbildningssystem och effektivare mer individuella socialförsäkringar för att möta framtidens krav. En klassiskt liberal frihetlig politik är rimligen bästa vägen framåt, även när intellektuellt arbete konkurreras ut av ny teknik.