Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Utblick Essä

Hur blodtörstiga diktatorer beskrivs i Sverige beror på vilken politisk hemvist de har. Det kanske bäst illustreras av hur militärkuppen i Chile för 50 år sedan kommit att användas i svensk debatt. Fredrik Segerfeldt minns en middag i Santiago och reflekterar över det svenska narrativet om Chile, Kuba och Latinamerika.

Det var en konferensmiddag i Chiles huvudstad Santiago, någon gång i mitten av 00-talet. Jag hade en tråkig och torr ung chilenska till bordet. I en halvtimme satt vi och försökte upprätthålla någon slags konversation, hon på bara en något bättre engelska än min rudimentära spanska. Det var astrist, jag började räkna minuterna och undrade hur jag skulle kunna stå ut resten av måltiden. Pinsamma tystnader är ju så… pinsamma.

När samtalsämnena dog ut och jag verkligen inte visste vad jag skulle säga frågade jag: Hablás algun otro idioma? (”Talar du något annat språk?”). Si, mi lengua materna es Alemán. (”Ja, mitt modersmål är tyska.”) Va, sade jag förvånat? Tyska, tänkte jag, hur i hela friden kommer det sig, och tankarna började snurra kring gamla nazister som gömmer sig någonstans i den brasilianska djungeln. Det var så svårt att tänka sig att denna reserverade unga dam, som kändes så där sydländskt väluppfostrad, skulle vara barnbarn till en krigsförbrytare. Och så fortsatte jag på tyska: Ach so! Wie so? (”Jaså! Hur kommer det sig?”)

När hon hörde mig tala tyska blev hon först lika förvånad som jag just hade blivit, och så sken hon upp i ett stort leende. Stämningen förändrades i grunden och helt plötsligt var vi bästisar. Det visade sig dessutom att hennes släkt ursprungligen kommer från Hannover som ligger bara drygt 57 mil fågelvägen från Karlskrona där jag är uppvuxen. Vi hade jättekul, två lutheraner (nåja, men jag sa inget) från trakten kring Östersjön som förenas på andra sidan jordklotet. Det är långt till Chile. Det ligger inte bara i Amerika, utan också långt ner på södra halvklotet. På flyget från Amsterdam mellanlandade vi på Bonaire, en ö i Nederländska Antillerna, för att tanka. Vi hade kommit till Karibien men var bara lite drygt halvvägs.

Jag är nog inte ensam om att tänka på krigsförbrytare från andra världskriget när tyskar i Latinamerika kommer på tal.

Jag är nog inte ensam om att tänka på undangömda krigsförbrytare från andra världskriget när tyskar i Latinamerika kommer på tal. Inte bara vet vi att det fanns högerauktoritära regimer i regionen som var sympatiskt inställda till nazismen. Ett så tyskklingande namn som Alfredo Stroessner, Paraguays hårdföre militärdiktator mellan 1954 och 1989, förstärker också bilden. Vidare har populärkulturen, inte minst filmer, bidragit till att ge detta intryck. Mest berömd är förmodligen den amerikanska filmen Operation finale från 2018. Den handlar om hur några agenter från israeliska säkerhetstjänsten Mossad år 1960 lokaliserar Adolf Eichmann, en av huvudfigurerna i Förintelsen, i Argentina där han lever under en annan identitet. De kidnappar den nazistiske krigsförbrytaren och för honom till Israel där han ställs inför rätta, döms till döden och avrättas genom hängning. Eichmann spelas för övrigt av Ben Kingsley, som i storfilmen med samma namn också lustigt nog spelade Gandhi, på många sätt Eichmanns motsats.

Ytterligare en film på detta tema är Colonia från 2015, med Emma Watson i en huvudrollerna och Michael Nyquist i en central biroll. Den bygger på verkliga händelser, nämligen en bisarr tysk koloni i Chile, med nazistiska kopplingar, som behandlar människor som slavar, fångna bakom taggtråd. De hade även ett utvecklat samarbete med Augusto Pinochets militärregim, bland annat när det gällde tortyr. Men denna syn på den tyska närvaron i Latinamerika är missvisande. För de allra flesta av regionens tyskättlingar har förfäder som var helt vanliga invandrare. Som min bordsdam på middagen i Santiago. 

Vi glömmer ofta bort det, men på 1800-talet och i början av 1900-talet var Latinamerika en stor invandrarregion. Vi tänker idag på området som något man utvandrar från, och Latinamerikas invandring står på något sätt i skuggan av den som gick till USA. Men som vi såg i kapitlet om Argentina (i författarens kommande bok, reds. anm.) utgjorde invandrarna precis före första världskriget så mycket som 30 procent av befolkningen. Och det var inte det enda landet i trakten dit européerna sökte sig.   

För några år sedan kom jag ner till frukosten på ett hotell i Casablanca, Marocko. Jag satte mig bredvid en tysk kollega som satt och pratade på sitt modersmål med en person jag inte kände. Samtalet handlade väldigt mycket om jordbruk i Brasilien. Så jag frågade hur det kom sig att två tyskar som råkar träffas på ett hotell i Afrika är så intresserade av sydamerikansk odlingsmark. Då svarade främlingen: Ich bin kein Deutscher, sondern Brasilianer. Det visade sig att han var en tredje generationens tysk invandrare i Brasilien som fortfarande hade tyska som modersmål. Oerhört fascinerande.

Detta med att europeiska invandrare behåller sin identitet, sin kultur och sitt språk i flera generationer efter att de kommit till det nya landet brukar vi tycka är gulligt, till skillnad på hur vi ser på invandrare från andra delar av världen som kommer till Europa, då samma företeelse ses som ett allvarligt problem. Möjligen beror detta på att vi tycker att våra språk och vår kultur är överlägsna de andras. I vilket fall så finns det alltså en tysk minoritet i södra Chile, där man pratar tyska, firar tyska högtider, dricker öl ur stora sejdlar och allmänt lever ett tyskt liv. I dag beräknas runt en miljon chilenare ha tyskt ursprung och 20 000 av dem talar fortfarande tyska. Min bordsdam var en av dem.

***

Chile är ett fascinerande land på så många sätt, som under lång tid stod i skuggan av den rika och mäktiga grannen på andra sidan Anderna, Argentina. Den socialistiske presidenten Salvador Allende, som sköt sig själv när armén tog makten i en statskupp 1973, är för många en lika stor hjälte som diktatorn Augusto Pinochet är ärkesymbolen för en latinamerikansk högerdiktator, med sin uniform, sin keps och sina mörka solglasögon. Chile är också ett av de länder i världen som i förhållande till sin storlek och närhet till Sverige får mest uppmärksamhet och har rört upp allra mest känslor i vårt land. Det har förmodligen flera orsaker.

Demonstranter uppmärksammar försvunna dissidenter på årsdagen av militärkuppen i Chile. Foto: Esteban Felix/AP Photo

En av dessa är naturligtvis alla de chilenska flyktingar som efter kuppen fick skydd i Sverige. Många av dem stod till vänster och har bidragit till att sätta bilden av landet och dess utveckling. En del av chilenarna som kom till Sverige var dock långt ifrån några demokrater, utan marxist-leninistiska revolutionärer som ville införa proletariatets diktatur och som alltså inte var ett dugg bättre än Pinochet när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Svensk-chilenaren Mauricio Rojas, som på den tiden var just en sådan vänsterextremist, har till exempel berättat att hans ambition efter ankomsten till Sverige var att lära sig maskinteknik så fort han kunde, så att han skulle kunna tillverka vapen för att bidra till revolutionen i hemlandet. Det finns få borgerliga personer med chilensk bakgrund som är aktiva i svensk debatt, med den numera omvandlade Rojas som bästa undantaget.

Ytterligare en faktor är den svenska kulturen, inte minst vid tiden för militärkuppen. Att stalinisten Pablo Neruda fick Nobelpriset i litteratur 1971 var ett tecken i tiden. Björn Afzelius, Mikael Wiehe och Cornelis Wreesvijk spelade in otaliga visor om Chile, inte minst med fokus på poeten, vissångaren och vänsteraktivisten Victor Jara, som mördades av militären 1973. Konflikten var för perfekt för att inte landa i det svenska 1970-talets underhållning och konst.

Att stalinisten Pablo Neruda fick Nobelpriset i litteratur 1971 var ett tecken i tiden.

En annan faktor var inte bara den mängd svenska vänsteraktivister som var på plats i landet för att vara med och bygga socialismen, utan också den svenske ambassadören Harald Edelstam som bidrog till att rädda många människoliv genom att ge dem skydd inne på ambassaden, en historia som berättas fint i filmen Svarta nejlikan från 2007, med Michael Nyqvist i rollen som Edelstam. Och så fann den svenska vänstern skäl att använda kuppen i Chile för att slå på den svenska borgerligheten, som när Olof Palme helt sonika använde begreppet ”högerkrafter” om kuppmakarna, det vill säga samma ord som han använde för att beteckna sina politiska motståndare på hemmaplan. En sista faktor är att Pinochets regim införde en rad liberaliseringar som också har genomförts i Sverige, som skolpeng och ett fonderat pensionssystem, vilket gjorde att vänstern kunde koppla ihop svensk liberalism med en tredje världen-tyrann i uniform. 

Allt det här gjorde att berättelsen om Pinochet, statskuppen, den döde Salvador Allende och det fattiga folkets vänsterkamp mot överklassens höger blev en perfekt storm ur ett politiskt kommunikationsperspektiv. Problemen för vänstern är utvecklingen i Chile sedan dess, mycket tack vare de reformer som genomfördes under Pinochet och som sedan inte rullades tillbaka av de demokratiska regeringar som tog över 1990. Ungefär som Tony Blairs Labour-parti på 1990-talet red på den våg som byggts upp av Margaret Thatchers Tories kunde den chilenska mitten-vänsterkoalitionen (Concertación), som under primärt kristdemokratisk ledning styrde landet de kommande två decennierna, kamma hem de vinster som skapats av landets militärdiktatur.

När jag var i Buenos Aires första gången jämförde jag Argentina med Chile. I samtal med min svenska vän Lindas pojkvän Jorge, som hade jobbat för Carlos Menems högerregering, lyfte jag fram en bok om den argentinska krisen skriven av nämnde Mauricio Rojas. Jorge avfärdade det hela föraktfullt med att ese chileno (”den där chilenaren”) ”inte har något att lära oss argentinare”. 

Argentina är ett land som genom oklok politik sakta men säkert förvandlat sig själv till ett u-land.

Argentina är ett land som genom oklok politik sakta men säkert förvandlat sig själv till ett u-land. Chile har gjort den omvända resan, fast senare och snabbare. Det är ett av de mest framgångsrika länderna i världen de senaste 50 åren när det gäller välståndsökning och fattigdomsminskning. Följande jämförelse med Argentina är illustrativ. Från att ha haft en dryg tredjedel av Argentinas levnadsstandard år 1975, har Chile i dag en högre snittinkomst än grannlandet. Argentina känns som ett mätt sydeuropeiskt land som skryter med sin art-de-vivre utan att märka att de blir om- och frånsprungna, medan Chile känns som en hungrig start-up, en dynamisk ekonomi med kreativ förstörelse som bygger nytt. Det blir inte lika elegant ur ett estetiskt perspektiv, som när jag satt på ett fik i något köpcentrum i Santiago och tänkte att detta lika väl kunde ha varit den amerikanska mellanvästern. Men den chilenska vägen fungerar för människor. Det verkar alltså som att Jorge hade fel. Argentina hade visst något att lära av den lilla töntiga kusinen på landet, där på andra sidan bergen.

Argentinas ekonomiska utveckling har till skillnad från den chilenska gått i helt fel riktning. Foto: Victor R. Caivano/AP Photo

Det sägs ofta när det gäller Chile att denna utveckling bara har kommit de rika till del, att de fattiga chilenarna inte har vunnit på politiken. I beg to differ. 1987 levde närmare tre av fyra chilenare på mindre än tio dollar om dagen, mot enbart en av fyra i dag. Dessutom är den extrema fattigdomen, då man lever på mindre än 2,15 dollar om dagen, i stort sett utrotad i landet. Det är en stor framgång för oss som gillar välstånd och ogillar fattigdom.

***

Det har satt sig en bild i Sverige att det bara var en liten del av samhället – de ägande klasserna och militären – som tillsammans med CIA stod bakom militärkuppen 1973 och Pinochets efterföljande styre. Det är inte det intryck jag fick när jag var där. Jag var hembjuden till en kvinnlig parlamentsledamot som representerade högerpartiet och som hävdade att Allende ville göra Chile till ett Kuba, att det inte fanns något stöd för en sådan politik, vare sig i parlamentet eller bland folket, och att landet höll på att falla samman. Inflationen var på flera hundra procent och mödrar gick ut på gatorna eftersom det inte bara saknades bröd utan även mjöl. Det var kaos, helt enkelt, och något måste göras. Det betyder inte att hon stod bakom allt det som hände sedan, var hon noga med att betona.

Inflationen var på flera hundra procent och mödrar gick ut på gatorna eftersom det inte bara saknades bröd utan även mjöl.

Hon hade inte helt fel i sin beskrivning av stämningen i landet. Chile var sedan ett tag tillbaka ett djupt splittrat samhälle och Allendes marxistiska politik hade mindre folkligt stöd än många tror. Han blev vald av enbart 37 procent av väljarna och hans koalition hade inte stöd i kongressen för sina reformer, som förstatligande av näringslivet. Eduardo Frei Montalva, en mittenpolitiker av kristdemokratiskt snitt som var Allendes företrädare på posten som Chiles president, menade att det gick bra för Chile fram till 1970. En chilensk forskare beskriver Freis inställning så här:

The abuses perpetrated by the Allende government in their efforts to establish a totalitarian regime undermined the country’s democratic system and eventually – claims Frei – made the military intervention necessary and inevitable.

Kristdemokraten Patricio Aylwin hade 1973 en liknande inställning. Som ledare för en mitten-vänsterkoalition skulle han sedan bli den första demokratiskt valde presidenten efter diktaturens 17 år. Men i samband med kuppen tyckte han att militären ”räddade landet från att hamna i antingen inbördeskrig eller kommunistiskt tyranni”.

Diktaturens tid har fortsatt att splittra det chilenska samhället. I folkomröstningen 1988 sade 44 procent av chilenarna ja till att Pinochet skulle få styra i åtta år till. Närmare 60 000 personer, många i tårar, närvarade på hans likvaka 2006. Trots att han 1998 höll ett tal till stöd för Pinochet inför en demonstrerande folksamling som protesterade mot den forne diktatorns arrestering i London, blev högerpolitikern Sebastian Piñera två gånger vald till Chiles president, 2010 och 2018.

En annan person jag träffade i Santiago var Christián Larroulet, dåvarande chef på tankesmedjan Libertad y Desarrollo (”Frihet och utveckling”). Han var en av de beryktade Chicago Boys, ett gäng unga nationalekonomer som hade utbildats på Milton Friedmans nationalekonomiska institution på University of Chicago och som var arkitekterna bakom 1970-talets omdaning av den chilenska ekonomin. Larroulet var mäkta stolt över vad de hade åstadkommit, men betonade att han inte stod bakom Pinochets styre. Förtyck med välståndsskapande och fattigdomsminskning är dock bättre än förtryck utan välståndsskapande och fattigdomsminskning, som han uttryckte det.  

Allt detta sagt så föredrar jag 100 gånger av 100 en folkligt vald socialist som respekterar grundläggande demokratiska spelregler och rättsstatens principer, framför en ledare som tar och behåller makten med hjälp av våld. Hur många företag som än förstatligas och hur fattiga människor än blir.

Ändå är det något som skaver i det svenska narrativet om Latinamerika, och jag har länge haft svårt att sätta fingret på vad det är. Det är som en vag huvudvärk som man inte riktigt kan lokalisera. Men så lyssnade jag på ett avsnitt av P3 Dokumentär om den chilenska statskuppen. Där fick medlemmar av MRI oemotsagda prata om hur de kämpade för demokratin i Chile. Detta trots att MRI var en marxist-leninistisk rörelse som med våld ville införa proletariatets diktatur i landet, och detta långt före 1973. Det var då polletten trillade ner. Problemet för svensk offentlighet är inte att Pinochet var en blodtörstig diktator, utan att han var en blodtörstig diktator till höger.

Maria Werlau bodde i Chile under Pinochets diktatur, men leder nu en organisation som för statistik över offren för den kommunistiska regimen på Kuba. Till New York Times sa hon år 2006:

The Castro regime executed more people in just its first three years than the Pinochet regime killed or ‘disappeared’ in its entire 17 years in power. Yet Castro’s victims, who number so many times more – and who include not just political opponents but entire families assassinated for trying to flee – remain unknown, ignored, or forgotten.

En svensk-chilenare som protesterade mot förtryck var en modig opponent, en romantisk frihetskämpe, medan en kuban-amerikan som gör samma sak betraktas som en reaktionär extremist. Det är lite underligt ändå. Det görs inga P3-dokumentärer om förtrycket på Kuba, trots att den diktatoriska regimen fortfarande har makten, medan Chile har varit demokratiskt i 30 år. Trots att statsminister Olof Palme år 1975 var på Kuba och hyllade diktaturen, allt medan hans socialdemokratiska partikamrater var skjutna eller försmäktade i Castros fängelse. P3 dokumentär har dock gjort ett program till om Chile, nämligen om Harald Edelstam, den svenske ambassadören som nämndes ovan. Det är som att de två sorternas förtryck inte betraktas på samma sätt.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Ett vanligt argument för att behandla Castro mindre kritiskt än Pinochet är att kommunisterna på Kuba sägs ha byggt upp välfärden. Låt oss därför se på just två grundläggande välfärdsmått under Pinochets styre. Spädbarnsdödligheten sjönk under den chilenska diktaturen från 63 barn per tusen födda till 16 barn. Den förväntade livslängden, å sin sida, steg från 64 till 73 år. Var dessa förbättringar värda de dryga 3 000 dödsoffren? Jag tycker inte det, inte i något av fallen. Förtryck går helt enkelt inte att motivera på det sättet.

För att sätta saken i perspektiv kan man påpeka att enligt Kommunismens svarta bok, ett projekt genomfört av franska akademiker på 1990-talet, är kommunismen ansvarig för 150 000 dödsfall i Latinamerika. Men det är klart, Che Guevara var ju snyggare än Augusto Pinochet.

Omslagsfoto: Heiko Junge/NTB Scanpix

Texten är ett utdrag ur Fredrik Segerfeldts kommande bok Rikslarm i Georgien – och 20 andra berättelser om världen, som ges ut av Timbro förlag våren 2024.