”Mitterand har fortfarande inte bestämt sig. Så vi behöver skriva två tal som han kan välja på”, sade finansministern Jacques Delors till Michel Camdessus när de satte sig på flygplanet från Bonn till Bryssel kvällen den 20 mars 1983. ”Ett där vi stannar i EMS, och ett där vi lämnar”. För trots att beslutet var avgörande för hela det europeiska samarbetets framtid var Frankrikes president François Mitterrand, som var deras chef, fortfarande osäker på hur han skulle ställa sig till utgången av förhandlingarna som de ägnat hela helgen åt. Men under natten till måndagen bestämde sig Mitterand, och sedan var vägen mot den europeiska enhetsakten och euron utstakad. 

Det var ett helt avgörande beslut, för i början av 1970-talet hade det europeiska samarbetet gått in i en utdragen kris. Efter kriget hade Stalin lagt under sig den östra halvan av kontinenten, men i den västra växte det i stället fram en europeisk välståndskapitalism. Med hjälp av amerikansk teknik och de enorma nya handelsmöjligheterna som öppnade sig kunde kontinentens politiker redan i slutet av 50-talet konstatera att ”we’ve never had it so good”. Men sprickorna i uppsvinget blev snabbt synliga.

Det grundläggande europeiska problemet var att kolgruvorna och stora delar av industrin anlagts när kontinenten dominerande den globala ekonomin. När sedan den billiga oljan och containerfrakter på allvar vidgade världen var hegemonin över. Efterkrigstidens första stora konjunktursvacka 1966/67 följdes av en ökande inflation och sedan kom Bretton Woods-kollapsen och den bedövande oljechocken. 

Européerna var helt oförberedda på den omställning som den nya konkurrensen krävde. 

Européerna var helt oförberedda på den omställning som den nya konkurrensen krävde. Under den förhållandevis enkla expansionen under 50- och 60-talen hade korporativistiska drag från mellankrigstiden fortsatt att frodas. I början av 70-talet hade samtliga västeuropeiska länder samarbetsmodeller där fackföreningar, politiska partier och industriförbund bildade järntrianglar. Svaret på krisen blev därför en primitiv keynesianism, där man letade efter samförståndslösningar och krisstöd som kunde hålla alla aktörer nöjda.

Men i början av 80-talet hade det blivit uppenbart att subventionerna bara gjorde problemen värre. Inflationen och arbetslösheten skapade det nya fenomenet stagflation, vilket ökade väljarnas missnöje och gjorde det allt svårare att bli återvald. 

I Västtyskland hade Socialdemokraterna och liberalerna i FDP gått in i en koalition 1969 för att förhandla fram den nya östpolitiken, vilket bekräftade att landet hade lämnat det preussiska arvet bakom sig. Västtyskland hade blivit ett helt annorlunda och modernt demokratiskt land, som med sitt Wirtschaftswunder var pådrivande i det västeuropeiska integrationsprojektet. Men från och med slutet av 60-talet växte ändå bekymren. De stora industri- och stenkolssektorerna fick problem, tillsammans med den arbetsintensiva textilindustrin.

De västtyska politikerna hade omfattande mål för att styra ekonomin, men skräcken för inflation och Bundesbanks självständiga ställning var en garanti för återhållsamhet. Den lägre tyska inflationen och stabila valutan skapade sedan ännu hårdare gränser för hur mycket man kunde stimulera ekonomin när D-marken blev den andra globala reservvalutan bredvid dollarn. För att i någon mån lätta den bördan hade de ledande länderna inom EEC under 1979 gett sig in i valutasamarbetet EMS där man förband sig att stötta varandras valutor när de fluktuerade alltför mycket.

Den otydliga politiken ledde till tydliga stagflationstendenser, vilket gjorde att koalitionsregeringen oavbrutet tappade i popularitet. Under 1980-81 förlorade Socialdemokraterna en serie delstatsval, där De Gröna för första gången kom in i parlamenten. En annorlunda politisk struktur var på väg att växa fram, och för liberalerna stod det klart att deras enda sätt att hänga kvar vid makten var att byta koalitionspartner. Deras missnöje blev alltmer högljutt och hösten 1982 hakade man på den allt starkare nyliberala trenden. Dödsstöten för koalitionen kom när finansministern Otto von Lambsdorff överlämnade Konzept für eine Politik zur Überwindung der Wachstumsschwäche und zur Bekämpfung der Arbeitslosigkeit, som var liberalernas förslag till ny ekonomisk politik till förbundskanslern Helmut Schmidt.

Huvudargumentet i dokumentet var att det var Socialdemokraternas fasthållande vid en traditionell politik, vilken stimulerade döende företag och rigida välfärdssystem, som orsakade stagnationen och arbetslösheten. Med det föll koalitionen sönder, vilket gjorde att den otippade Helmut Kohl kunde tillträda som förbundskansler. Den politiska rockaden fullföljdes med ett nyval som den 6 mars 1983 gav den nya koalitionen mellan kristdemokraterna i CDU och liberalerna ett mycket starkt mandat att styra vidare.

I Frankrike pågick en ännu mer dramatisk utveckling. Våren 1981 hade landet fått sin första socialistiska regering på nästan ett halvsekel och den nyvalde president Mitterand bestämde sig för att försöka bryta stagnationen med de mest radikala grepp som var tänkbara. Han släppte in kommunisterna i regeringen, samtidigt som han nationaliserade Frankrikes 36 största banker, tillsammans med ett tiotal av landets största företag. Parallellt med det genomfördes ett omfattande stimulansprogram där stålverk, kolgruvor, varv och all tänkbar traditionell industri subventionerades maximalt. Resultatet blev att inflationen sköt iväg i rekordfart och att betalningsbalansen försämrades. Situationen ledde till ett växande internt missnöje, men också till att fransmännens position i det europeiska valutasamarbetet undergrävdes. 

Vårvintern 1983 var det uppenbart för både Mitterand och hans finansminister Jaques Delors att landet nått en brytpunkt. Att fortsätta med den traditionalistiska stödpolitiken skulle inte bara kräva att man lämnade valutasamarbetet, utan också att man införde handelshinder mot resten av länderna i EEC. För att nå balans i ekonomin skulle den protektionistiska linjen även kräva stora åtstramningar. Ensamlinjen skulle dessutom betyda att ledarskapet för det europeiska projektet en gång för alla gick över till Tyskland.

Det krävdes en fransk anpassning till den tyska låginflations- och åtstramningspolitik.

Efter det tyska nyvalet fanns det däremot utrymme för förhandlingar mellan de starkaste länderna i samarbetet. Under helgen i Bonn nådde man en överenskommelse om att skriva upp den tyska valutan i EMS, samtidigt som den franska skrevs ned. Kompromissen skapade en ansiktsräddande paritet, men krävde sedan en fransk anpassning till den tyska låginflations- och åtstramningspolitik som regeringen Kohl nu tänkte fortsätta.

Men bara en konvergens med Västtyskland kunde aldrig vara nog för att hålla kvar vare sig Frankrike eller de andra länderna i ett allt fastare europeiskt samarbete. Därför blev Delors, Mitterand och Kohl under resten av 80-talet de helt centrala aktörerna som drev fram den europeiska enhetsakten, där de fyra friheterna för människor, tjänster, varor och kapital i snabb takt genomfördes. Årtiondet när enhetsakten drevs igenom blev en tid av stark ekonomisk tillväxt och optimism, vilket förstärktes av att den östra halvan av kontinenten under 1990-talet åter blev en del av den europeiska helheten. 

Tillväxten underlättade också kraftigt processen där konvergenskraven i EMS gjorde övergången till EMU och euron möjlig. Vid millennieskiftet verkade därför målet om ”ever closer union” både uppnåeligt och självklart. Problemet var bara att hållbarheten i det europeiska enhetsprojektet var svagare än de flesta föreställde sig. Expansionen bars i hög grad av de öppnade kapitalmarknaderna och en allt starkare integration med de billiga arbetskrafts- och råvaruländerna. Kombinationen verkade kunna göra en evig tillväxt möjlig, samtidigt som man på det traditionella europeiska sättet ändå kunde bädda in kapitalismen med generösa välfärds- och pensionssystem. På den allt starkare EU-nivån ökade samtidigt lagstiftnings- och regleringsambitionerna snabbt, vilket mötte ett självklart problem när den breda ideologiska underbyggnaden för det europeiska projektet aldrig varit särskilt stark.

Kombinationen av alla dessa svagheter har under millenniets första decennier gjort att spänningarna mellan de nationella, europeiska och globala kraven blivit allt tydligare. Det har skapat ett växande populistiskt missnöje som på ett nebulöst sätt ofta riktar sig mot alla tre nivåerna samtidigt.

Allra mest artikulerat blev det i Storbritannien, där själva oförståelsen för det europeiska sammanhanget blandades upp med nyliberala dagdrömmar om frihet från interventionism från Bryssel och återvändande till frihandel av en typ man föreställde sig fanns före 1914. Liknande missnöje finns överallt i Europa i dag, från de franska protesterna om pensionsåldern till de stora valframgångarna i mars 2023 för en holländsk jordbruksrörelse som intensivt vänder sig emot allt större interventioner i hur ekonomin är tänkt att fungera.

Det är 40 år sedan Jaqcues Delors och Michel Camdessus satt på flygplanet på väg till Bryssel, och behovet av en ny europeisk överenskommelse som förenar både det praktiskt nödvändiga med en trovärdig vision om framtiden är i dag starkare än någonsin förut.

Foton: Jan Jörnmark