När biståndet blev socialistiskt

Ujamaa: Drömmen om afrikansk socialism

Tanzania är unikt som det afrikanska land där inte ett skott har avlossats sedan självständigheten, om man räknar bort ön Zanzibar. 1967 kom dock startskottet på den socialistiska politik som inleddes med den revolutionära Arushadeklarationen. Upphovsmannen var Julius Nyerere, en av Afrikas främsta intellektuella under 60-talet och Tanzanias förste president. Förutom att slå fast principen om alla människors lika värde gav deklarationen receptet på hur en socialistisk omdaning av Tanzania skulle gå till. Ideologin, som förespråkade att bygga samhället kring jordbrukskooperativ, kallades Ujamaa – Swahili för ungefär ”gemenskap”.

Genom Arushadeklarationen vaknade det svenska intresset på allvar för Tanzania. Den svenske Afrikaforskaren och statsvetaren Göran Hydén skriver hur Tanzania efter att deklarationen signerats 1967 ”blev ett politiskt Mecka för progressiva liberaler och socialister från hela världen.”

I svensk vänsterpress och inom socialdemokratin sågs Arushadeklarationen som ett språng mot verklig socialism. Deklarationen i Tanzania kom också att bli katalysatorn för den svenska radikaliseringen av biståndspolitiken under det sena 60-talet. I den socialdemokratiska tidskriften Tiden initierade riksdagsledamoten Birgitta Dahl – sedermera talman i riksdagen och känd för sin bortförklaring av Röda Khmerernas folkmord i Kambodja, något som hon senare tagit avstånd från – 1968 en debatt om att socialismen skulle bli det främsta kriteriet i valet av biståndsländer.

Sverige skulle nu rikta sina bidrag mot de länder som strävade efter att uppnå ”social och ekonomisk jämlikhet”.

Sverige hade redan sedan 1962 haft en egen biståndspolitik som dittills byggt på principen om effektivitet. I första delen av detta reportage har vi försökt visa hur denna politik gav resultat, som till exempel att läskunnigheten ökade från 17 till 63 procent på bara 15 år. Dahl menade tvärtom att de länder som hade störst chans att lyckas med utvecklingspolitiken var:

De få u-länder som satsar på en socialistisk utveckling under ledning av ett starkt samhälle, t.ex. Tanzania, Guinea, Nordvietnam och Cuba.

Hon fick medhåll från Socialdemokraternas kongress 1969. Det blev starten på en stor omprioritering av både själva biståndspolitiken och valet av mottagarländer.

I debatten om kriterier för biståndet framstod den tidigare nämnde biståndsforskaren Göran Hydén som en borgerlig fyrbåk, när han i Sidas tidning Rapport ifrågasatte kopplingen mellan jämlikhet och ekonomisk utveckling i utvecklingsländerna. De borgerliga/liberala partierna menade i likhet med Hydén att möjlig utvecklingspotential skulle sättas framför ideologi i biståndspolitiken. I det ideologiska klimat som rådde i slutet av 1960-talet kom denna hållning dock att förbli i minoritet såväl i Sveriges riksdag som i offentligheten.

Effekterna av 1968–69 års debatt syns i biståndspropositionen från 1970, som fastställde de nya politiska målen. På Socialdemokraternas och Olof Palmes initiativ stod det i propositionen att läsa att Sverige nu skulle rikta sina bidrag mot de länder som strävade efter att uppnå ”social och ekonomisk jämlikhet”. Utjämnande av klyftor blev det prioriterade målet.

Det stannade dock inte där. Två år senare togs ytterligare ett steg i vänstervridningen av biståndspolitiken. Sverige skulle inte längre stå för styrningen och målsättningen för biståndet. I stället skulle mottagarlandet självt stå för strategin för sin egen utveckling. Sverige skulle stå bredvid som rådgivare. Konceptet kallades ”aid on the terms of the recipient” – mottagarstyrt bistånd på svenska – och blev en av de postkoloniala principer som styrde 70-talets biståndspolitik.

Under senare delen av 60-talet skedde alltså en snabb radikalisering av den svenska biståndspolitiken. Socialismen blev alltmer vägledande för vilka länder Sverige skulle hjälpa och vad vi skulle ägna oss åt. Samtidigt gjorde idén om mottagarstyrt bistånd att Sverige stegvis släppte kontrollen över vart de egna skattepengarna gick.

Svensk socialism möter Ujamaa

Den stegvisa radikaliseringen mot mer socialism och mottagarstyrt bistånd hade inte varit möjlig utan det förtroende Sverige hyste för Tanzanias regering. Här spelade den personliga relationen mellan Olof Palme och landsfadern Julius Nyerere en central roll. Båda var i någon mån intellektuella giganter som företrädde den utopiska stämning som rådde i vänsterkretsar på 60-talet.

Sverige och Olof Palme drev aktivt på för att Tanzania skulle kalla sig socialistiskt. Detta framgår inte minst av Nyereres tal på den socialdemokratiska partikongressen 3 oktober 1969, där han kritiserade Sveriges pådrivande inställning. Nyerere såg det som opassande att kalla Tanzania socialistiskt 1969 i det stadium av fattigdom landet befann sig i.

Däremot, skrev Nyerere senare i sin bok Freedom and development, kan rika länder som styrs av socialdemokrater göra allt för att sprida socialismen i världen och bidra till den internationella klasskampen, genom ett frikostigt bistånd. Det var denna idé som kom att utgöra grunden för det svensk-tanzaniska samförståndet mellan Palme och Nyerere.

Palme å sin sida var övertygad om att det fanns ett historiskt band mellan Sverige och Tanzania. I en intervju med franska tidningen Afrique-Asie talar han om en ”affinité historique” – historisk vänskap – mellan de båda länderna. Utgångspunkten var här att Sverige bar Tanzanias historia i sin själ; även vi hade en gång varit ett utmärglat, underutvecklat land där majoriteten av befolkningen saknade skolgång.

Samtidigt var Nyerere motståndare till den parlamentariska demokrati som Olof Palme och västvärlden var en del av.

Samförståndet var dock inte utan invändningar. Till skillnad från Palmes modernistiska utvecklingstanke om att hjälpa de före detta koloniserade folken var Nyereres socialism snarare en vidareutveckling av afrikansk landsbygdsromantik. Göran Hydén skrev träffande 1972 att Nyereres socialism nästintill var en vidareutveckling av Rousseaus ideal. Rousseau var den franske filosofen som på 1700-talet vände sig mot utvecklingstanken och i stället förespråkade en återgång till naturen och ”den ädle vildens liv”. I stället för den ädle vilden talar Nyerere om den ”den ädle afrikanen”, menar Hydén.

Samtidigt var Nyerere motståndare till den parlamentariska demokrati som Olof Palme och västvärlden var en del av. Enligt Nyerere skulle ett sådant styrelseskick splittra det tanzaniska folket i dess olika stammar, vilket i hans mening skulle försvåra landets enighet och dess utveckling. Trots denna, måhända ädla, vilja att slå vakt om en inkluderande tanzanisk identitet visade Nyerere prov på intolerans mot oliktänkande. Under hela perioden fängslade han politiska oppositionella och oliktänkande.

Detta ansågs dock inte vara något skäl för påtryckningar från Sverige. Under hela perioden förblev stödet för Nyereres icke-demokrati starkt. Tanzania förblev därmed en enpartistat utan reell opposition eller fri press fram till 1992, när Sverige och andra internationella givare började ställa krav på demokratisering.

Effekterna av den socialistiska politiken

Sverige var ideologiskt pådrivande i en socialistisk riktning. Samtidigt hyste Socialdemokraterna en stor tilltro till Tanzanias förmåga att lösa problemen landet stod inför. Nyerere blev en fadersgestalt för svenska socialdemokrater som ville hjälpa den tredje världen och Olof Palme blev symbolen för svensken som ville hjälpa till.

Effekterna av politiken skulle heller inte låta vänta på sig. 1967, samma år som Arushadeklarationen presenterades, inleddes kollektiviseringen av Tanzanias näringsliv. Detta inkluderade förstatligandet av produktionsmedlen och av alla naturresurser. Ett år senare var det dags för kollektivisering av jordbruket och 1971 förbjöds också religiöst drivna skolor, vilket gjorde att missionens skolverksamheter togs över av staten.

Den viktigaste delen av kollektiviseringen kom dock 1968 med upprättandet av så kallade Ujamaabyar. Planen som nu sattes i verket gick ut på att de flesta tanzanier fortsatt skulle bo på landsbygden, men under ett socialistiskt samhällsskick.

En annan viktig princip bakom Ujamaa-politiken var självhushållning – ”self-reliance”. Detta gällde inte bara den fysiska produktionen utan också den kulturella: tanzanierna måste förkasta de seder, traditioner och bruk som västerlandet genom historien fört till Tanzania. Swahili skulle ersätta engelskan i skolorna. ”Traditionell kunskap” skulle ersätta den västerländska vetenskapen. Den kapitalistiska ekonomin, privat ägande och privat bruk av mark skulle stoppas och ersättas med kollektivistiska jordbruk.

Olof Palme blev symbolen för svensken som ville hjälpa till.

Ujamaabyn hade en tydlig struktur med ett visst antal invånare som gemensamt skulle bruka jorden och ansvara för vitala samhällsfunktioner såsom brunnar, skolor och sjukhus. Jordbruksproduktionen skulle ske kollektivt, liksom ägandet och avkastningen på det som producerades. Detta liknade till stor del den traditionella bystruktur som var vanlig i det klanstyrda, förkoloniala Tanzania.

Trots kampanjer från regeringen för modellen kom resultatet att bli litet. Folk föredrog helt enkelt att själv äga och bruka sina mark. I slutet av sextiotalet hade lite mindre än tvåhundra byar upprättats. För Nyerere, modellens arkitekt, var detta alldeles för dåligt, vilket resulterade i att han började ta i med hårdhandskarna. Under 70-talet började därför regeringen tvångsförflytta stora mängder av den tanzaniska landsbygdsbefolkningen för att uppnå sina mål.

Operation bystruktur

Nyereres tvångsförflyttningar kom att bli Afrikas största massförflyttning genom historien. Mellan 1973 och 1977 tvångsförflyttades elva miljoner människor under vad som kom att kallas Operation Vijiji (ungefär ”operation bystruktur”). Antalet kan sättas i relation till Tanzanias totala befolkning, som 1975 var strax under 16 miljoner.

Föga förvånande ledde tvångsförflyttningarna till våldsamheter, något som Nyerere bestämt förnekade. När invånare återvände till sina forna hus efter att ha blivit tvångsförflyttade kunde huset brännas ner eller vandaliseras, för att förmå dem att återvända till Ujamaabyn. Om detta skriver den brittiske historikern Martin Meredith i sin bok The state of Africa.

Trots stora ambitioner om utveckling av jordbruket genom Ujamaa kom politiken att sätta stopp för den gynnsamma ekonomiska utvecklingen sedan 50-talet. Den franske agronomen René Dumont, som själv var en förespråkare för korporativism, beskrev det kaotiska händelseförloppet på plats:

Operationen genomfördes utan någon som helst planering, med byråkrater som gav order om att bygga upp byar på pappret, utan någon som helst kunskap om regionerna de berörde, samt lokala ledares mål att bevisa sin uthållighet och därmed tvingade in maximalt antal människor [i Ujamaa-byarna].

Dumont varnade också den tanzaniska regeringen för riskerna med en alltför stor kollektivisering. Hans varningar var dock förgäves. Mellan 1974 och 1977 ökade spannmålsunderskottet med över en miljon ton (1974 var den totala produktionen 1,3 miljoner ton). Samtidigt föll exporten av viktiga jordbruksprodukter som cashewnötter och sisal under hela 70-talet. Trots att över 90 procent av befolkningen i slutet av 70-talet levde i Ujamaabyar stod dessa för endast fem procent av Tanzanias totala jordbruksproduktion.

Sida: 68-vänsterns utlandsklubb

Även om den politik Sverige stod för var en produkt av ledande socialdemokraters genuina tro på Nyerere och Ujamaapolitiken, hade agendan inte varit möjlig utan Sida. Myndigheten spelade en minst lika stor roll i radikaliseringen mot socialism.

Flera studier karaktäriserar Sida som relativt sett självständig från den politiska makten, mycket tack vare den svenska förvaltningstraditionen. Detta ska dock inte tolkas som att Sida var opolitiskt. Tvärtom var myndigheten ett koncentrat av den politiska makten – mer radikal och renlärig än både tjänstemännen på UD och politikerna i Rosenbad. Göran Rydström, biståndsarbetare i Tanzania, har i romanen Biståndarna visat på hur politiska och renläriga de Sida-anställda kunde vara. I boken förekommer situationer där biståndsarbetare som inte delade den socialistiska ideologin misstänkliggörs av andra Sida-anställda.

Under vår resa till Tanzania ville vi förstå mer om Sidas koppling till idén om afrikansk socialism och hur myndigheten blev en plantskola för internationellt sinnade socialister. Vi stämde träff med biståndschefen på Sveriges ambassad i Dar es Salaam, som tidigare har en lång karriär på Sida bakom sig. Efter en kopp svenskt kaffe och några importerade småkakor i det luftkonditionerade rummet ställde vi frågan om vad Sidas mål är i Tanzania. Frågan kan uppfattas som något provocerande då Sida i flera år har arbetat mot bilden att organisationen är politiskt präglad. Svaret från biståndschefen är skarpt:

– Sida har inga egna mål, bara regeringen har det. Detta måste vi vara väldigt tydliga med, säger han.

Det är glädjande att Sveriges högste biståndschef i Tanzania så kraftigt tar avstånd från att Sida i dag skulle ha egna mål eller visioner. Samtidigt är det svårt att veta om hans svar ska tolkas som representativt för hela myndigheten eller resultatet av en ny, mer kritisk offentlighet.

Trots stora ambitioner genomfördes större delen av energi- och industriprojekten av svenskar, utan större medverkan av tanzanier.

Lyckligtvis har viss förändring kommit till stånd under det tidiga 2000-talet. Det förändrar dock inte hur organisationen fungerade och verkade i Tanzania under vår undersökningsperiod.

Vi frågar hur han ser på den nyligen publicerade rapporten från EBA, och dess slutsatser om att svenskt bistånd har varit två förlorade decennium. Svaret låter inte vänta på sig.

– Vi har varit väldigt upprörda över den rapporten här. Man har inte tittat på det viktiga enligt mig. Fattigdomsmålet handlade om länderna, inte individer, säger han.

Svaret förvånar inte direkt. EBA har levererat en universalsågning av allt vad Sida sysslat med de senaste fyrtio åren. Självklart retar detta upp känslor hos dem som vigt sina liv åt biståndet.

Biståndschefen har dock en poäng när han säger att målet med politiken var fattigdomen på land-nivå, det vill säga på samhällsnivå. Det var också ett av skälen till att Sverige under 70-talet kom att inrikta sig alltmer på storskalig, statligt styrd industrialisering.

Vattenkraftverket i Rufiji

Som jag tidigare har beskrivit ändrades den svenska debatten från att ursprungligen ha fokuserat på utbildning, till att under 70-talet kretsa kring snabb utjämning av inkomstklyftor. I denna strategi spelade industrialisering och energi en nyckelroll.

Framför allt riktade utvecklingsplanen in sig på storskaliga infrastrukturprojekt, främst inom vattenkraftverk, där Sverige hade specialkompetens. Detta ingick i den socialistiska doktrinen om att tillgång till billig energi automatiskt skulle bli en drivkraft för storskalig industrialisering. Totalt blev energi den tredje största budgetposten för det svenska biståndet till Tanzania fram till i dag.

Trots stora ambitioner genomfördes större delen av energi- och industriprojekten av svenskar, utan större medverkan av tanzanier. Detta skulle visa sig vara ett stort problem när svenskarna väl skulle lämna över ansvaret för anläggningarna till tanzaniska kollegor.

För att få reda på mer om hur projekten genomfördes tar vi kontakt med ingenjören Björn Möller. I en telefonintervju före vår avresa till Tanzania berättade han om sitt arbete för Viak under åren 1975–1978.

Under hela 70-talet skenade matimporten till Tanzania, trots att det är ett av världens bördigaste länder.

Björn arbetade med att göra kartor och ritningar för ett planerat vattenkraftverk vid Rufijifloden, en av Tanzanias stora floder. Under den här tiden var i princip alla som arbetade med projektet svenskar eller norrmän. Det var svenskar och norrmän som utförde prospekteringen, importerade den nödvändiga utrustningen och genomförde projektet.

Av vattenkraftverket blev det heller inget, till skillnad från många andra, berättar Björn. Med de vattenkraftverk som slutfördes var dock verkligheten en annan. Det största av de svenskbyggda vattenkraftverken – Kidatu – stod till en del klart 1975. Med en kapacitet på 200 MW motsvarade verkets elproduktion en tredjedel av Barsebäcks ena reaktor. Det var en betydande mängd el för ett fattigt utvecklingsland.

Redan under slutet av 1980-talet hade dock avsaknad av kompetent bemanning och skötsel gjort att kraftverket förfallit till så dåligt skick att Sverige återigen fick gå in med stora summor för en renovering av anläggningen. Problemet var inte anläggningen i sig, utan det faktum att biståndet till en mycket begränsad grad gått till att utbilda personal för både tekniskt kunnande och för ledande befattningar.

Från exportnation till statsbankrutt

Från att ursprungligen ha handlat om att ”höja de fattiga folkens levnadsstandard” blev biståndet under 70-talet en helt politisk angelägenhet. Genom Ujamaapolitiken bidrog Sverige till en nästintill total omvandling av det tanzaniska jordbruket. Samtidigt lade vi stora summor pengar på energi- och industrianläggningar. Anläggningar som i många fall direkt efter färdigställandet först blev till ruiner, och därefter användes som byggnadsmaterial till de tanzaniska kåkstäderna.

Sveriges stöd till den socialistiska politiken blev, i stället för snabb utveckling, en snabb avveckling av en stor del av landets ekonomiska aktivitet. Den tidiga statsadministrationen som finansierades av tullar från handeln med grödorna sisal och kaffe stod efter Ujamaapolitikens införande 1967 med allt mindre egna medel.

Under hela 70-talet skenade matimporten till Tanzania, trots att det är ett av världens bördigaste länder. Det fick förödande effekter på statens finanser. Med tiden kom Tanzania att vända sig alltmer bort från ”self-reliance” och mot bistånd. 1975 var läget i handelsbalansen så illa att landet behövde räddas med tvåhundratusen ton mat i humanitärt bistånd från Internationella valutafonden och Världsbanken.

Detta fick dock inte Nyerere att ändra sin socialistiska politik genom att rulla tillbaka kollektiviseringen och möjliggöra mer handel genom privata investeringar. Tvärtom beskrev han den socialistiska politiken som ett vaccin: det gör ont att ta sprutan, men i det långa loppet vinner man på den. Därmed kom Nyerere att hålla fast i den socialistiska kursen, även när krisen var ett faktum.

Nyerere beskrev den socialistiska politiken som ett vaccin: det gör ont att ta sprutan, men i det långa loppet vinner man på den.

Genom Nyereres fasta kurs fortsatte statsägda företag att bli alltmer korrupta under 80-talets första år. Sisalproduktionen, som under 70-talet föll kraftigt, ägdes då nästan uteslutande av ett statligt företag. 1980 var utdelningen till styrelsen för det statliga sisalföretaget högre än de samlade intäkterna från hela den tanzaniska sisalexporten.

Även 1979, när den ekonomiska krisen var ett faktum, fortsatte Sverige ge pengar till den socialistiska politiken. Då hade Tanzania genomlevt mer än ett decennium av fallande produktivitet och levnadsstandard. Handelsbalansens underskott var enormt. Samma år meddelade Internationella valutafonden och Världsbanken sitt reformprogram för liberaliseringar av Tanzanias ekonomi. Det kan beskrivas som början till slutet på den socialistiska eran i landet.

Det dröjde dock till 1984 innan Tanzania gjorde någon ansträngning att inleda reformer. I hög grad var det på grund av Sveriges hårdnackade motstånd mot vad Nyerere kallade ”nyliberal politik” som Tanzania kunde fortsätta på den inslagna vägen i fem år till. In i det sista stod Sverige bakom den socialistiska politiken.

Det saknades dock inte kritiker till den inslagna socialistiska vägen. Under hela perioden fördes en livlig borgerlig debatt om vad god biståndspolitik egentligen är. I den sista delen av detta reportage tittar jag närmare på biståndspolitikens liberala röster.

---

Läs första delen av reportaget om biståndet och socialismen i Tanzania här.