I Västerbotten skryter man om att vara ”bäst i Sverige på gröna lån”. Skellefteå Kraft byggde en vindkraftspark och lyckades med konststycket att skriva ner värdet på parken med mer än 500 miljoner efter bara några år. Historien illustrerar att den som är bäst på bidrag ofta också blir bäst på kapitalförstöring. Tyvärr har kombinationen av gröna bidrag och vansinnesprojekt baserade på naivitet och inkompetens varit ett formidabelt radarpar så ofta att vi måste tala om ett systemfel.

”Västerbotten ligger längst fram beträffande grön finansiering”, säger Björn Bergstrand på Kommuninvest till Folkbladet Västerbotten 9/12 2019.

I samma nyhetsartikel framgår att Region Västerbotten vid årsskiftet 2018/2019 hade 3,9 miljarder i gröna lån hos Kommuninvest, vilket var 19 procent av den totala låneskulden. Med dessa siffror innehar Västerbotten förstaplatsen i Sverige. En föga åtråvärd placering, har det visat sig.

Ett av dessa gröna lån, 1,6 miljarder kronor, hade beviljats för etapp 2, 3 och 4 i Blaikens vindkraftspark.

2010 inledde Skellefteå Kraft och Fortum ett samarbete och bildade det gemensamma bolaget Blaikenvind AB för att bygga en vindkraftpark i Blaikenområdet. Parken, som består av 99 vindkraftverk, byggdes i fyra etapper och är en av de största landbaserade vindkraftparkerna i Europa.

När spadarna skulle sättas i marken 2010 var kommunstyrelsens ordförande Bert Öhlund inte orolig över att Skellefteå Kraft skulle skuldsätta sig med miljardbelopp. Till Västerbottens Folkblad säger han den 23 juni samma år att bolaget har starka kassaflöden och att lånet kan betalas av i snabb takt.

I tidigare artiklar om gröna bubblor har just kombinationen av offentliga kassakistor och tillgången till gröna bidrag och lån identifierats som en viktig orsak till framväxten av gröna bubblor. Skellefteå Kraft är ett kommunalt bolag som äger några av Sveriges främsta vattenkrafttillgångar. Två tredjedelar av bolagets intäkter kommer från de älvar som svensk ingenjörskonst kunde tämja, i vissa fall för mer än hundra år sedan. 

Billiga lån och bidrag kan kombineras med kassakistor som fylls på med hjälp av stora och stabila intäkter.

Det kommunala bolaget har anläggningar i sin balansräkning som genererar fossilfri, planerbar och förnybar kraft från bland annat Piteälven, Umeälven, Indalsälven och Skellefteälven. Ett industriellt kulturarv och en värdefull källa till Sveriges konkurrenskraft såväl under hela 1900-talet som idag. Att förvalta en sådan tillgång är något som förpliktigar, kan tyckas.

Kommunala bolag blir dock lätt en grogrund för gröna bubblor. Billiga lån och bidrag kan kombineras med kassakistor som fylls på med hjälp av stora och stabila intäkter. Vi har sett liknande mönster i såväl Göteborg Energis misslyckade gassatsningar som i Sekab-fiaskot i Örnsköldsvik.

I fallet med Skellefteå Krafts havererade vindkraftssatsning i Blaiken rådde det precis som i andra gröna bubblor konsensus i kommunfullmäktige när beslut skulle fattas. Ingen opponerar sig och alla lovsjunger satsningen på grön omställning.

***

Redan under 2012 dyker det upp en del farhågor. Diskussioner om elpriset, vindförhållandena och elcertifikaten ger enligt Piteå-Tidningen (16/11 -12) upphov till en del frågetecken. Viss tveksamhet råder nu huruvida man ska fortsätta med de sista etapperna och gå från de 60 uppförda verken till 90 vindkraftverk. 

I december samma år får Blaikenvind AB ett bidrag från EU på 150 miljoner kronor. Bidraget syftar särskilt till att öka kunskapen om vindkraft i arktiskt klimat. Bland övriga bidragstagare som erhöll pengar i Sverige fanns Göteborg Energi med sitt Gobigas-projekt, en annan grön bubbla vars slutnota blev i miljardklassen (Norran 20/12 -12).

Nästa likhet mellan Gobigas och Blaikenvind är att ungefär samtidigt som bidragspengarna trillar in och frågetecken börjar hopa sig får de privata aktörerna kalla fötter. I fallet Göteborg Energi var det Eon som smög ut genom bakdörren och med Blaiken var det finska Fortum som minskade sitt engagemang redan i etapp 2.

Göran Hult, dåvarande forsknings- och utvecklingschef på Fortum, resonerade i Dagens Samhälle (15/11 -12) om Fortums beslut:

”Jag tycker inte att man ska investera mycket pengar i verksamheter som är beroende av stöd och politiska beslut. Om man inte ser att det är övergående. Säg den dag när vi har hälften av energin från vindkraft, då kan vi inte subventionera den längre. Men samtidigt som lönsamheten är dålig i vindkraftsbranschen väljer många kommuner att göra stora investeringar i egen elproduktion.”

I både Göteborg och Skellefteå är det till slut bara de två kommunala bolagen, som kombinerar stabila intäkter från lokalbefolkningens elräkningar med EU-bidrag och billiga lån garanterade av skattebetalarna, som är kvar i projekten. En toxisk kombination som i båda fallen resulterade i nedskrivningar och haveri.

***

Nästa närmast obligatoriska moment i de gröna bubblorna är invigningen med tillhörande superlativ och varmluft från dignitärer som solar sig i glansen från pressklipp och medial uppståndelse. Blaikens vindkraftpark är förstås inget undantag. Vid den högtidliga invigningen, som Norran rapporterar från (4/6-13) är Energimyndighetens Erik Brandsma på plats:

”Vi satsar 15 miljoner euro för Blaiken. Det är ett av de största projekten i Nordeuropa. Ett steg för forskningen i att hitta metoder för att bygga i kallt klimat. Låt vindarna blåsa.”

Efter att Brandsma klippt bandet fortsatte ceremonin med trumpeter och tal från en strålande glad VD för Skellefteå Kraft, Hans Kreisel:

”Det känns mycket bra att kunna säga att vi är på rätt väg nu.”

De extra pengarna från EU och Energimyndigheten har Blaiken fått för att utveckla en demoanläggning för vindkraft i kallt klimat. Ambitionen var att montera kolfiberväv på bladen som genom ett avkänningssystem kan ta reda på om det är is på bladen eller ej.

Vid det här laget innehar Blaiken samtliga ingredienser för en präktig grön bubbla: mängder av bidrag från när och fjärran som kombineras med kommunala pengar, invigningstal, ihålig retorik om gröna jobb, betydande teknisk och kommersiell osäkerhet som ignoreras samt total konsensus bland beslutsfattare om projektets förträfflighet, samtidigt som privata aktörer drar sig ur.

Vid det här laget innehar Blaiken samtliga ingredienser för en präktig grön bubbla.

I december 2013 säger ett i vanlig ordning enigt kommunfullmäktige ja till att Skellefteå Kraft ska genomföra den tredje etappen av Blaiken och göra ytterligare en investering på 30 vindkraftverk till en kostnad på en miljard kronor (Norran, 18/12 -13). Styrelseordföranden Alf Marklunds motivering till beslutet låter allt annat än övertygande:

”Även om vi inte räknar med nämnvärt högre elpriser så anser vi i styrelsen att etapp 3 i Blaiken har goda förutsättningar att bli lönsamt.”  

En viktig orsak till att styrelsen säger ja är att det kommer ges betydande EU-stöd (Norran, 3/1 -14). I vanlig ordning med de gröna bubblorna förvränger stöd och bidrag incitamentsstrukturerna på ett sådant sätt att företag blir immuna mot risker och börjar ta halsbrytande risker.

I början av 2014 planerar man dessutom för etapp 4, som skulle innebära ytterligare 14 vindkraftverk.

***

Under början av 2014 är priserna på el bitvis negativa. På en fråga om det är rimligt att satsa på fortsatt utbyggnad av vindkraften under dessa omständigheter svarar Skellefteå Krafts VD Hans Kreisel att:

”Infrastrukturen finns redan på plats. Dessutom kommer säkert politikerna gå in med åtgärder för att se till att den förnyelsebara elen får bra förutsättningar.”

En kombination av upparbetade kostnader och en tilltro till politikens fortsatta stöd är alltså tillräckligt för att satsa ytterligare omkring en halv miljard av skattemedel (Norran, 4/1 -14).

Ett år senare börjar lokalpressen att rapportera om isproblem och att ett bolag i Boden uppfunnit en metod för att bespruta rotorbladen med 60-gradigt vatten för att smälta bort isen. Mikael Lindmark, VD på Blaiken Vind säger att ”alla som bygger vindkraft i kallt klimat brottas med isproblem” och lägger till att produktionsbortfallet är omkring 10 procent (Ny Teknik, 21/1 -15).

I samma artikel i Ny Teknik framgår även att isbildning på vindkraftverken kan skapa andra problem. Kullager och växellåda kan ta skada, isstycken kan lossna och kastas i väg, vilket kan skada såväl egendom som djur och människor. Vidare kan ojämna ytor på rotorbladen bidra till ökat buller då en ojämn yta för mer oljud.

Under 2015 planerar man samtidigt för ytterligare 14 vindkraftverk. Inför den sista utbyggnaden börjar emellertid kritiska röster att höras inom kommunen och exempelvis kommunpolitikern Lars-Göran Holmlund är av uppfattningen att medborgarna skall få tycka till innan fler områden upplåts till vindkraft (Lokaltidningen 6/5 -15).

I november 2015 beslutar man trots låga elpriser, betydande tekniska utmaningar och alltmer kritiska invändningar från lokalbefolkningen om den sista utbyggnaden. Enligt Norran (17/11 -15) skulle sista etappens nio vindkraftverk totalt kosta 179 miljoner kronor.

Ungefär samtidigt skriver Lokaltidningen (21/10 -15) att det finns risker med vindkraften på Blaikfjället. Blaiken Vind kommunicerar på sin hemsida att man skall vara medveten om att det ”kan förekomma iskast och snöras på rotorblad eller torn inom en radie av 300 meter från respektive vindkraftverk”. Varningsskyltar placeras ut där man informerar om risker för snöras och istappar.

För den sista etappen anlitas en ny leverantör: kinesiska Dongfang Electric levererar turbiner för produktionen som påbörjas under 2017.

Under 2016 skryter man i lokalpressen med att verksamheten går bra. Resultatet efter finansnetto låg på fyra miljoner kronor enligt Västerbottens-Kuriren (24/11 -16). Givet att 3,3 miljarder gått in i detta redan 2016 är det inte precis någon imponerande lönsamhet. Det skulle bli värre de kommande åren.

***

Motståndet mot ytterligare utbyggnad börjar dock tillta och i Sorsele sker en folkomröstning gällande ytterligare utbyggnad av vindkraften vid en annan park. Socialdemokraten Caisa Abrahamsson är starkt kritisk till att två av de främsta politikerna i Sorsele, kommunstyrelsens ordförande och fullmäktiges ordförande Roland Wermelin, äger en del av marken som är aktuell.

”Det är jäv så det sjunger om det” säger Abrahamsson till Dagens Samhälle (17/3 -16).

Det skapas ynka 32 årsarbetstillfällen, detta på en investering om 3,3 miljarder kronor.

I september 2017 står till slut hela vindkraftsparken Blaiken redo att invigas. I slutändan hamnar 87 procent av parken på Skellefteå Krafts balansräkning och 13 procent hos Fortum. Det skapas ynka 32 årsarbetstillfällen, detta på en investering om 3,3 miljarder kronor. På plats var statssekreterare Emil Högberg, Kinas ambassadör, Skellefteå Krafts VD Hans Kreisel och högt uppsatta chefer på Fortum.

Tiden mellan storslagen invigning och ekonomiska bekymmer brukar inte vara särskilt lång för de gröna bubblorna. Redan 2020 görs så en nedskrivning av värdet på vindkraftsanläggningarna med hisnande 500 miljoner. I Skellefteå Krafts årsredovisning för 2020 står att:

”Rörelseresultatet för året blev -238 miljoner kronor vilket är betydligt lägre än föregående år och innehåller nedskrivningar av vindkraftsanläggningar.”

Detta var den första förlusten för bolaget på 28 år. En prestation i sig för ett företag med Skellefteå Krafts verksamhet och marknadsposition. Det är också en prestation att tvingas skriva ner värdet på anläggningen endast tre år efter att den invigdes under pompa och ståt. 

När media ställer frågor skickar bolaget fram sin ekonomidirektör i stället för VD eller andra som varit ytterst ansvariga. Ekonomidirektören Elin Bergsten gör sitt bästa för att skylla på omständigheter som ligger bortom företagets kontroll. Bolaget hänvisar till ”extremt låga elpriser” på grund av varm vinter, mycket vatten och mycket vind, samt begränsade möjligheter att föra ner elektricitet till södra Sverige (SVT, 2/3 -21). 

Alla dessa faktorer borde rimligen ingå i ett företags omvärldsanalys när man gör investeringar. Som vi sett ovan har bolaget i etapp efter etapp expanderat vindkraften, trots att dessa risker var kända. Riskerna och utmaningarna med vindkraft i arktiskt klimat och riskerna knutna till elpriset och överföringen hade rimligen kunnat hanteras genom en försiktigare och långsammare utbyggnad.

Som vi konstaterat med andra gröna bubblor är ingen risk för stor när någon annan betalar. Ingen opponerar sig när önsketänkande, glädjekalkyler och ihålig retorik om grön omställning leder till vansinnesatsningar. Resultatet blir ekonomiska och miljömässiga svarta hål. Den kommun eller region som slår rekord i ”gröna lån” eller gröna bidrag kommer därför i nästa skede också att slå rekord i kapitalförstöring. Skattebetalarkollektivet i lokalsamhället, landet och i EU bekostar kalaset två gånger om – först via bidrag och gröna lån som smetas ut över hela EU:s och Sveriges budgetar, och sedan via nedskrivningar, prishöjningar och vanskött verksamhet på lokal nivå. Och Blaikfjällets natur ska vi inte ens tala om.

Detta är förmodligen inte den sista nedskrivningen som Skellefteå Kraft tvingas göra.