Myten om den otillgängliga primärvården
Den paternalistiska staten skapar en upplevelse av att vi inte kan ta hand om oss själva, vilket ökar behovet av sjukvård. Tillsammans med ökande och orimliga krav på tillgänglighet, skapas felaktigt bilden av en otillgänglig primärvård, till höga kostnader för samhället.
”Kunden har alltid fel.” Påståendet är en av mina käpphästar. Det ska uttydas som att kunden i normalfallet inte har tillräcklig kunskap för att förstå alla konsekvenser av sina krav och att försiktighet anbefalles. Analogt: den som upplever sig vara sjuk, är sällan den som är bäst på att avgöra vad han eller hon behöver.
Detta påstående kan vara provocerande i en tid där den personliga upplevelsen ofta får företräde framför vetenskap och beprövad erfarenhet. Men det gör det inte mindre sant.
Sjukvården och sunt förnuft lär att man inte ska göra obefogade besök på akuten, eftersom detta tar onödiga resurser i anspråk. Det trumfas dock ofta av känslan av att man vill ha, och anser sig behöva, omedelbar vård. Oberoende av sjukdomstillstånd.
En intervju i SVT speglar fenomenet:
– Många problem kan man vänta med till nästa dag, men ofta vill man veta vad det är på en gång. Nu kan man ringa 1177, men det känns konstigt med vård över nätet. Man vill hellre träffa en läkare […]. (mina kursiveringar)
Det paternalistiska förhållningssättet, medikaliseringen och den inlärda hjälplösheten måste motverkas, om vi inte ska drunkna i vårdbehov.
Detta leder till att folk söker sig till akutmottagningarna. En utredning i Jönköping visar att 20 procent av akutens besökare i stället borde ha gått till vårdcentralen, något besökarna sannolikt motiverar med otillgänglig primärvård. Och då är ändå Jönköping bäst i klassen. Alla samtal till primärvården (ca 92 000) besvaras samma dag.
För hela landet är andelen 88 procent, och inom vårdgarantins tre dagar har 81 procent fått medicinsk bedömning. Det är alltså inte med beröm godkänt, men det är långt ifrån varje rimlig definition av ”otillgänglig”.
Trots detta visar socialstyrelsens rapport ”Tillgänglighet i hälso- och sjukvården” att bland dem som har fått tid hos primärvården inom vårdgarantin, anser cirka tio procent att väntetiden varit orimligt lång. Dessutom anser befolkningen som helhet i högre grad att väntetiden är orimlig, än de som faktiskt har besökt vården. Människor har alltså dels en felaktig förställning om tillgängligheten, dels en orealistisk förväntan på primärvården.
Även befolkningens upplevda vårdbehov ökar. I Den farliga sjukvården hävdar Ivan Illich att det beror på medikalisering, att normala tillstånd som graviditet och nedstämdhet omdefinieras som sjukdomar, vilket i sin tur leder till kulturell iatrogenes, att människors förmåga att ta hand om sina egna kroppar och sin egen hälsa gradvis försämras.
Innan vi skriker oss hesa i kraven på en utökad primärvård, behöver vi påminna oss om att resurserna är begränsade.
Dessa tendenser förstärks av vårdens paternalistiska råd som allt för ofta bygger på grova förenklingar, i stället för att bistå människor med fakta som gör att de självständigt kan fatta informerade beslut. (Mest välkänt är kanske att ammande inte ska dricka alkohol.)
En tredje faktor är vår kultur och dess formaliserade regelverk där sjukdomsanspråk görs legitima av läkare och formella diagnoser. Den paternalistiska och detaljstyrande staten som vi lever i, skapar alltså en upplevelse av att vi inte kan eller bör ta hand om oss själva, utan i stället ska vända oss till sjukvården.
Men innan vi skriker oss hesa i kraven på en utökad primärvård, behöver vi påminna oss om att resurserna är begränsade. Och så länge som medborgarna ständigt kräver mer och bättre, kan lösningen inte återfinnas i att möta dessa krav.
Om vi kan erkänna att patienten inte alltid vet bäst, kan sjukvården identifiera dem som kommer till akuten utan ett akut vårdbehov och erbjuda dem en tid hos primärvården. Sedan kan de, vänligt men bestämt, visas på dörren. Detta skulle tydliggöra för allmänheten vilken typ av vård som är tillgänglig vid vilken typ av besvär, och ge en fingervisning om vilka krav som rimligen kan ställas på den gemensamma sjukvården.
På längre sikt står vi dock inför utmaningen att ändra bilden av statens roll och individens agens i grunden. Det paternalistiska förhållningssättet, medikaliseringen och den inlärda hjälplösheten måste motverkas, om vi inte ska drunkna i vårdbehov. Detta skulle dock kräva att staten släpper greppet om medborgarna och låter dem stå på egna ben. Något som knappast lär ske frivilligt från statens sida – hur goda argument vi än har därtill.