Muslimer som talar för sig själva

Vi lever i postmodernismens tidevarv, där relativiseringen ständigt spränger nya gränser, där det av många inte anses föreligga några absoluta sanningar utan allt är personliga berättelser/individuella upplevelser/unika känslor. Min sanning/åsikt är lika mycket värd som din, oavsett kunskap och vetenskapliga fakta.

Det är därför en vit, om än erfaren, Mellanösternkännare av västerländsk härkomst, därtill anfrätt av maskulina drag, på allvar kan avfärdas av en kvinna renons på sakkunniga meriter men som har påbrå från området ifråga. Den personliga berättelsen slår ut akademisk kompetens, eller åtminstone avser att göra så, i den infekterade samhällsdebatt om etnicitet, colorism, identitet, kultur och religion som idag pågår.

Vi lever även i multikulturalismens tidevarv, där parallellsamhällen och klanenklaver har etablerats i Sverige, där pojkar och flickor hålls åtskilda på en skolbuss, där olika badhustider för män och kvinnor blir till ett förment seriöst diskussionsämne, och där böneutrop från moskéer tillåts medan en kyrka på Söder i Stockholm nyligen förbjöds att klockringa med hänvisning till boendemiljön.

Multikulturalism är inte, som Lars Åberg påpekar i Landet där vad som helst kan hända (Karneval Förlag, 2018), detsamma som mångkultur. Det senare är kort och gott kulturell mångfald, medan multikulturalism ”är ett slags ideologisering av det mångkulturella samhälle vi har levt i under ganska många år”.

Det är helt enkelt inte moraliskt rätt att göra sig till idéadvokat för andra än dem som frivilligt har låtit sig företrädas.

Det här är en av många intressanta trådar i Muslimer i Sverige. Abdussalaam Nordenhök skriver om islamsk rättstradition och ”penningens inverkan” och slår fast att bidragstagande utan att ge något tillbaka inte är förenligt med den islamska rätten. Svenska muslimer bör därför ”förstå att bidrag inte bör betalas ut till muslimska organisationer som inte heller representerar deras åsikter”.

Nordenhök ringar in kärnan i problemet med av skattemedel försörjda identitetsagenter. I kraft av ett visst ursprung/kultur gör sig somliga högröstade element till representanter för hela grupper, för alla i ett kollektiv, trots att kollektivet är allt annat än homogent. Att det heterogena även gäller muslimer blir välgörande klarlagt i boken. Det är helt enkelt inte moraliskt rätt att göra sig till idéadvokat för andra än dem som frivilligt har låtit sig företrädas, som till exempel den begränsade skaran av betalande medlemmar till en förening.

Somliga texter är mycket personliga, som Olga Venginas, där hon reflekterar nyansrikt om skillnaderna mellan den ryska och svenska synen på islam. Hon betraktar sig som ”100 procent rysk” och vet inte om hon kommer att stanna i Sverige. Vengina berättar om förutfattade meningar på svensk mark och hur lättvindigt det blågula samhället tycks ta på hån mot muslimsk tro jämfört med Ryssland.

Det personliga, ofta direkt privata, anslaget blir övertydligt på ett rent språkligt plan, där ”jag”-, ”mig,”- och ”min”-frekvensen är genomgående hög, något som lätt blir fallet i självbiografier av det slag som många av bokens texter är – den inre resan genom en yttre värld. Å andra sidan är det något av antologins styrka. Eli Göndör menar i förordet att han som redaktör medvetet har tagit ett steg tillbaka för att låta texterna stå så ofiltrerade som möjligt: inget framstår som tillrättalagt, det väjs inte för ömma tår-trampande.

Således konstaterar Ann-Sofie Henriksson Hatmi att det naturligtvis går alldeles utmärkt att vara både svensk och muslim, och att de dessutom inte utgör några motpoler på något vis. En talande sekvens, som lär stöta sig med en och annan på extremhögerkanten, lyder: ”Jag må ha bytt religion, lagt mig till med en klädkod som skiljer sig från mängden och ett antal nya vanor, men i grund och botten är jag fortfarande kulturellt svensk”.

Det är upplyftande med ett läsvärt verk som innehåller tal av muslimer istället för om dem.

Eli Göndör skriver i förordet att ingen tidigare bok utgiven i Sverige har presenterat en sådan variation av muslimska röster. Det är ett bestående intryck efter läsningen: mixen, den omfattande blandningen av perspektiv och synpunkter på islam och muslimsk identitet inom ramen för en svensk kontext.

Variationen visar sig även på en annan nivå, den individuella skribentens kluvenhet till sin syn på sig själv och det man är sprungen ur i det sekulära Sverige. Så säger exempelvis Gibril Fodor i en mellan raderna gripande berättelse att hans ”historia är en balansgång mellan olika identiteter”. Pappa var jude och mamma kristen. Själv konverterade han som vuxen.

Fodor vittnar om det som flera skribenter relaterar till, andras vanföreställningar. Efter konverteringen utsattes han för ren rasism: ”Det innebar att jag av andra svenskar plötsligt betraktades som en främling, ’invandrare från Mellanöstern’, och förmodades ha särskilda egenskaper eller bakgrund”.

Så var det ju det här med postmodernistisk relativisering och den egna sanningens seger. Här har vi nu ett antal personligt tecknade ”sanningar”. Vad är de värda? Allt, lyder det enkla svaret. Som bara den icke ringa detaljen att Muslimer i Sverige förhoppningsvis kan bidra till ökad kunskap och minskade fördomar om islam. Den personliga berättelsen äger givetvis en oneklig plats i det publika samtalet. Att på identitetspolitisk grund fula ut en vetenskapligt förankrad Mellanösternkännare i en debatt är något helt annat.

Sammanfattningsvis: Det är upplyftande med ett läsvärt verk som innehåller tal av muslimer istället för om dem.