Efter karriären i Monkees hade Mike Nesmith haft några besvärliga år när usla försäljningssiffror gjorde att han förlorade sitt skivkontrakt. Men det stora uppsvinget för det amerikanska solbältet, som sträckte sig från Florida över Texas bort till södra Kalifornien, betydde också att intresset och marknaden för countryrock – som Nesmith var en av pionjärerna inom – ökade oavbrutet. Det fick det framgångsrika brittiska skivbolaget Island Records att skriva ett nytt kontrakt med honom 1976, och när Islands legendariske ägare Chris Blackwell lyssnade på Rio, som var tänkt som den nya singeln, bad han Nesmith att göra en promotionfilm.

Nesmith blev förvånad, i USA lanserades skivor genom att man uppträdde i shower, som till exempel den klassiska Ed Sullivan Show. Promofilm var ett fenomen från Europa, där sändningstiderna var mycket mer begränsade. Filmerna skickades sedan runt till europeiska statliga tv-kanaler för att i bästa fall få visas i tre minuter på italiensk, fransk eller tysk tv. 

När Nesmith satte sig och tittade på de europeiska promotionfilmerna upptäckte han att det var enkla produktioner, där till exempel medlemmarna i Abba visades i bild medan de låtsades sjunga till sin senaste singelskiva. Men eftersom han själv kom från en annan bakgrund fick han omedelbart en helt annorlunda idé. Han hade varit fascinerad av film och tv sedan han var barn och 1966 hade dessutom hamnat mitt i ett av västvärldens allra mest framgångsrika kulturella produktionsprojekt. 

Beatles hade efter Ed Sullivan-showen nått en helt unik popularitet och under hysterin som följde efterfrågade fansen hur många nya skivor och filmer med bandet som helst. Men eftersom det var fysiskt omöjligt för Lennon, McCartney, Harrison och Starr att vara på flera platser samtidigt bestämde sig ett par framgångsrika entreprenörer att skapa en amerikansk tv-baserad kopia på det engelska bandet. 

Monkees började alltså som en tv-serie, och succén under de första säsongerna 1967 var större än någon hade kunnat föreställa sig. Serien älskades av miljoner barn runt om i världen, och otroligt nog sålde skivorna lika mycket som Beatles. Under några år hörde Nesmith och hans kompisar i det rent kommersiellt producerade och type-castade bandet till världens allra största idoler. Men Nesmith var verkligen en skicklig musiker som skrev flera av Monkees egna hits, och gjorde även material för andra stjärnor.

Det var hans erfarenheter från Monkees och film som gjorde att han direkt tänkte på promofilm som något annorlunda, en möjlighet att skapa kontinuerlig handling i en film, som samtidigt lanserade musik. Ingen hade gjort något liknande på ett så medvetet sätt som Nesmith tidigare, och han fick ta fram en betydande del av budgeten för Rio själv. När den var klar 1977 hade han gjort världens första musikvideo, och det som snart blev uppenbart var att skivan sålde i exakt den utsträckning som den spelades på tv i olika länder. Allra bäst gick videon i Australien, där Rio nådde topp fem som singel och LP:n sålde guld. Det var den största framgången Nesmith hade haft med eget material sedan Monkees, men han var samtidigt mycket besviken över att videon saknade kanaler för att nå fram till marknaden i USA, som var den verkliga jättemarknaden.

På Warner insåg cheferna direkt att man hade snubblat över en potentiell succé.

Situationen var frustrerande, men en kväll fick Nesmith en idé: 

En eftermiddag när jag körde ned mot kusten vid Carmel slog det mig att musikvideon är en sorts videoskiva. Och grammofonskivor spelas på radio, så videoskivor borde spelas på tv. Det borde finnas ett tv-element för musikvideos som saknas nu.

För att sälja idén lyckades han efter stort besvär hitta ett tiotal liknande berättande videos som han satte ihop till piloten Pop Clips. Han cirkulerade materialet till sina kontakter i branschen och Jac Holzman – som blivit legendarisk för att han upptäckte The Doors – var den som hade en aning om hur idén kunde användas. Därför ringde han upp Nesmith med uppmaningen att ”Ring till Jack Lack på Warner. Det är något som pågår där som jag tror skulle passa ihop med det du håller på med.” 

Det som pågick på Warner var att mediejätten tillsammans med American Express hade startat ett satellit- och kabel-tv baserat projekt för hemförsäljning. Det hade misslyckats totalt, vilket innebar att de båda företagen sedan stod med en outnyttjad satellittransponder, vilket kostade miljontals dollar varje månad. Warner hade redan anpassat sin filmkanal TMC för satellitdistribution och höll just på att starta det barnorienterade Nickelodeon på samma sätt. Man behövde alltså både program och kanaler, vilket verkligen gjorde Jack Lack entusiastisk när han såg Pop Clips första gången. När man sedan körde Pop Clips på försök i Nickelodeon gick betygsmätningarna rakt genom taket. På Warner insåg cheferna direkt att man hade snubblat över en potentiell succé.

Nesmiths idé hade hamnat mitt i en av de stora kulturella förändringar som utmärkte 1900-talets sista årtionden, när populärkulturen verkligen blev global. Det var den digitala tekniken som gjorde satelliterna möjliga att använda för kabel-tv, och distributionen av nya kanaler blev sedan mycket billigare och enklare. Dessutom visade det sig några år senare att satelliterna bröt ned de nationella monopolen i mycket hög takt. Men det var USA som gick först in i den stora förändringen av media- och kommunikationsmarknaderna. Där bröts de tre traditionella nationella tv-nätverken snabbt ned tillsammans med de mer än tusen lokala tv-stationer som kunde omorganiseras på helt nya sätt. Det gigantiska telekommunikationsmonopolet AT&T hamnade i samma förändringsprocess. Möjlighetsfönstret för att skapa nya mediekoncept och företag stod under några år vidöppet, tillsammans med chanserna att skapa enorma förmögenheter.

Entreprenörer som Ted Turner och Rupert Murdoch har blivit legendariska.

Utvecklingen öppnade för oändliga möjligheter att sända nyheter, dokumentärer, filmer eller musik, och entreprenörer som Ted Turner och Rupert Murdoch har blivit legendariska. Samtidigt byggdes traditionella bolag som Disney om i grunden parallellt med att deras gamla kataloger fick helt nya värden och nådde mycket bredare och verkligt globala publiker på ett helt nytt sätt.

Den som såg möjligheterna mer än någon annan var finansmannen Michael Milken, som för några år sedan beskrev affärslogiken i utvecklingen:

I början av 80-talet stod jag på våra investerarkonferenser och sa att ABC, CBS och NBC håller på att bli förlamade. De hade haft sina breda masspubliker som var på väg att försvinna. Det var precis som när Life och Look försvann för att det kom en massa specialtidningar. Det var självklart att det skulle hända i tv också. Med kabel fanns det plats för 50 kanaler för specialintressen, och sedan kunde man se nyheter, film, sport, musik eller vad som helst när man själv ville och inte när nån tv-kanal bestämde åt en. Men på de traditionella marknaderna sågs de stora kanalerna som säkra investeringar och de nya kabelnätverken som högriskpapper.

Pop Clips passade perfekt in i det nya medialandskapet, och när Mike Nesmith valde att sälja konceptet och samtidigt tackade nej till att leda det byggde Warner om det till MTV med hjälp av Robert Pittman som 2010 utsågs till en av de tio personer som gjort mest för att förändra den amerikanska kulturen.

Men MTV:s och de andra nya kanalernas betydelse blev mycket större än så, för när kombinationen av satellit och kabel bröt ned de nationella monopolen under 1980- och 90-talen blev kultur, sport och nyheter på globala på riktigt. Plötsligt var norska artister världsstjärnor, samtidigt som brittiska fotbollslag blev internationella investeringsobjekt parallellt med att det gick att följa krig i realtid. Återanvändning var en viktig del av den nya medievärlden, när det visade sig att gamla filmer och inspelningar som legat bortglömda i decennier hade enorma värden när de kunde nå en ny publik. Så när MTV 1986 hittade de gamla Monkees-avsnitten var resultatet förutsägbart: Monkeemania bröt ut igen, vilket återuppväckte det avsomnade bandet, som sedan snabbt genomförde en av det årets mest lönsamma amerikanska turnéer.