Utblick Essä
Moskvastatens återkomst – och undergång
Ryssland utvecklas allt mer till något som liknar Ivan den förskräckliges ”Moskvastat”. Nu väntar antingen fragmentering, kollaps eller konsolidering, skriver Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning.
I slutet av april 2005, i sitt årliga tal till nationen, hänvisade Rysslands president Vladimir Putin till Sovjetunionens sönderfall som det tjugonde århundradets största geopolitiska katastrof. Hans medvetet provokativa uttalande uppfattades av många som ett tecken på att han närde en önskan om att återupprätta ett ryskt imperium. Till stöd för denna tolkning citerades Zbigniew Brzezinskis klassiska argument, att Ryssland bara kan existera som imperium: ”Det kan inte nog understrykas att utan Ukraina upphör Ryssland att vara ett imperium, men med Ukraina underkuvat blir Ryssland automatiskt ett imperium.”
När Ryssland sedermera inledde sitt krig för att underkuva Ukraina gavs rikligt med vatten på kvarn för dylika tankegångar. Även om det förvisso fanns en hel del som pekade på att det övergripande ryska projektet syftade just till att återupprätta någon form av ryskt imperium, skulle det snart visa sig att det i Putins uttalande om en geopolitisk katastrof fanns en djupare och för Ukrainas del betydligt mera sinister innebörd.
Som en del av förberedelserna inför det fullskaliga angreppskriget i februari 2022 lät Putin publicera en artikel vars huvudsakliga tema var att ryssar och ukrainare är ett och samma folk och att det därmed inte finns eller ens kan finnas utrymme för någon oberoende ukrainsk stat. Han anslöt därmed till en lång rysk tradition av att förneka att Ukraina existerar, eller ens har rätt att existera. Hans uttalande om upplösningen av Sovjetunionen måste ses mot just denna bakgrund. Den verkliga katastrofen var att Ukraina blev självständigt från Ryssland.
Enligt Putins historiesyn är Ryssland ett tusenårsrike, grundat i Kyiv och utvecklat under Moskvas överhöghet.
Bakom talet om att ryssar och ukrainare är ett och samma folk döljer sig en existentiell rysk fasa för att bli avskuren från det ursprungliga Rus, och från Kyiv, som uppfattas som alla ryska städers moder. Enligt Putins historiesyn är Ryssland ett tusenårsrike, grundat i Kyiv och sedermera utvecklat under Moskvas överhöghet. Det som håller samman detta tusenårsrike är den förment gemensamma ryska kulturen och det ryska språket. Att skilja ut Ukraina från detta historiska arv är liktydigt med att slita hjärtat ur den ryska kroppen.
Även om detta är en central del av Putins världsbild är det inte något han har hittat på, för att rationalisera sitt utrotningskrig mot Ukraina. Exakt samma övertygelse kan vi finna även hos den i övrigt liberale ryske historikern Peter Struve, som var verksam politiker under tiden före den ryska revolutionen. Samtidigt som han riktade skarp kritik mot hur imperiet hade behandlat den judiska befolkningen, och var positiv till ökad autonomi för både Polen och Finland, var han mycket tydlig med att en frigörelse för Ukraina skulle leda till en ”gigantisk och aldrig tidigare skådad schism inom den ryska nationen, som, sådan är min djupaste övertygelse, skulle leda till en veritabel katastrof för staten och för folket.”
Dessa insikter förklarar inte bara varför Ryssland är redo att även störta sig själv i fördärvet, hellre än att acceptera att Ukraina blir fritt. Framför allt förklarar de varför inga förhandlingar om ett slut på kriget är möjliga. I ett krig där den egna existensen bokstavligt talat står på spel finns det helt enkelt inget att förhandla om. Att det för Ukraina gäller fysisk överlevnad torde vid det här laget vara ställt bortom tvivel. Mindre uppenbart, men kanske än viktigare, är att det även för Ryssland är ett existentiellt krig, ett krig där den fortsatta existensen av själva begreppet ”Ryssland” står på spel.
***
Det är i sammanhanget viktigt att notera att det var först efter det att Ukraina hade införlivats med Moskvastaten, vid mitten av 1600-talet, som själv begreppet ”Ryssland” började användas, och att det var först med Peter den store som ett ryskt imperium grundlades. Ukraina införlivades först under Katarina den stora, mot slutet av 1700-talet. När nu Ukraina åter blivit fritt från rysk överhöghet, ter det sig i logikens namn naturligt att även återgå till att tala om Moskvastaten, och om moskoviter snarare än om ryssar.
Man kan här dra en parallell till hur begreppet Jugoslavien upphörde att vara relevant efter den federationens sönderfall. Liksom vi i dag talar om serber och kroater, som inte längre talar serbokroatiska utan i stället talar serbiska och kroatiska, kan det te sig naturligt att övergå till att tala om ryssar och ukrainare, som talar ryska och ukrainska. Denna parallell haltar dock i ett mycket väsentligt avseende. I fallet Jugoslavien fanns det inte en nation som ansåg sig vara förmer än de andra; Jugoslavien var inte en storserbisk stat. I fallet Sovjetunionen ansåg sig Ryssland genomgående vara den naturliga överhögheten. Bakom den leninistiska fasaden var det det ryska språket och den ryska kulturen som höll samman den sovjetiska staten, som aldrig utvecklades till en nation.
Det är självfallet upp till varje land att själv bestämma vad det vill kalla sig. Om de samtida moskoviterna vill kalla sig ryssar, och hänföra till sin stat som Ryssland, så är det deras sak. Det finns dock ingen som helst anledning för omvärlden att acceptera deras därtill hörande krav på att Ukraina skall bekänna sig till att vara en del av Ryssland, och att makten över detta rike ska utövas av Moskva. Om vi väljer att acceptera att Ukraina har rätt till självständig existens, med ett eget språk och en egen kultur, innebär det att Ryssland automatiskt reduceras till den gamla Moskvastaten.
Putins regim har utmärkts av en återgång till i princip samma institutioner som präglade den gamla Moskvastaten.
Geografiskt och statsrättsligt är detta redan på väg att bli ett faktum. Ryska federationens gränser i väst nu löper ungefär där de drogs när Ivan den förskräcklige dog, i slutet av femtonhundratalet. Man har förlorat både Baltikum och Ukraina och efter den ryska kaststrofen i Syrien torde nog även Belarus hänga löst.
Viktigare än den territoriella krympningen av Moskvas välde är dock att Putins regim även har utmärkts av en återgång till i princip samma ekonomiska och politiska institutioner som präglade den gamla Moskvastaten, såsom politisk autokrati, förakt för privat äganderätt, aggressiv militarisering och uttalat xenofobiska relationer till Europa. Betydelsen av denna parallell ligger i att den pekar på en växande sannolikhet för att den sentida Moskvastaten till följd av sitt krig mot Ukraina ska lida samma öde som Ivans den förskräckliges Moskvastat efter dess ödesmättade livländska krig – statskollaps och 15 år av ”stor oreda”.
Det ursprungliga moskovitiska systemet byggdes för att möjliggöra en statligt ledd militär resursmobilisering som kunde trygga överlevnad i en fientlig omgivning. Över århundraden har systemet pendlat mellan liberalisering i fredstid och återgång till autokrati i kristider – med återkommande episoder av brutala angreppskrig mot grannar och påföljande statskollaps. Putins regim är den senaste iterationen i denna långa tradition, som till synes inte är möjlig att bryta. Framtidsutsikterna för den samtida Moskvastaten inkluderar tre möjliga scenarier: fragmentering, statskollaps och konsolidering, det senare i form av ett gigantiskt Nordkorea.
En fragmentering av Ryska federationen skulle triggas av en statsfinansiell kollaps som leder till att olika regionala eliter själva tar makten. Ett mönster är ett blodigt uppror i Kaukasus, ett annat att de oljerika republikerna längs Volga ansluter sig till Kazakstan, och ett tredje att Fjärran östern hamnar under kinesisk överhöghet.
En statskollaps, med påföljande femton år av ”stor oreda”, skulle följa av att en statsfinansiell kollaps leder till så stora strider mellan olika maktsfärer att även de centrala delarna av Moskvastaten paralyseras och blir de facto omöjliga att styra.
En konsolidering i form av ett gigantiskt Nordkorea förutsätter att den centrala makten bibehåller kontrollen över tillräckliga våldsresurser för att blockera alla utmaningar. I likhet med verklighetens Nordkorea skulle den moskovitiska varianten präglas av samma interna repression, samma extrema satsning på militär upprustning, samma slutenhet och fientlighet gentemot omvärlden, och samma accelererande ekonomiska efterblivenhet.
Syftet med att antyda dessa framtidsutsikter är inte att spekulera kring vad som faktiskt kan komma att ske. Poängen är att inskärpa att det för omvärlden är synnerligen angeläget att förstå vad de olika scenarierna kan ha för implikationer, och att börja förbereda strategier för att möta dem. Detta kräver inte bara en ingående förståelse av det historiska bagage som lett till en återkomst av Moskvastaten, och av den därtill hörande besattheten av att Ukraina måste upphöra att existera. Framför allt kräver det ett erkännande av att den seglivade myten om att Ryssland skulle kunna omvandlas till en liberal demokrati och en regelbaserad marknadsekonomi nu måste betraktas som död, för lång tid framåt.