Mörka utsikter i Sveriges våldshuvudstad

När vi talar om våld och otrygghet blir alla missnöjda. Några påtalar att pålitlig statistik saknas, andra att den som finns är inaktuell, och sedan har vi alla som menar att medierna skapar obefogad rädsla genom att rapportera oproportionerligt mycket om brottslighet och den stora grupp som anser att sanningen om både omfattningen och förövarna mörkläggs.

Under ytan, och inte sällan ovanför, finns dessutom det breda missnöjet med att polisen klarar upp alldeles för få brott och lägger alldeles för många anmälningar åt sidan med hänvisning till resursbrist.

Efter tre uppseendeväckande våldtäkter utomhus i Malmö i november och december uppmanade polisens talesperson kvinnor att inte vistas ensamma på mörka platser i staden. Men strax därpå kom ett helt annat besked från någon högre upp i befälsordningen: ”Uppträd som vanligt.”

Ska man vara orolig eller inte, eller både ock, samtidigt?

Våldsdåd med stort genomslag blåser liv i både marginella aktivistgrupper och bredare känslostormar. När Peter Mangs, en ensamvarg inskriven hos omsorgsförvaltningen, sköt på invandrare i Malmö samlades människor på ett torg för att besvärja ”mörkret” eller ”ondskan” samtidigt som kultursidor och religionsprofessorer gjorde sitt bästa för att framställa honom som avtryckarfingret hos ett rasistiskt samhälle. När Rakhmat Akilov hade mejat ner folk på Drottninggatan i Stockholm iscensattes en metafysisk kärleksföreställning på Sergels torg. Efter gruppvåldtäkten i stadsdelen Sofielund i Malmö för några veckor sedan kallade en företagsam kvinna till opinionsmöte och slog fast att det som saknades var fritidsgårdar.

”MUCF har visat att pojkar med en traditionell syn på kvinnor och könsroller också har en högre benägenhet att använda våld.”

Den här staden hinner aldrig ducka för projektilerna.

Varje morgon finner man spåren i medierapporteringen: en död man utanför en skola, ytterdörren sprängd vid nattklubb, överfallslarm på kvinnokliniken, bankomatrån när mörkret sänker sig. Strax före jul våldtogs en 17-årig flicka av ett killgäng vid en lekplats i hörnet Palmgatan-Hasselgatan. Det var rått, hänsynslöst, motbjudande. Ett polisbefäl uttalade sig i SVT: ”Vi har varit poliser länge, flera av oss, jag har jobbat i 35 år, och vi har inte varit med om något sådant här tidigare. Man har verkligen passerat en gräns.” Anders Nilsson, gruppchef hos polisen, varnade för att ”de här predatorerna” riktar in sig på ensamma kvinnor.

Det vi läser och hör om kan i stunden framstå som nytt, men Margot Olsson, Malmö stads mångåriga samordnare när det gäller frågor om kvinnofrid, våld i nära relationer, hedersvåld och barnmisshandel, berättar om ett drygt femton år gammalt EU-projekt.

– ”Unga sexualförövare” genomfördes av kommunen och polisen tillsammans med polisen i Estland och Bulgarien och en ideell organisation i Italien. Vi utgick från ett fall med ett gäng väldigt unga pojkar som hade gett sig på ett stort antal unga flickor och vuxna kvinnor i Malmö. Vi kunde se mycket av det som man också ser i dag, killar med struliga bakgrunder. Flera av dem hade föräldrar som kom från kriget i Bosnien, och någon av mammorna hade varit med om en våldtäkt. En del av pojkarna hade varit utsatta för mobbning eller varit mobbare. Det förekom neuropsykiatriska problem. Flera av dem hade växt upp med olika former av våld i hemmet. Man hade använt mycket verbalt sexualiserat våld.

Och det där mönstret går igen i dag?

– Ja. Det som naturligtvis också finns med är värderingarna. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, har visat att pojkar med en traditionell syn på kvinnor och könsroller också har en högre benägenhet att använda våld. Kunskapen om våld i nära relationer och om sexuellt våld är i dag närvarande på ett helt annat sätt än för tjugo år sedan när jag började. Då sågs det fortfarande mycket som ett privat problem. 1998 skrevs det för första gången in i socialtjänstlagen att kommunerna bör beakta kvinnor som har varit utsatta för våld. Först 2007 ändrades det till ska. Det är alltså bara drygt tio år sedan det blev en skyldighet för kommunerna att arbeta med frågor som handlar om våld i nära relationer.

Varför släpade det efter så länge?

– Dels handlar det om kunskap, dels har man inte velat se att det är ett så stort problem som det är, att det är så många som är utsatta och att det är en del av strukturen i samhället. Men ju mer kunskap som har kommit desto mer har man flyttat fram positionerna.

De här värderingarna då, vad gör man åt dem?

– Det är ju inte enkelt, säger Margot Olsson.

– Beteenden kan man påverka, men värderingar har man betydligt djupare inom sig. En kollega till mig beskrev värderingar som en lök. I det yttersta lagret sitter attityder och åsikter om vad som är vackert eller fult, vilka böcker man gillar, vilken musik. Ju längre in i löken du kommer desto mer närmar du dig det som är allra viktigast, nämligen din familj. Den är ju det absolut viktigaste för alla människor. Det innebär också att det är de värderingarna som är starkast och svårast att förändra. Det betyder inte att de inte kan ändras. Det sker hela tiden. Man kan se på agalagen som kom 1979. Den ledde inte i första hand till att det blev fler fällande domar utan syftet var främst normerande.

Här fanns också delområden där bara var tionde person uppgav sig vara trygg.

Det räcker dock inte att lagstifta, poängterar hon. Man måste också ha en dialog och förklara varför man tänker som man gör om man vill påverka.

I Malmö har det de senaste åren förekommit osedvanligt många dödliga skjutningar. Det har främst handlat om uppgörelser mellan kriminella gäng och polisen brukar uppge att offren är kända sedan tidigare – en klen tröst för de Malmöbor som upplever att våldet sipprar ner genom samhällsväven och flätas in i en allmän känsla av osäkerhet.

Tre forskare från Malmö högskola (som från och med 1/1 är universitet) har tittat närmare på tryggheten i staden inom ramen för Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning NTU. 2016 uppgav 72 procent i Malmö att de kände sig trygga i sitt bostadsområde, en siffra som var lägre än i Stockholm och Göteborg. Det mest intressanta är de stora skillnaderna mellan olika stadsdelar och att dessa dessutom ser ut att öka. I de södra delarna, med områden som Nydala, Hermodsdal och Lindängen svarade bara 49 procent att de kände sig trygga och här fanns också delområden där bara var tionde person uppgav sig vara trygg.

Just när detta skrivs har den större lokaltidningen följande rubriker i topp på nätet:

”Kvinna överfallen av flera män i natt – utreds som grov våldtäkt”

”Busskur sprängd på Limhamn”

”Två män skadade efter stort bråk på Rosengård”

”Trettonåriga rånare säger: Det är bara att snacka lite och vara gullig med en soc-tant.”

Mikael Johansson började som patrullerande polis i Malmö city för trettio år sedan och fick så småningom ansvar för säkerheten i tingsrätten; en med tiden alltmer omfattande apparat. Han berättar om streetsmarta killar med pappor och bröder på kåken och för vilka det kriminella livet blivit en självklarhet.

– Det är en tredje generation som kommer. Trettonåriga rånare säger: ”Det är bara att snacka lite och vara gullig med en soc-tant.” Det säger de till mig: ”Det händer ingenting innan jag blir 18. Då blir det ungdomsvårdsskola och gratis käk och så kan jag lära mig lite grejer.” Vid 21 är de förhärdade eller ihjälskjutna.

Är de så många nu att man kan tala om ett parallellsamhälle?

– Absolut. De kan till och med vara lite nyfikna när de pratar med mig: ”Hur går det till i er värld?” Det är tragikomiskt. Det här är en tickande bomb och jag tror inte ens att de som sysslar med detta har insett vidden. När de häktas får vi släkt, bröder, söner och vänner som publik. Detta är någonting som de här ungdomarna växer in i, att vara på en häktningsförhandling var fjortonde dag: ”Snart ska jag själv vara där.”

Ulrika Rogland blev som kammaråklagare uppmärksammad för sitt arbete med vålds- och sexualbrott, och när hon för några år sedan sade upp sig i protest mot polisens bristande utredningsresurser blev det ännu ett belägg för krisen inom rättsväsendet. Numera har Rogland egen advokatbyrå i centrala Malmö med inriktning på sexualbrott, utsatta barn och våld i nära relationer.

– Att byta roll var något jag hade funderat på ett tag. Saker och ting liggande hos polisen, vilket gjorde att man fick lägga ner väldigt många förundersökningar. Och det har nu blivit ännu värre. När en förundersökning blir liggande blir det också mycket svårare att få fram bevisning. Tiden är en viktig faktor. Det är viktigt att det händer någonting direkt när man anmäler. Jag ser hur klienter får vänta väldigt länge och att det hela sedan läggs ner.

Bristerna finns hos polisen, betonar Ulrika Rogland flera gånger.

– De hinner inte med. De hinner inte ens med våldtäkter. Det har skett en klar försämring.

Vad beror det på?

– Polisen hade haft problem i många år. Så omorganiserade man sig och trodde att det skulle bli bättre, men det har det ju inte blivit. Det finns ingen stabilitet i systemet och det leder till stora svårigheter. Varför man inte har kommit tillrätta med det här… Man kanske inte har haft rätt personer i ledningen. Skulle man fråga dem säger de väl att det här kommer att rätta till sig, att det är en tidsfråga. Jag tror inte riktigt på det om jag ska vara ärlig. Jag ser större bekymmer och då måste man se över det på ett annat sätt.

Den här gången var polisen mycket mer förtegen om omständigheterna, kanske vis av erfarenheterna från pratsamheten i samband med övergreppet i Sofielund.

Vilka förändringar borde göras?

– Polisen är väldigt hierarkisk. Det är en organisation med många chefer på olika nivåer och jag skulle vilja att man plattade ut organisationen så att fler sysslade med polisarbete i stället för chefsarbete eller administrativt arbete. Då skulle resurser frigöras. På så vis skulle man kunna göra strukturerna mer stabila så att de som till exempel sitter på familjevåldsenheten får syssla med det de ska och kan. Man behöver också höja lönerna så att folk blir motiverade att stanna kvar. Man måste ta hand om dem som jobbar med det här, vilket man inte heller lyckas med.

Ulrika Rogland hävdar att den kompetens som byggs upp sedan urholkas väldigt snabbt.

– Så är det hela tiden. Försäkringsbolagen plockar ju poliser, folk som är förhörsledare har så tungt arbete att de söker sig till andra tjänster. I fjol var det jättemånga poliser som sade upp sig i ren protest. De orkar liksom inte.

Trots all debatt om brottslighet och otrygghet är kunskaperna om omfattningen påfallande vaga. Främst hänger detta ihop med att många brott aldrig anmäls och att det ligger i mörkertalens natur att de är osäkra. I Brottsförebyggande rådets trygghetsundersökning görs bedömningen att bara ett av tio brott anmäls till polisen. 2016 polisanmäldes drygt 20 000 sexualbrott mot barn och vuxna och en tredjedel av dem rubricerades som våldtäkter.

Ett par dagar före nyårsafton överfölls en kvinna av flera män i bostadsområdet Högaholm, den fjärde gruppvåldtäkten utomhus i Malmö på mycket kort tid. Den här gången var polisen mycket mer förtegen om omständigheterna, kanske vis av erfarenheterna från pratsamheten i samband med övergreppet i Sofielund.

”Jag tror att folk dränks i den enorma betoningen av rutiner och dokumentation.”

Det finns en spridd uppfattning om att våld och hot har ökat med invandringen från länder med krigserfarenheter.

– Vi gör nu en kartläggning i Stockholm, Göteborg och Malmö om hedersrelaterat våld och förtryck, berättar den kommunala samordnaren Margot Olsson.

– Den består av en enkätundersökning bland niondeklassare, fokusgruppintervjuer och individuella intervjuer.

De tre storstadskommunerna har beställt en kartläggning med ”intersektionellt perspektiv” och i uppdraget till forskarna står det att förhållandet mellan olika parter i hederskulturen behöver ”problematiseras och nyanseras”. Samordnare blir Rúna í Baianstovu, lektor i socialt arbete, som i sin bok Heder: Hedersrelaterat våld, förtryck och socialt arbete förfäktar åsikten att svenska socialarbetare betonar ”barnets rätt” på bekostnad av ”vårdnadshavarnas grundlagsfästa rättigheter”. Materialet ska dessutom fram snabbt; resultatet ska presenteras i maj.

Att man gör ännu en sådan undersökning tyder väl ändå på att man är orolig?

– Ja, det är klart att man ser problem och vi möter ju människor som är utsatta och berättar om sina erfarenheter, säger Margot Olsson.

– I Malmö finns ett av landets två kommunala skyddade boenden för dem som utsatts för hedersvåld.

Hur ser du på tryggheten i Malmö efter polisens mer eller mindre spontana rekommendation att inte gå ut ensam när det är mörkt?

– Jag går ut ensam. Sedan är det naturligtvis unga flickor som är de mest utsatta. Men det har ju visat sig att vid de här senaste våldtäkterna hade det funnits en kontakt tidigare. Det var inte överfallsvåldtäkter. Det var inte så att det låg ett gäng killar på lur och hoppade fram ur busken. Det minskar inte allvaret i det hela. Många är redan väldigt rädda och oroliga för att gå ut. Det är olyckligt om man går ut med felaktig information och ökar den rädslan.

Men det påverkar väl hela samhället om människor går runt och är otrygga?

– Den senaste undersökningen i Malmö visar ju att människors upplevelse av otrygghet ökar. De grova brotten påverkar samhället och är ofta synliga, ute på stan. Det är väldigt fokus i medierna på brottslighet, det är poliser och kriminologer som pratar. När jag var ny som socialarbetare på 1970-talet och början av 80-talet var det vi som uttalade oss om samhällsproblemen. I dag är socialarbetarna mer tysta i debatten och jag uppfattar att vi inte lika ofta blir tillfrågade.

Ni kanske inte har lika mycket att säga om samhällsutvecklingen som för 30–40 år sedan?

– Lärarna har beskrivit att deras arbete har byråkratiserats och så är det inom socialtjänsten också. Det är bra att ha rutiner att hålla sig till, men mycket av jobbet handlar också om att göra bedömningar och tänka kring vad som är rätt och fel. Jag tror att folk dränks i den enorma betoningen av rutiner och dokumentation. Man borde ägna mer uppmärksamhet åt värderingar och åt orsakerna till att människor till exempel begår våldtäkter. Det är inte oviktigt att prata om brott och straff, men proportionerna är lite märkliga.

”Man kan ha en besvärlig barndom, men alla vet ju att vissa handlingar är fel.”

Hur kommer man åt killar med taskiga värderingar?

– Var får man värderingar ifrån? Från familjen. Man får dem från kompisgäng. Idrottsvärldens olika syn på tjejer och killar. Musiken och medierna, med mera.

Vilket ansvar kan man lägga på en 14-årig kille som ger sig på en tjej?

– Även minderåriga ansvarar för sina handlingar. Sedan kan man naturligtvis ha blivit påverkad, man kan ha en besvärlig barndom, men alla vet ju att vissa handlingar är fel. Man kan hitta bortförklaringar och olika sätt att urskulda sig, men alla är ansvariga för sina egna handlingar, säger Margot Olsson.

Efter gruppvåldtäkten i Sofielund i december uppmanade polisen alltså först kvinnor att inte gå ut ensamma när det är mörkt.

Är läget så allvarligt i Malmö?

– Man drog ju senare tillbaka det där uttalandet, säger advokaten Ulrika Rogland.

– Men det man kan säga är att man ska vara rädd om sig. Jag tror inte att vi har någon grupp som går runt och våldtar, men att man måste ta hand om sig, så är det ju. Vi har väldigt få poliser ute på gatorna. Utomlands finns en betydligt större polisnärvaro än hos oss. I dag vet du att om du ringer till polisen kommer du ibland inte ens fram, och kommer du fram kan du inte vara säker på att någon polis kommer. I alla fall kan det ta väldigt lång tid. Det är klart att det påverkar människors trygghetskänsla.

Går det att säga något generellt om gärningsmännen bakom sexualbrotten?

– Nej, det kan se väldigt olika ut. Där finns allt från väldigt unga personer, som kanske inte uppfattar den andras gränser och som inte förstår vad en våldtäkt är, till sådana som är helt upptagna av detta och kontaktar unga på Internet, och sådana som begår överfallsvåldtäkter. Det här är väldigt komplext. #MeToo-kampanjen visar ju att det inte är begränsat till en viss grupp, utan att det också kan vara chefer och ansedda personer. Det här är ett problem som finns över allt.

Vad behöver göras?

– Vid sidan om förändringar inom polisen måste vi få folk att anmäla. Det är viktigt att man har bra sexualundervisning på skolorna och kan prata om sådana här saker så att man anmäler när något händer. Det behövs en ständig diskussion så att det inte stannar vid #MeToo.

Är det särskilt svårt att få fällande domar i den här sortens mål?

– Det som är svårt med den här typen av brott är att man sällan har några vittnen som har sett vad som hänt, utan det handlar om att åklagaren och polisen måste hitta annan stödbevisning. Då är det viktigt med en snabb handläggning. Men här ser vi en försämring snarare än en förbättring, menar Ulrika Rogland.