En omtalad tweet från justitieministern Morgan Johansson har skapat en upprörd debatt. Det Johansson skrev var: ”De konservativa trodde att de kunde kontrollera honom. Men mindre än två månader senare var demokratin i praktiken avskaffad, och klappjakten på socialdemokrater, fackföreningsledare, judar, homosexuella, romer m fl inleddes.”

”Honom” var förstås Adolf Hitler. Och undertexten innebar: Genom att samverka med Sverigedemokraterna håller nu Moderaterna på att göra samma misstag som de tyska konservativa gjorde på trettiotalet.

Till det johanssonska inlägget har också kommit några tuffa inlägg från försvarsminister Peter Hultqvist på ett liknande tema: Genom att börja samverka med en ultrahöger krattar Moderaterna manegen för utvecklingen mot en auktoritär demokrati, eller någonting ännu värre.

***

När det gäller Morgan Johanssons kortfattade budskap kan vi lätt konstatera att det – för svenska konservativa – inte är speciellt träffsäkert. På 1930-talet hamnade den svenska högern på rätt sida av det demokratiska kritstrecket där Socialdemokraterna också hade kommit att positionera sig. 

Om vi har lite perspektiv kan vi nämligen säga att även Socialdemokraterna har gjort ett vägval. Det handlade om valet mellan den reformistiska och revolutionära vägen till socialism. Socialdemokraterna valde den förra, till priset av att de tappade sitt ungdomsförbund till den revolutionära (kommunistiska) vägen år 1917. Precis som Moderaterna gjorde 1934 när partiet dumpade sitt ungdomsförbund eftersom det uppvisade icke-demokratiska tendenser. 

Vare sig Socialdemokraternas eller Moderaternas vägval var självklara då, när ingen hade facit. Framför allt gällde det arbetarrörelsens vägval. Allt stod och vägde när vi kring 1917–1918 hade en närmast revolutionär situation i Sverige. Men i stället för att gripa tillfället i flykten och ta makten, valde arbetarrörelsen en kompromiss och accepterade en bred parlamentarism med bibehållen monarki. 

Detta vägval brukar vänstern beskriva som att Socialdemokraterna satte sig att rida tigern. De trodde sig med reformismen som medel gradvis kunna omvandla det kapitalistiska Sverige till ett socialistiskt samhälle. Men, lyder denna vänstertolkning, det slutade för dem som det gör för alla andra som försöker rida tigrar. De hamnar i predatorns mage. 

Men ur socialdemokratisk synvinkel handlade det om att etablera en parlamentarisk plattform utifrån vilken kapitalismen kunde avvecklas under fredliga former. 

Denna föreställning om att det skulle vara möjligt att genomföra socialismen via parlamentet hade Socialdemokraterna trots att högern hade lyckats konstruera ett valsystem som inskränkte dessa möjligheter: Genom att Moderaterna under ledning av Arvid Lindman lyckades genomföra ett skifte från majoritetsval till proportionerliga val minskade möjligheterna för Socialdemokraterna att växla in den allmänna rösträtten till en total dominans i riksdagen. 

Att Arvid Lindman genom smarta manövrar i riksdagen lyckades genomföra denna rösträttsreform handlade främst om att han önskade bevara möjligheterna för sitt eget parti att överleva den demokratisering som han räknade med skulle ske i vilket fall som helst. 

Och Moderaterna blev kvar i parlamentet – men till priset av att borgerligheten splittrades i flera olika partier. Hade vi haft majoritetsval hade förvisso socialdemokratin blivit dominerande, men borgerligheten skulle samtidigt ha tvingats ihop i ett parti. Konsekvenserna av detta går att diskutera.

Arvid Lindman menade att de ivrigaste demokratiförespråkarna inte förstod demokratins avigsidor.

I den socialdemokratiska uppfattningen om vad som hände finns ofta föreställningen att Moderaterna var emot demokratin. Riktigt så enkelt var det inte. Arvid Lindman menade bland annat att de ivrigaste demokratiförespråkarna inte förstod demokratins avigsidor; att en sådan ordning kunde vara alltför slapp i behandlingen av partierna som hotade de medborgerliga fri- och rättigheterna; att ett demokratiskt system utan författningsmässiga bromsar kunde utvecklas till en diktatur. 

Men oron var också att en demokratisk ordning kunde utnyttjas av starka klassintressen (läs Socialdemokraterna). För Lindman fanns det en motsats mellan demokratin som folkstyre och som klassvälde. 

Vad som sedan hände var att Lindmans farhågor lindrades när socialdemokratin anammade folkhemstanken, och därmed gjorde sig till företrädare för hela ”folket” och inte enbart ”arbetarklassen”. Socialdemokraterna gjorde också rent på sin vänsterflank genom att få ordning på kommunisterna – genom en hårdför politisk kamp som inkluderade såväl registrering (”SAPO”) som internering (under andra världskriget). 

Det socialdemokraterna gjorde, kan vi säga med dagens språkbruk, var att överge en klassbaserad identitetspolitik till förmån för folkbaserad nationell identitetspolitik – vilket var precis det som dåtidens höger eftersträvade. 

En av de forskare som noggrant studerat Moderaternas demokratisyn är Torbjörn Aronsson. Han sammanfattar i Konservatism och demokrati (Norstedts, 1990) Arvid Lindmans hållning enligt följande: ”Den kritik som Lindman framför [mot demokratin] riktar sig aldrig mot det demokratiska styrelseskickets form, det vill säga den allmänna och lika rösträtten, majoritetsprincipen och de medborgerliga fri- och rättigheterna, utan mot dess konkreta beslutsinnehåll.” 

Med detta menade Lindman exempelvis den slags ”urartning” som skett i Tyskland. Som Leif Lewin betonat i Konsten att bilda regering när ingen har majoritet, (Daidalos, 2020): Den moderata demokratisynen gick ut på att alla skulle inkluderas, att inget berättigat intresse skulle utestängas genom partistrider och konflikter. Regeringar skulle försöka ställa sig över klasskonflikter och styra för landets bästa. 

Medan Per Albin Hansson knöt upp svansen på kommunisterna, medverkade Arvid Lindman till att demokratin konstruerades så att inget parti kunde bli totalt dominerande.

Genom att lyckas genomföra den proportionella valmetoden blev detta också vad som hände. Vad Lindman lyckades med var att bygga in ett konservativt författningsideal i den svenska parlamentarismen. Eller som Lewin träffande sammanfattar resultatet av den svenska demokratistriden: ”Den parlamentariska demokrati som infördes i vårt land för hundra år sedan blev inte så bra som Vänstern hoppades men heller inte så dålig som Högern fruktade.” 

Läs också:

Socialdemokraterna har aldrig gillat den liberala demokratin

Adam Danieli

Storstadsproblemet riskerar att kosta Moderaterna makten

Svend Dahl

Kanske kan vi till och med säga att den stora insatsen som Moderaterna gjorde på trettiotalet var att de dels höll rent på sin högerkant, dels konstruerade ett parlamentariskt system som förhindrade socialismens fullständiga genombrott i Sverige. Medan Per Albin Hansson knöt upp svansen på kommunisterna, kom Arvid Lindman att medverka till att demokratin konstruerades på sådant vis att inget parti kunde bli totalt dominerande.

***

Ett sätt att förstå detta är att skilja på demokrati i meningen ”folkvälde” eller ”direktdemokrati”, där folket styr exempelvis genom folkomröstningar, och ”representativ” demokrati, där folket väljer representanter som med jämna mellanrum får sina mandat prövade, alltså en ”indirekt demokrati”. Några, till exempel Erik Lidström i Representativ demokrati, (Vulkan, 2020), går så långt att de beskriver demokrati som folkstyre och demokrati som representativ styre som ”två helt skilda politiska system”.

Vad Moderaterna fruktade var den direkta demokratin, ”folkstyret”. Att alla fick rösta gick att leva med, om denna folkvilja kapslades in i en skyddande författning och maktbalans som kunde bromsa folkviljans genomslag. Men praktiserad exempelvis på det lokala planet, som arbetsplatser, kunde den slags direktverkande rösträtt vara förödande.

Eller för att tala med den unge Jarl Hjalmarson, som så småningom blev partiledare för Moderaterna, i en text 1928, där han bland annat diskuterade faran med den direktverkande demokratin:

När det gäller staten har man genom införandet av ett antal mellaninstanser, som de olika ärendena skola passera, innan de verkliga besluten fattas, gjort folkviljans yttringar tämligen ofarliga, men i en mindre gemenskap, i en fabrik eller ett varuhus, är avståndet mellan chefen och de underlydande alldeles för kort, för att man skulle våga sig på någon demokrati annat än till skenet. Detta åskådliggör emellertid, att eftergiften för demokratin äro åtskilligt riskabla. Har man givit en viss potentat lillfingret, tar han snart hela handen.

Vi behöver inte ha mycket fantasi för att se hur högerns oro över vad folkets spontana känslor kan ställa till med, om den omvandlas till partimakt, som i dag finns representerat även hos andra partier. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen var exakt den slags vindkantring i opinionen som högern en gång i tiden oroade sig för.

På 1930-talet kan vi se att Moderaterna helt tillägnat sig demokratins och det öppna samhällets principer.

Detta är inte sagt för att försöka påstå att Moderaterna hela tiden varit goda demokrater, i den mening vi i dag lägger orden. De tvingades, steg för steg, att anpassa sig till folkmeningen, om allmän och lika rösträtt. På samma sätt har exempelvis socialdemokratin, efter en del åthävor, fått acceptera att folket inte vill ha socialism. I dag är den socialdemokratiska linjen mer att betrakta som socialliberal, med ambitionen att samhället ska erbjuda en meritokratisk ståndscirkulation snarare än ett klasslöst samhälle. 

Men på 1930-talet kan vi se att Moderaterna helt tillägnat sig demokratins och det öppna samhällets principer. Det ställningstagandet prövades när de fascistiska och nazistiska lärorna började skörda framgång, och framför allt formade sig som ett starkt motstånd till den sovjetiska bolsjevismen. Vi ska ha klart för oss att det som gav sådana som Hitler stöd från borgerligt håll utanför Tyskland inte främst berodde på sympati med hans parti och program, utan att nazisterna utgjorde en motpol till kommunismen.

Det renhållningsarbete som Moderaterna gjorde på sin högerflygel under dessa år ska vi inte förringa, genom att peka på misstaget som högern gjorde i Tyskland. Hade Moderaterna inte dragit samma slags kritstreck mot de antidemokratiska krafterna då, som Socialdemokraterna gjorde 1917, hade läget kunnat bli sämre.

Det pris som Moderaterna fick betala för detta var dock något lägre. Socialdemokraternas vägval kostade dem ett ungdomsförbund och ett allt sedan dess konkurrerande parti på sin vänsterkant. Medan Moderaterna slapp ett sådant irritationsmoment. De kunde snart återskapa ett livskraftigt ungdomsförbund, och de tre riksdagsledamöter som hoppade av till extremhögern blev inte återvalda.

Förvisso var det avgörande för utgången av 1930-talet inte Arvid Lindmans antinazism, utan resultatet av ”kohandeln”, alltså att Socialdemokraterna och Centerpartiet gjorde upp. Centern fick en jordbrukspolitik som stöttade bönderna, medan Socialdemokraterna fick en arbetsmarknadspolitik som hävde arbetslösheten. Därmed drogs också mattan undan för en eventuell svensk nationalsocialistisk rörelse.

Men hade inte Moderaterna – och näringslivet – ställt upp på sin kant hade utvecklingen säkert inte blivit lika lyckosam.

***

Alla som haft det minsta med politiska debatter att göra, vet att det alltid, förr eller senare, dyker upp: Hitler! 

Det är så vanligt att det till och med fått en egen lag, ”Godwins lag”, som säger att ju längre en politisk diskussion pågår, desto mer ökar sannolikheten att Hitler dyker upp. Men ett tillägg till den lagen brukar vara att den som först nämner Adolf också har förlorat diskussionen. 

Hur det är med den saken, det återstår att se. Morgan Johansson hade inte rätt men inte heller fel. Visst, han och många andra har en viktig poäng när de efterlyser moderat besinning inför det politiska vägval de är på väg att göra. 

Men, vill jag tillägga, Socialdemokraterna bör också visa att de faktiskt tar på allvar, att den svenska arbetarklassen är på väg att överge dem. 

Ska vi lära oss någonting av 1930-talet är det två saker: För det första bör den demokratiska högern vara försiktiga med att försöka utnyttja kortsiktiga politiska fördelar som extremister på deras kant kan erbjuda. För det andra måste Socialdemokraterna våga ta tag i arbetslöshet, dyrtid och annat som folket oroas över. Vad den oron handlar om går ofta att vid varje givet tillfälle avläsa i valresultaten.