Montera ned stödet som skuggar solcellsmarknaden
Oavsett hur mycket pengar regeringen pytsar ut tycks de aldrig räcka till alla de privatpersoner som ansöker om solcellsstöd. Populariteten får det onekligen att se ut som ett framgångsrikt bidrag på miljöområdet, men faktum är att stödpengar som hela tiden behöver fyllas på hindrar solcellsmarknaden från att nå nya höjder.
Utgiftsposten för investeringsstöd till solceller i regeringens budget ser aningen märklig ut. I höständringsbudgeten läggs 500 miljoner kronor extra till att betala ut stöd för 2019. Tillsammans med de pengar som från början anslogs till solcellsstöd, och de 300 miljoner kronor som Löfvenregeringen lade till i vårändringsbudgeten, blir det totala anslaget för 2019 saftiga 1,2 miljarder kronor. Men inför 2020 anslår regeringen endast 300 miljoner kronor extra till solcellsstöd, vilket med tidigare anslag blir 835 miljoner kronor. Det återstår att se om regeringen under nästa år avstår från att fylla på med nya pengar så snart ansökningsköerna växer.
Solcellsstödet är typexemplet på ett bidrag som ser ut att stimulera fler till att producera egen förnybar el. Men skenet bedrar. Det som från början möjligen gjorde att privatpersoner vågade satsa dyra pengar på solcellsanläggningar är nu ett sänke för en marknad med all potential att utvecklas i ännu snabbare takt.
Det är nämligen redan ytterst lönsamt för hushållen att köpa solceller, även utan stödet som i dag betalar 20 procent av kostnaden. Tack vare skattereduktionen för mikroproducenter av förnyelsebar el kan man räkna med att investeringen på uppemot 100 000 kronor har betalat sig efter i genomsnitt 15 år. Vid den tidpunkten har solcellerna åtminstone tio år kvar av sin livslängd. Den som inte ansöker om investeringsstödet kan dessutom få rotavdrag för installationen av anläggningen.
Det är nämligen redan ytterst lönsamt för hushållen att köpa solceller, även utan stödet som i dag betalar 20 procent av kostnaden.
All anledning finns alltså att köpa solceller även utan bidrag. Och med tanke på hur många som köper anläggningar utan att vara säkra på att få bidrag är det knappast de pengarna som möjliggör ett investering för merparten. När stödet på 20 procent väl finns där är det dock inte så konstigt att konsumenterna passar på att ansöka om det. Inte heller att marknaden anpassar priserna efter stödnivån, vilket alltså saktar ned prisnedgången för solceller.
Eftersom solceller blivit så populära bildas långa köer till att få stödet, och det är dessa köer som drar ned både marknaden och i förlängningen produktionen av förnybar el. För den som vill köpa solceller blir nämligen det logiska valet att invänta nya stödpengar från regeringen, som visat sig villig att hela tiden fylla på med den varan. Det kan innebära uppemot två år av uppskjuten solelsproduktion, och för företagen som säljer anläggningarna betyder det att det egentliga antalet intresserade konsumenter blir betydligt färre i praktiken.
Av just den anledningen har både Energimyndigheten och branschen, genom föreningen Svensk Solenergi, sedan flera år uppmanat regeringen att fasa ut solcellsstödet. Det har dock skett inför döva öron, och i stället såg regeringen till att under 2018 höja stödet till 30 procent, för att sedan sänka det till 20 procent i år. Även om chansen fortfarande finns att de extra 300 miljoner kronorna som anslagits till 2020 kommer att bli de sista som går till solcellsstödet, är det snarare troligt att det precis som i år kommer att fyllas på så snart pengarna är slut. Och om 2020 är det sista året för stödet, hade det då inte varit klokare att faktiskt trappa ned och sänka stödnivån?
Skattepengarnas faktiska effekt på miljön blir därför liten, och i fallet med solcellsstödet hämmar det dessutom en miljövänlig utveckling.
Det är på många sätt typiskt för S-MP-regeringen att lägga skattepengar på miljövänliga åtgärder som i många fall hade skett ändå. Det gäller av allt att döma för solcellsstödet, och i stor utsträckning även för Klimatklivet, som Riksrevisionen tidigare har visat inte alls är kostnadseffektivt. Det innebär alltså att pengar som kunde ha gått till exempelvis brottsbekämpning i stället går till miljöåtgärder som ändå hade betalats av någon annan. Skattepengarnas faktiska effekt på miljön blir därför liten, och i fallet med solcellsstödet hämmar det dessutom en miljövänlig utveckling.
Att regeringen ändå fortsätter att satsa på ineffektiva åtgärder – Klimatklivet får till exempel ytterligare knappt 1,2 miljarder kronor 2020 – framstår därför som rentav korkat. Antingen har regeringen inte förstått de tydliga uppmaningarna från myndigheterna, eller så har den en annan agenda än att så effektivt som möjligt minska vår negativa miljöpåverkan. Det är kanske inte alltför långsökt att tro att det är viktigt för särskilt Miljöpartiet att regeringens satsningar direkt förknippas med en positiv utveckling. Om samhället även utan bidrag blir mer miljövänligt kan Miljöpartiets existensberättigande ifrågasättas.
Oavsett om regeringen vill uppnå något mer än minskad klimatpåverkan bör den i det här fallet inse att solcellsstödet sedan länge har spelat ut sin roll. Låt hushållen betala själva för sina solceller, med moroten att spara pengar på egen förnybar el. Då kan marknaden ännu snabbare pressa priserna nedåt, så att ännu fler får råd med solceller.