Samhälle Essä
Moderaterna tar oss tillbaka till 1970-talet
Trots uttalanden om motsatsen är arbetsmarknadsprövningen på väg tillbaka. Men att försvåra för arbetskraftsinvandring löser inte de svenska integrationsproblemen, skriver Amelie Berg, arbetsmarknadsexpert på Svenskt Näringsliv.
”Vi vill inte från Moderaternas sida se någon återgång till den här myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen och att myndigheter ska blanda sig i det.”
Med dessa ord kommenterade partiets dåvarande migrationspolitiska talesperson, nuvarande migrationsminister Maria Malmer Stenergard, Moderaternas medianlöneföreslag för arbetskraftsinvandringen, när det presenterades 2021.
Det var den moderatledda Alliansregeringen som avskaffade den myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen, som starkt begränsat arbetskraftsinvandringen till Sverige sedan tidigt 1970-tal. Arbetsgivaren – inte Arbetsförmedlingen – är bäst lämpad att avgöra vilken kompetens en enskild verksamhet behöver, var den enkla motiveringen. Den rödgröna regeringen tillsatte en utredning om återinförd ”behovsprövning” 2022. Men när den nuvarande regeringen tillträdde gav man utredningen nya direktiv: uppdraget att ”föreslå ett nytt och effektivt system för arbetsmarknadsprövning” skulle inte fullföljas.
Arbetsmarknadsprövningen var en planekonomisk rest.
Arbetsmarknadsprövningen var en planekonomisk rest. Det var naturligt för en borgerlig regering att avskaffa denna ordning 2008. Och det är naturligt att Malmer Stenergard inte vill återinföra den nu.
Vilket gör det som händer så anmärkningsvärt. För arbetsmarknadsprövningen är på väg tillbaka, i ny skepnad.
I november införde regeringen ett lönegolv för arbetskraftsinvandrare på 80 procent av medianlönen, vilket motsvarar 27 360 kronor i månaden. Redan detta är mycket problematiskt, eftersom regeln bryter med grundprincipen på svensk arbetsmarknad: att parterna förhandlar om löner och villkor, utan statliga ingrepp. Men i dag (15/2) föreslår regeringens utredare en höjning av lönekravet till 100 procent av medianlönen: 34 200 kronor i månaden. Officiellt för att ”minska fusk och utnyttjande kopplat till arbetskraftsinvandring” och så att ”fler som redan är i Sverige ska kunna ta de jobb som finns”.
Men är det verkligen syftet?
Regeringen gör rätt som avskaffar möjligheten till ”spårbyte” i migrationsprocessen. Det är en åtgärd som kommer att motverka missbruk av regelverket. Men kommer lönegolvet göra det? Inte ens regeringens egen utredare tror det. Tvärtom är det sannolikt att lönegolvet tvingar ut fler i marginalen. Vi ser redan vissa tecken på det.
Och minskad arbetslöshet bland svenskar? Regeringen förändrar utbildningsväsendet, så att dimensioneringen bättre ska spegla arbetsmarknadens behov. Det är en åtgärd som kommer att öka sysselsättningen på sikt. Men kommer lönegolvet att göra det? Det är redan svårt och krångligt att rekrytera från tredje land. Om det går att anställa en svensk eller en EU-medborgare – i stället för att rekrytera internationellt – gör seriösa arbetsgivare det redan i dag. Lönegolvet för arbetskraftsinvandrare kommer snarare leda till att arbetslösheten ökar, när det blir dyrare för växande verksamheter att rekrytera nyckelkompetens.
Sverige har förstås integrationsproblem. Men de flesta arbetskraftsinvandrare stannar endast en kortare tid.
Sverige har förstås integrationsproblem. Men de flesta arbetskraftsinvandrare stannar endast en kortare tid och bara en liten del får så småningom permanent uppehållstillstånd, varav majoriteten är högkvalificerade. Arbetskraftsinvandringen är inte en börda för samhället. Tvärtom, 2022 gav den 43 miljarder kronor i ökad BNP och 14 miljarder kronor i skatteintäkter. Att begränsa arbetskraftsinvandringen är omotiverat, och kommer bara göra Sverige fattigare och sämre rustat att hantera våra samhällsutmaningar.
Men kanske är lönegolvet inte tänkt att lösa Sveriges problem. Kanske är det tänkt att lösa Moderaternas problem.
Tills nyligen förespråkade Sverigedemokraterna återinförd arbetsmarknadsprövning. Moderaterna föreslog lönegolvet som ett alternativ, och detta lyftes sedan fram som en stor förhandlingsseger när Tidö-överenskommelsen presenterades. Sverigedemokraterna hade övergivit kravet på arbetsmarknadsprövning och accepterat Moderaternas giv. På pappret. För i verkligheten får vi nu lönegolv och arbetsmarknadsprövning på köpet.
***
Behovet av arbetskraftsinvandring bottnar i välkända realiteter:
I takt med att den svenska befolkningen blir äldre växer vård- och omsorgsbehoven. Försvarsmakten och rättsväsendet ska växa, för att möta yttre och inre hot. Järnvägen, vägnätet, elnätet, VA-nätet – svensk infrastruktur är eftersatt och måste rustas upp. Samtidigt ska näringslivet genomföra en massiv grön omställning av svensk ekonomi.
I allt detta är kompetens den riktigt trånga sektorn. Näringslivet behöver anställa ytterligare över 175 000 nya medarbetare, inom tio år. Den offentliga sektorn behöver anställa cirka 90 000. Under samma tid väntas antalet sysselsatta öka med 144 000, vilket betyder att det på svenska arbetsplatser kommer att saknas runt 120 000 kollegor.
Arbetskraftsinvandring från EU är ingen realistisk lösning på detta problem. Många EU-länder har en snarlik situation. Europas befolkning i arbetsför ålder krymper. Och därför tar EU-kommissionen – i motsats till den svenska regeringen – initiativ för att främja arbetskraftsinvandring från tredje land.
Kravet på hundra procent av medianlönen är högt nog att effektivt strypa möjligheten att tredjelandsrekrytera till många branscher, inklusive stora delar av välfärden. Några exempel på yrken som ofta ligger under: kockar, mekaniker, ingenjörer, systemutvecklare, grundskollärare.
Regeringen lägger inte bara krokben för näringslivet, utan för kommunsektorn. Det är varningar från landets kommuner som fått regeringen att utlova ”undantag” från den nya regeln. För dessa undantagna yrkesgrupper ska lönegolvet bli lägre.
Men hur ska det gå till?
Precis som förr i tiden ska myndigheternas bedömningar ligga till grund för besluten. Det som skiljer den nya arbetsmarknadsprövningen från den gamla är att regeringen ska ha sista ordet. M, L, KD – sannolikt även SD – ska förhandla om vilka yrkesroller som är tillräckligt viktiga. Hur många som behövs. Inom vilken tidsram.
Vi får 1970-talet åter. Denna gång på borgerligt initiativ.