Moderaterna förstår inte symbolfrågor
Moderaternas inställning till frågor som miljözoner, Nobelcenter och vapendirektivet visar en oförmåga att ta symbolfrågor på allvar. Men orsaken att de spelar så stor roll för människor är just att de symboliserar något större. Det är genom dem man visar vad man egentligen, bortom flosklerna, har för världsbild.
Ska privatbilism förbjudas i svenska storstäder? Denna fråga, symptomatisk för den samtida smygauktoritära klimatdebatten, ställdes i helgen till Moderaternas partiledare Ulf Kristersson i en stor Expressen-intervju om klimatet. Dittills hade Kristersson gjort flera rimliga liberalkonservativa ställningstaganden: bygg ut kärnkraften, ät viltkött, sänk bensinskatten.
Sedan kom frågan om privatbilism i svenska storstäder, och plötsligt ändrade Kristerssons svar karaktär:
– Förbjuda tror jag inte på, men det pågår ett arbete med miljözoner för att begränsa bilkörningen i städer. Den utvecklingen kommer att fortsätta, är jag övertygad om. Vi kommer också att se mer av bilpooler som ökar effektiviteten.
”Miljözoner” är en orwellsk term. Det enda de har med miljö att göra är att Miljöpartiet gillar dem. I zonerna är det förbjudet att köra med äldre dieselbilar, en begränsning av rörelsefriheten som inte ens officiellt motiveras med miljöargument, utan presenteras som ett sätt att minska nivån av skadliga partiklar i inandningsluften. Problemet förefaller begränsat med tanke på att luften i Stockholm redan är hundra gånger bättre än den var på 60-talet.
Ändå beslutade regeringen förra året att kommuner ska få införa miljözoner, och som det dåvarande oppositionsborgarrådet Anna König Jerlmyr (M) sade: beslutet var populistiskt, ineffektivt i proportion till de samhällsekonomiska kostnaderna, nonchalant mot hushållens pengar, och dessutom var det naivt att tro att polisen skulle ha resurser nog att kontrollera miljözoner när den inte ens mäktar med sexualbrott och bostadsinbrott.
– Vi kommer inte att införa miljözoner 2020, det är ett tydligt vallöfte från vår sida, avslutade hon. Därefter följde en valrörelse under vilken Moderaterna i Stockholm kampanjade intensivt mot det miljöpartistiska trafikborgarrådet Daniel Helldéns destruktiva politik, däribland miljözonerna.
Så fort valet var över gjorde Moderaterna i Stadshuset en politisk u-sväng och välkomnade Helldén till fyra år till på posten. Miljözonerna införs från början av 2020. När de väl hade fått väljarnas röster var Moderaterna inte längre intresserade av att tillvarata deras intressen. Och nu använder deras partiledare miljözoner som ett exempel på hur bilkörandet i städerna håller på att begränsas – underförstått att det är något positivt i klimatsammanhang.
Det finns en sprängkraft i frågor som möjligheten att köra sin egen bil på de gator man själv betalat för.
Det är uppenbart att Moderaterna inte förstår vad frågor som miljözoner betyder för många väljare. Framför allt för moderata kärnväljare. Vid sidan av till exempel kärnkraften, vars betydelse knappast kan överskattas, ser miljözonerna förmodligen ut som en småsak för toppolitiker som Kristersson och Jerlmyr. Men det finns en sprängkraft i frågor som så omedelbart påverkar människors vardag, som exempelvis möjligheten att köra sin egen bil på de gator man själv betalat för. Framför allt när människor – med rätta – upplever sig vara motarbetade av i princip hela politikeretablissemanget. Privatbilismen är en sådan fråga, något som borde vara glasklart efter Bensinupproret och motståndet mot Helldéns trafikpolitik.
En annan sådan fråga är Nobelcenter. Det framstod förmodligen, sin storlek till trots, som en småsak för Stockholmsmoderaterna. För väljarna var det däremot en symbol för den moderna arkitektur som fortsätter byggas utan hänsyn till att människor efterfrågar något helt annat. EU:s vapendirektiv var knappast en liten fråga, flera hundra tusen svenskars rätt att utöva sin idrott eller hobby låg i vågskålen, men symbolvärdet var fortfarande ännu större. Det handlade om hur särintressen bland tjänstemän hos polisen och justitiedepartementet söker missbruka statsmakten för att ge sig på laglydiga människor. I grund och botten var det en fråga om gammal hederlig lämna-mig-ifred-frihetlighet.
En annan underskattad symbolfråga är mat, och många människors aversion mot politiker som försöker peta i deras mat. Förra månaden reste exempelvis Anna König Jerlmyr hon till Köpenhamn och skrev under deklarationen Good Food Cities Declaration, som bland annat går ut på att människor ska fås att följa en ”planetärt hälsosam diet” senast år 2030. Det innebär bland annat att konsumtionen av kött och mejeriprodukter ska begränsas. Undertecknandet verkar inte ha varit särskilt väl förankrat bland Jerlmyrs borgarrådskollegor, och som miljö- och klimatborgarrådet Katarina Luhr (MP) påpekade: ”Mat är en känslig fråga som rör upp mycket känslor.”
Det är själva kärnan i symbolfrågor. Människor bryr sig om dem, med goda skäl. Moderaterna verkar ha fått för sig att det är något löjeväckande med den sortens småsaker. Symbolfrågor är något den vuxne i rummet släpper med en axelryckning för att fokusera på de stora uppgifterna. I själva verket är miljözonerna, köttätandet, vapendirektivet och Nobelcenter frågor där partiernas ställningstaganden visar vad de egentligen, bortom valkampanjerna och flosklerna, har för värderingar.
Miljözonerna, köttätandet, vapendirektivet och Nobelcenter är frågor där partiernas ställningstaganden visar vad de egentligen har för värderingar.
När Moderaternas partiledare exempelvis i förbifarten lyfter fram miljözoner som ett sätt att minska privatbilism i städer, i klimatsammanhang, signalerar det att partiet slentrianmässigt anpassar sig till en rödgrön, tillväxtfientlig och i grunden välståndsfientlig världsbild. En världsbild som säger att människor måste tvingas vänja sig vid en lägre levnadsstandard, där de får köra mindre bil, äta mindre kött och snåla in på bekvämligheterna. Det provocerar väljare.
Samma sak när Anna König Jerlmyr skriver under på målsättningen att hennes väljare ska anpassa sin diet efter politiska krav. Det är förstås en annan sak än om partiledaren hade sagt samma sak, men kunde han ta avstånd från Moderaternas Stockholmsdistrikt när det tog ställning emot public service – en självklar moderat ståndpunkt – borde han väl kunna ta avstånd från Jerlmyrs planetärt hälsosamma diet? För att inte tala om miljözonerna.
Det är nämligen i symbolpolitiken som partier visar sina värderingar. Om Moderaterna fortsätter att underskatta vikten av att till exempel ta avstånd från miljözoner och försvara väljarnas rätt att bestämma över sin egen middagstallrik, spelar det ingen roll hur ambitiösa helhetsgrepp partiet tar kring stora politikområden. Väljarna kommer inte att lita på dem om de inte är beredda att ta sina kärnväljares sida i symbolfrågorna.