Misstroendet är slutet för DÖ-andan

Det kändes som en frisk vindpust i ett sommarkvavt Stockholm där temperaturen på måndagsförmiddagen närmade sig 30 grader. När riksdagen vid 10.45, med röstsiffrorna 181 mot 109 och 51 nedlagda, tillkännagav att den inte längre har förtroende för statsminister Stefan Löfven (S) började man kunna skönja slutet på ett destruktivt decennium i svensk politik.

Sedan Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen 2010 har frågan om hur man ska förhålla sig till detta, med tiden allt större, parti, överskuggat det mesta i svensk politik. Oförmågan att på ett nyktert och pragmatiskt sätt förhålla sig till Sverigedemokraterna har i 11 års tid  varit roten till tre monumentala politiska misslyckanden.

För det första migrationsuppgörelsen mellan Alliansregeringen och Miljöpartiet i mars 2011. Den tillkom i en anda där migrationen fortfarande betraktades som en andra rangens fråga, som kunde användas för att knyta MP närmare Alliansen. Men den hyllades också som ett sätt att se till att SD inte fick inflytande i sina hjärtefrågor. Resultatet blev att Sverige vid flyktingkrisen 2015 stod med en djupt dysfunktionell invandringspolitik, men också att Moderaterna utraderade sitt förtroendekapital i migrationspolitiken under ett par formativa år.

För det andra decemberöverenskommelsen. Efter att Sverigedemokraterna röstat för Alliansens budgetmotion i december 2014 och ställda inför hotet om extraval ingick sju av riksdagens partier överenskommelsen som i praktiken innebar att Sverigedemokraternas mandat inte skulle räknas. Det största av de traditionella blocken skulle styra och kunna få igenom sin budget. Avtalet föll ganska snart, efter att gräsrötter i Moderaterna och Kristdemokraterna påpekat att det vore orimligt att ge bort potentiellt politiskt inflytande. Men i praktiken levde avtalet vidare hela mandatperioden, och bidrog till att allianspartierna inte vågade fälla Löfvens regering i samband Transportstyrelseskandalen sommaren 2017.

För det tredje januariavtalet som tillkom efter att Centerpartiet hösten 2018 låst sig så hårt i frågan om att isolera Sverigedemokraterna att bildandet av en ny alliansregering blivit omöjligt. I utbyte mot ett antal i sak bra politiska eftergifter – som avskaffad värnskatt och det nu aktuella förslaget om fri hyressättning i nyproduktion – kunde Stefan Löfven regera vidare. 

 Januariavtalet byggde på två grundläggande felslut.

Januariavtalet byggde dock på två grundläggande felslut. Dels att Vänsterpartiet aldrig skulle fälla en socialdemokratisk statsminister, oavsett vilken politik som förs, dels att Moderaterna skulle lägga undan egna ambitioner och nöja sig med att tacksamt glädjas över de centerpartistiska förhandlingsframgångarna. 

Att januariavtalet förr eller senare skulle spricka var uppenbart. I längden är det förstås omöjligt att bygga en majoritet på de förhållanden som vänsterpartiledaren Nooshi Dadgostar pricksäkert återgav i sin röstförklaring inför förtroendeomröstningen: 

När regeringen tillträdde i januari 2019 så byggde det på fem partiers mandat. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna – och Vänsterpartiet. Fyra av dessa partier kom överens om att stänga ute det femte partiet Vänsterpartiet. Våra mer än en halv miljon väljare stängdes ute från förhandlingsrummet där de 73 punkterna i det så kallade januariavtalet togs fram. Detta trots att Vänsterpartiets mandat krävdes för att regeringen skulle kunna tillträda och avtalet ha någon mening.

Misstroendet visar att det inte går att bygga ett regeringsinnehav på att runda riksdagen.

Vad misstroendet visar är kort sagt att det inte går att bygga ett regeringsinnehav på att runda riksdagen. Sverigedemokraterna är precis som Vänsterpartiet politiska aktörer som ingen seriös politiker kan bortse från. Den som vill få igenom sin politik måste kunna räkna till 175 mandat, och då kan man inte önsketänka eller avtala bort något partis röster.

Efter förtroendeomröstningen har det påpekats att riksdagens sammansättning är densamma som efter valet 2018, och att något annat än en ny Löfvenregering därför är otänkbart. 

Det är förstås fullt möjligt, och kanske rentav det troligaste, att det efter några nattmanglingar eller talmansrundor bildas en ny rödgrön regering, där Centerpartiet och Vänsterpartiet fullt ut tvingas acceptera varandra som jämlikar i regeringsunderlaget.

Samtidigt är det värt att dra sig till minnes den 25 september 2018, då en stor majoritet i den nyvalda riksdagen röstade nej till Stefan Löfven. Denna majoritet existerar fortfarande, och skulle kunna hitta samsyn i frågor som rör de stora samhällsproblemen kopplade till utanförskap och brottslighet, men också för att sätta stopp för den vänstersväng i synen på människors sparande, företagande och skatter som allt fler socialdemokrater nu förordar.

Liberalerna visade i våras att det inte är för sent att rätta till misstag och försöka hitta tillbaka till borgerligheten. Misstroendeomröstningen har gett Centerpartiet – som är och förblir ett parti byggt på skogsägande och Gnosjöanda – en chans att ta samma steg, och släppa fram den borgerliga regering som borde ha tillträtt redan i september 2018.