SVT eroderar dagstidningarnas affär, skrev 79 chefredaktörer i ett upprop till kulturminister Parisa Liljestrand tidigare i vinter. Tidningscheferna har i många år pekat på att SVT gör så kallade ”rewrites” på material bakom betalväggar, och lägger det helt öppet på sin sajt. SVT ska enligt sina direktiv ”fokusera på kärnuppdraget”, det vill säga rörlig bild, och vara restriktiva med att publicera längre artiklar som inte samtidigt har koppling till ett nyhetsinslag i något av SVT:s program. 

Men just den delen av direktiven har SVT under lång tid struntat i, och följden har blivit att många dagstidningars digitala omställning försvårats. Chefredaktörerna pekade i sin debattartikel på en undersökning från Kantar Sifo, som visade att 19 procent av de som sagt upp sin prenumeration på en dagstidning hade gjort det eftersom de ansåg att SVT fyllde deras behov.

SVT slår ifrån sig. Divisionschefen för SVT Nyheter, Anne Lagercrantz, lägger fram europeiska studier som visar att ett starkt public service inte påverkar betalningsviljan för digitala nyheter. Men SVT kommenterar överhuvudtaget inte studien från Kantar Sifo. 

SVT jagar desperat sätt att locka unga vuxna till sajten.

Det har sina skäl. Precis som Anne Lagercrantz skriver är inte SVT längre ett par tv-kanaler utan en ”videodriven multimedial tjänst”. Om bolaget ska fortsätta vara relevant kan man absolut inte tillåta sig att förpassas till en skrubb för förlegad linjär-tv. Nättjänsterna blir oumbärliga när en ny generation med ”digitala infödingar” ska vinnas. I målgruppen 15-24 år har tittartiden för linjär-tv minskat från 99 minuter om dagen till 22 på drygt tio år. SVT jagar desperat sätt att locka unga vuxna till sajten. Satsningar som ungdomssajten Edit, som kritiserades hårt för att tänja gränserna för SVT:s uppdrag, ska ses i det ljuset. Och för ett par år sedan skedde en katastrofal omorganisering av nyhetsredaktionen, där bland annat produktionen av så kallade ”Explainers” – korta videor som förklarar ett fenomen på ett pedagogiskt sätt – skulle få en framträdande roll. 

Medielandskapet har genomgått flera drastiska förändringar på ett par decennier, och SVT slåss med näbbar och klor för sin plats och för att behålla tittarna. Om en lokal dagstidning stryker med på köpet må det vara hänt, verkar man resonera. Men att ett stort tv-bolag ska dominera både medielandskapet och mottagandet av public service-medel är absolut inte självklart, ens om man värdesätter de ideal som ligger till grund för public service. 

***

Den idé som ligger till grund för dagens public service formulerades i samband med skapandet av BBC i Storbritannien på 1920-talet. Uppdraget var att ”informera, utbilda och underhålla” och idén hade ett tydligt syfte. Efter skvallerpressens härjningståg i slutet av 1800- och början av 1900-talet ansåg man att det behövdes journalistik som var oberoende av kommersiellt inflytande. Behovet av folkbildning var uppenbart. BBC:s roll blev att producera sådant som inte hade klarat sig på en kommersiell mediemarknad.

Uppdraget att producera underhållning var också logiskt i 1920-talets Storbritannien. Långt ifrån alla hade möjlighet eller råd att gå på konserter eller teater. Att sprida välproducerade kulturprogram till hela befolkningen var en jämlikhetsfråga. Med tiden såg man också att det skapades en slags sammanhållning i samhället när breda befolkningslager hade möjlighet att samlas runt samma pjäs, konsert eller fotbollsmatch.

Denna tanke om att skapa ”lägereldar” som samlar folket håller SVT fortfarande fast i, 100 år senare. Det är bland annat så man motiverar extravaganta produktioner som Melodifestivalen eller dyra sporträttigheter som de olympiska spelen. 

Frågan är bara hur relevant tanken fortfarande är. Viasat sände OS 2012 och 2014, och Discovery-nätverket har rättigheterna fram till 2024. Några studier på om detta undergrävt svenska folkets sammanhållning är svårt att hitta. Anekdotiskt kan nog många uppleva att OS spelar en mindre roll idag än för 20 år sedan, men det är mer troligt att detta kan knytas till medieutbudet i stort. Inga lägereldar är lika stora som förr.

Men även om man skulle acceptera att det är bra för sammanhållningen att SVT sänder OS och Mello kan och bör man ifrågasätta den övriga underhållningsproduktionen. När BBC började sända radioteater 1924 hade stora grupper i samhället inte tillgång till något kulturutbud alls. Ett århundrade senare finns ett historiskt överflöd på underhållning till låga priser. Varför är det i detta landskap en omistlig del av SVT:s uppdrag att producera ”Sveriges fetaste hundar”, en snyftdokumentär om influencern Margaux Dietz, eller dejtingprogrammet ”Sexy Hands”, där deltagarna bara kommunicerar med teckenspråk?

***

Svaret är naturligtvis att det inte är en omistlig del av public service-uppdraget. SVT försvarar sin storlek för att det är så organisationer i regel gör när de står inför tänkbara neddragningar eller sparbeslut. Men sedan ett par år tillbaka finansieras inte public service-bolagen av de som frivilligt köpt en tv och därmed accepterat en licensavgift, utan av en public service-skatt som alla arbetande svenskar betalar. När det inte längre går att välja bort att betala för diverse skojfrisk fredagsunderhållning – för transparensens skull älskar min familj både “På spåret” och “Bäst i test” – faller ett extra tungt ansvar på de som beslutar om inriktningen och ramarna för SVT och public service i stort. 

Det gäller inte minst eftersom det finns andra, centrala delar av public service-uppdraget som inte sköts med bravur. Efter år av ekonomisk press på dagstidningarna är det nu stora delar av landet som praktiskt taget är befriat från granskning, eller där en försvinnande liten skara journalister förväntas bevaka både stora geografiska områden och tunga offentliga organisationer. SVT och SR gör inte särskilt mycket för att fylla tomrummen. SVT har visserligen haft satsningar på ”vita fläckar” i perioder, och bland annat öppnat en redaktion i Dorotea i Västerbottens inland. Men relativt stora orter i Norrland, Värmland och Dalarna saknar helt fast bevakning. 

En reform som säkrar legitimiteten för det som faktiskt är viktigt – oberoende, mångsidig och månghövdad granskande journalistik, till exempel – är nödvändig. Det är dessutom uppenbart för de flesta att tekniken sprungit ifrån public service-modellen. Om public service inte existerade och vi i dag bestämde oss för att inrätta det, skulle ingen drömma om att skapa tre stora etermediebolag som sedan av ren självbevarelsedrift börjar inkräkta på de privata medieföretagens verksamhetsområden. 

Lars Leijonborgs idé om en public service-fond är en rimlig utgångspunkt för reformeringen.

Snarare hade det legat betydligt närmare till hands att stryka exempelvis underhållning helt och hållet från uppdraget, och i stället rikta in public service på granskande journalistik, nyheter och barnkultur. Men dessutom vore det naturligt att sprida detta uppdrag på fler företag, för att på så sätt tillgodogöra sig fler kompetenser. En idé för en så kallad public service-fond, ur vilken medieföretag och personer kan söka pengar, lanserades för runt 20 år sedan av den tidigare folkpartiledaren Lars Leijonborg, och skulle vara en rimlig utgångspunkt för en liberal och borgerlig reform av public service. SVT, SR och UR finns kvar, men med ett bantat innehållsuppdrag och striktare ramar för vad som ska göras i vilka kanaler. En del av dessa bolags medel skulle i stället gå till en fond som beviljar pengar på projektbasis. 

Ett sådant upplägg gör SVT mindre dominant, och den återkommande kritiken om bolagets politiska snedvridning mindre relevant. Bolag som TV4, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Spotify skulle lika gärna kunna utföra delar av public service-uppdraget och dessutom nå fler i kraft av sina befintliga kundunderlag. 

Lokala tidningar skulle kunna söka pengar för bevakning som har svårt att bära sig på små marknader. De 79 chefredaktörerna skulle få stärkt ekonomi i stället för att konkurreras ut av en fem miljarders-jätte som SVT. Till och med enskilda journalister skulle kunna söka pengar för större granskningsprojekt som sedan kan publiceras av alla med public service-uppdrag. 

En större public service-reform borde genomföras den här mandatperioden.

Det mesta talar egentligen för att en större public service-reform borde genomföras under den här mandatperioden. Snart ska regeringen sammankalla den så kallade public service-kommittén som ska besluta om nya ramar för nästa sändningsperiod, som börjar 2026. Det är en borgerlig regering som styr Sverige, där flera partier och många företrädare under lång tid varit kritiska till både utformning och innehåll i public service-uppdraget. Modellen är tekniskt förlegad, legitimiteten knakar i fogarna och framför allt SVT håller helt på att förlora den yngre publiken. 

Trots allt detta hörs knappt ett pip från borgerligheten i dessa frågor. Partierna bedriver ingen opinionsbildning och försöker inte peka på problemen. Tidöavtalet innehåller mest en skrivning om att public service-mediernas oberoende och långsiktiga finansiering ska kvarstå. Där finns också en mer luddig formulering om att ”public service-verksamheten behöver utvecklas” på grund av det nya medielandskapet, men ingen har gjort några försök att fylla detta med innehåll.

Har borgerligheten blivit skrämd ned i skoskaften av en vänster som larmar om fascism varje gång det talas om public service-reform? Eller har SD:s gränslösa idéer om att peta i programutbudet eller lägga ned radiokanaler tvärtom gjort dem nervösa på helt egen hand? 

Vem vet, men det är inte ett skäl att lämna walk over på ett politisk område av stor vikt för det svenska samhället och i stort behov av reform. Tiden är också knapp. När nästa sändningstillstånd är beviljat är inriktningen frusen fram till 2033, då nästa tillstånd ska klubbas i riksdagen. Chansen att bygga om public service finns nu. Missa den inte.

Omslagsfoto: Christine Olsson/TT