Ministerposterna ger Liberalerna chansen att växa

Ett litet parti, med dalande opinionssiffror, stor potential och just nu väldigt mycket makt. Så skulle jag beskriva, mitt parti, Liberalerna. 

Med endast en tredjedel starkt övertygade väljare ser nuläget rätt dystert ut, men å andra sidan kan siffrorna från höstens val peka i en ny riktning – man har en gyllene chans att faktiskt locka till sig en större del av väljarkåren än partier med mer stabila väljarbaser. För att Liberalerna ska vara ett alternativ för fler behöver man tydligt visa sin position i regeringen. En av de viktigaste uppgifterna för Liberalerna är att vara den kraft som gör att regeringen inte kantrar alltför långt högerut. Samtidigt bör man med kraft driva igenom en marknadsliberal agenda i de frågor där liberala krafter i regeringspartierna förenas. 

Liberalerna är Sveriges liberala parti. Fortfarande. När väljarna, i Demoskops eftervalsanalys, ombads välja ideologiska etiketter sticker partiet ut. Hela 83 procent av Liberalernas väljare kallar sig just liberaler. Moderaterna har däremot en högre andel konservativa än liberala väljare. Liberalerna har även landat rätt i att samarbeta högerut: Tre av fyra L-väljare instämmer i att partiet står till höger i svensk politik (72 procent). Endast fem procent tar avstånd från detta påstående. Samtidigt är det hela 26 procent av väljarkåren som definierar sig som liberaler. Alltså långt fler än som i det senaste valet röstade på Liberalerna. Det finns med andra ord stor potential för partiet att växa.

Men för att locka till sig fler väljare bör Liberalerna se till att driva just liberal politik inom regeringen. Man behöver återigen arbeta för sitt existensberättigande nu när alla interna frågetecken kring strategivalet är utredda. För detta krävs att Liberalerna även i regeringsställning visar att man ”är partiet för alla de som vill byta regering och prioritera skola, integration och klimat”, som det hette när man presenterade sin budgetmotion hösten 2021.

***

Det arbetet börjar med en riktigt bra skola. Liberalerna är partiet som idogt arbetat för att ge varje barn förutsättningar att lyckas genom en skola med ordning, fokus på kunskap och lärare som brinner för att förmedla kunskapen till eleverna. När Socialdemokraterna och Vänsterpartiet riktar sitt fulla fokus åt att förklara att svensk skolas problem beror på friskolor och valfrihet bör Liberalerna påpeka att det är under S-regeringen som den pedagogiska segregationen ökat, med färre behöriga lärare i utsatta områden. 

Skolfrågan ger Liberalerna en tydlig roll att spela i regeringen. Med två ministerposter på skolans område finns goda möjligheter att kommande år gå fram med liberal skolpolitik. 

Liberalerna har i regeringen tagit några kliv på vägen mot en bättre skola. Skolverket ska nu förbereda införandet av centralt rättade nationella prov, öka insynen och utvidga undervisningstiden i grundskolan. Men samtidigt saknas de större reformerna som verkligen hade gjort skillnad för eleverna.

Liberalerna borde driva på för att göra skolvalet obligatoriskt för att stärka möjligheterna för föräldrar att göra ett aktivt skolval. För att säkerställa att skolvalet fungerar så effektivt som möjligt borde man också införa ett gemensamt skolval för kommunala som fristående grundskolor. Dessutom borde regeringen samla alla skolor i ett kvalitetsregister för att ge barn och föräldrar mer och bättre information inför skolvalet. För det krävs att vi börjar mäta svensk skolas förädlingsvärde – det vill säga ett forskningsbaserat mått på hur mycket skolan bidrar till elevers inlärning. Detta görs till exempel redan i Norge och Storbritannien, och skulle även underlätta för Skolinspektionen hålla skolorna ansvariga för deras prestationer. 

Det finns också många saker som borde plockas bort från skolans värld för att renodla uppdraget. I dag kräver skollagen och läroplanerna metoder som baseras på elevernas inflytande över skolan och undervisningen. Det kan handla om grupparbeten, egen inhämtning av information och att elever ska lära av varandra. Skolinspektionen kritiserar skolor som inte följer dessa metoder trots att metoderna i sig ofta har negativa effekter på elevers resultat enligt forskningen, vilket liberaler vet. Detta borde helt tas bort från läroplanerna.

Ju mer du kan, desto bättre blir du på att analysera, resonera och lösa problem. 

Liberalerna bör fortsätta det arbete som Jan Björklund påbörjade vad gäller kunskapssynen i skolan. För att utveckla förmågor som exempelvis kritiskt tänkande och problemlösning är det avgörande att eleverna besitter ämneskunskaper. Ju mer du kan, desto bättre blir du på att analysera, resonera och lösa problem. Utvecklingen av kunskapssynen har gått från faktakunskaper till abstrakta förmågor. Men det är svårt att tänka utanför boxen om man inte har en box från början. Det finns därmed goda skäl att renodla skolans uppdrag och utveckla ett tydligt fokus på kunskapsuppdraget.

En annan utmaning är lärarutbildningen. I stället för att fokusera på karriärvägar inom läraryrket bör Liberalerna verka för en reformering av hela utbildningen. Lärarutbildningen lider av stora avhopp, och trots att genomströmningen har ökat de senaste åren, är det bara drygt 40 procent av dem som påbörjar utbildningen som tar examen. Regeringen har visserligen uttalat sig för en utveckling av utbildningen, och det är positivt att ambitionen är ett reformerat utbildningsinnehåll med mer fokus på ämneskunskap, kognitionsvetenskap och praktisk metodik. Men det behövs ett omtag kring hela utbildningen för att en ny inriktning inte bara ska läggas ovanpå en redan fragmentiserad utbildning. Den ideologiskt färgade pedagogiken måste bort. 

Liberaler har inte minst lokalpolitiskt lyckats vända utvecklingen i skolan. Ett långsiktigt arbete i till exempel Landskrona och Stockholm har gett tydliga resultat. I båda kommunerna har man fått upp skolresultaten, minskat lärarflykten och ökat tryggheten. Detta är viktiga vinster som tåls att upprepas på fler platser – inte minst för de elever som tack vare arbetet nu kan börja gymnasiet trots att ingen trodde att de skulle kunna göra det. Genom att dra nytta av dessa goda liberala exempel kan Liberalerna i regeringsställning räta på ryggen och rulla ut paket som motiverar fler kommuner att göra samma sak som Torkild Strandberg och Jan Jönsson gjort i sina respektive kommuner. 

***

Innan valet sammanställde konsultfirman WSP, som bland annat tar fram underlag till Naturvårdsverket, effektiviteten i riksdagspartiernas klimatpolitik på uppdrag av Timbro. Resultatet – Liberalerna hamnade på en andraplats. 

Klimat- och miljöpolitiken måste drivas på det mest effektiva sättet för att undvika en baksmälla.

Med ministerposten för klimat- och miljöfrågorna har Liberalerna fått betydande möjligheter att förverkliga sin miljö- och klimatpolitik. När Tidöpartierna i november ska förhandla om sitt samarbetsavtal bör denna position göra avtryck. Klimat- och miljöpolitiken är avgörande för framtiden, men den måste drivas på det mest effektiva sättet för att undvika en baksmälla.

Det är välkommet att regeringen vill ändra energimålen i mer teknikneutral riktning. Man har öppnat upp regelverket för kärnkraften och att ta bort förbudet för nya reaktorer. Men här finns mer att göra. Miljöbalken behöver öppnas upp. Hur staten förhåller sig till miljöprövning generellt behöver ändras om – många statliga instanser går i dag emot varandra och gör tillståndsprocesserna onödigt krångliga. Regeringen skulle med fördel kunna lägga ned de fem vattenmyndigheterna för att få en bättre helhetssyn av vattenkraftens miljövillkor. Att slå ihop vattenmyndigheterna skulle kunna vara att första steg på vägen mot mer enhetlig miljöstyrning. Vindkraftsutbyggnaden, och särskilt den havsbaserade vindkraften, skulle på samma sätt behöva en mer enhetlig styrning.

Liberalerna skulle också kunna vara drivande i att ta till vara på kärnkraftens spillvärme. I dag skickas närmare 90 TWh varmvatten rakt ut i havet, helt i onödan. Det motsvarar nästan en femtedel av vår totala energianvändning. Varmvattnet skulle i stället kunna ge fjärrvärme till närliggande orter eller försörja växthus och odlingar. 

Men den kanske viktigaste uppgiften på klimat- och miljöområdet är att tillsammans med övriga regeringspartier bli en motvikt mot Sverigedemokraterna i förhandlingarna. Liberalernas klimat- och miljöpolitik står långt ifrån Sverigedemokraternas och man ska precis som Romina Pourmokhtari säger vara glad för att ”Elsa Widding är inte miljö- och klimatminister. Det är jag.” Liberalernas uppgift är tydlig. Vinn så mycket mark som möjligt inom regeringen och stå pall i förhandlingarna med Sverigedemokraterna när budgeten väl läggs. 

***

Ett annat område där Liberalerna hade kunnat vara en liberal blåslampa i regeringen är arbetskraftsinvandringen. I stället har Johan Pehrson som arbetsmarknadsminister blivit ansvarig för att genom det nya försörjningskravet stänga dörren för många som vill komma till Sverige för att arbeta. I en rapport från 2019 visar Svenskt Näringsliv att arbetskraftsinvandring bidrar med 34 miljarder kronor till svenskt BNP, och de totala skatteintäkterna tack vare arbetskraftsinvandringen landade på 12 miljarder.

Utan arbetskraftsinvandring kommer vi att sakna IT-specialister och ingenjörer, men även thairestauranger, hjortron i butiken och personal i äldreomsorgen. De flesta arbetskraftsinvandrare arbetar inom yrken där företagen har svårt att hitta kompetens. 

Vad regeringen egentligen gör är att agera duktig springpojke åt LO.

När det nya försörjningskravet beslutades skrev regeringen: ”Syftet med ett höjt försörjningskrav är att stärka arbetskraftsinvandrares ställning på arbetsmarknaden och motverka konkurrens med låga löner”. Regeringen följer här en socialdemokratisk tradition av att låtsas bry sig om arbetare från andra länder genom att prata om deras anställningsvillkor. Samtidigt kommer ytterst få till Sverige med arbetstillstånd, om de haft bättre villkor i hemlandet. Vad regeringen egentligen gör är med andra ord att agera duktig springpojke åt LO.

På arbetsmarknadsområdet är det också beklämmande att se att det enda som finns med på propositionslistan för våren är en fortsatt stärkt arbetslöshetsförsäkring. Särskilt när regeringen har målet att återupprätta arbetslinjen och skapa en tätare koppling mellan jobb och integration. Sverige har lägst tillväxt i EU och arbetslösheten ligger på mycket höga nivåer. I stället för ett kraftigt höjt återvandringsbidrag borde regeringen lägga pengarna på sänkt skatt på arbete, en differentiering av a-kassan och se till att arbetsmarknadsregelverket hänger med den växande gig-sektorn där många nu får sina första jobb.

***

Politiken måste leverera om Sverige ska kunna klara kommande kriser. Den nya regeringen tog över en historiskt svag arbetsmarknad och en allvarlig utbildningsskuld på grund av bristande politik från den socialdemokratiska regeringen, både innan och under coronapandemin. En ny generation ska möta vuxenlivet där färre ska försörja fler samtidigt som Svenskt Näringsliv beräknar att 1,3 miljoner människor inte kan försörja sig själva. 

Liberalerna har ansvar för de tre politikområdena som spelar en avgörande roll för hur Sverige ska tackla kommande kriser. Arbetsmarknads-, utbildnings- samt miljö- och klimatfrågorna. Det gäller nu att växla upp tempot. 43 procent av partiets väljare uppger att de valde Liberalerna för att partiet har ett bra program för framtiden. Samtidigt instämmer 60 procent av Liberalernas väljare i påståendet att det viktiga är att få bra genomslag för politiken, inte vilka partier man samarbetar med. Det ger Liberalerna en tydlig prioritering: sakpolitiskt genomslag.

Uppgifterna om Liberalernas väljare är hämtade från Demoskops eftervalsundersökning.