Miljözonerna slår mot dem med små marginaler

Det låter som ett skämt. Om de så kallade miljözonerna införs i Stockholm, som Miljöpartiet hotar med, kommer närmare en halv miljon personbilar att portas från stora delar av landets huvudstad. Det rör sig om bilar som är äldre än 2009. I kategorin ingår även etanolbilar, som tidigare subventionerades av politikerna av miljöskäl. Har du däremot en äldre bil, utan katalysator, är det fritt fram att köra var som helst, förutsatt att bilen är äldre än 1988.

Som vanligt när det kommer till Miljöpartiets inkonsekventa symbolpolitik är det vanliga familjer med små marginaler som drabbas hårdast. Ägare av dieselbielar, som också de uppmuntrades av miljöskäl, av samma politikeretablissemang som nu vill förbjuda dem, kommer att se andrahandsvärdet smälta bort i intet. För privatpersoner handlar det om en sammanlagd värdeminskning på över tio miljarder. Tusentals familjer kommer till följd av ett politiskt pennstreck att förlora hundratusentals kronor var.

Tusentals familjer kommer till följd av ett politiskt pennstreck att förlora hundratusentals kronor var.

Argumentet för detta senaste politiska utfall mot den privata mobiliteten är att det ska minska nivåerna av för människan skadliga partiklar i städerna. Det är förvisso ett lovvärt syfte, men med tanke på att luften i detta avseende är sämre i tunnelbanan än vad den är i de mest trafikerade trafikkorsningarna är det uppenbart att det bara är ett svepskäl, precis som med argumentet för dubbdäcksförbud. Luften blir dessutom bara bättre och bättre i Stockholmstrafiken. Häromdagen kunde vi läsa att luftkvaliteten i Stockholm är bättre än någonsin i modern tid, rentav hundra gånger bättre än vad den varpå 1960-talet. De drakoniska åtgärderna syftar således till någonting annat.

Biltrafiken blir renare och renare för varje år som går, tack vare den tekniska utvecklingen. Industrin tar fram renare motorer och bättre avgasreningssystem. Vill politiken göra något är det rimligt att ställa hårdare krav på nybilstillverkningen, men att låta dagens bilpark rulla under sin livslängd.

I stället väljer man en lösning som går ut över vanliga bilägare, även över dem som lyssnat på politikens förmaningar och köpt diesel- eller etanolbilar av miljöskäl, men som inte har råd att byta bil lika ofta som våra förtroendevalda har. De kommer definitivt inte att ha råd att byta till en ny och miljövänligare bil om politiken på detta sätt slår undan fötterna på dem genom att beröva bilarna deras andrahandsvärde.

Bilmotståndet ter sig allt mer som ett elitprojekt. Samtidigt som intresset för att äga och köra en egen bil ökar, liksom efterfrågan på egen parkeringsplats, finns en liten men högröstad och inflytelserik lobby som driver på för att bilen åter skall göras till en lyx för de besuttna. Den som har råd att lägga en miljon på en Tesla kommer att kunna köra obekymrat genom innerstaden även i framtiden.

Den som har råd att lägga en miljon på en Tesla kommer att kunna köra obekymrat genom innerstaden även i framtiden.

Den som däremot inte har haft möjlighet att byta sin tio år gamla, miljöklassade bil, kommer dock att plötsligt finna sig vara utestängd från stora delar av städerna, och till råga på allt berövad möjligheterna att byta till en nyare och miljövänligare bil eftersom andrahandsvärdet på den nuvarande plötsligt raderats ut.

Till detta kommer de boende på landsorten, som valt diesel av såväl miljö- som ekonomiskäl och som nu förhindras att ta familjen in till staden. För antibillobbyns aktivister är människorna som bor utanför stadsgränsen ett främmande släkte som man vill hålla på behörigt avstånd. Nu ser det visserligen ut som att Miljöpartiet kommer att åka ut med huvudet före ur såväl riksdag som stadsfullmäktige, men dess arv lever kvar i den här typen av förslag. Måtte kommande majoriteter ta sitt förnuft till fånga och förslaget om så kallade miljözoner förbli en pinsam parentes.