Utblick Krönika
Milei är en argentinsk Göran Persson
Argentinas nyvalde president Javier Milei har beskrivit sig som anarko-kapitalist och jämförs i media med auktoritära högerpopulister. Men kanske har han mer gemensamt med Carl Bildt, Göran Persson, Assar Lindbeck och de andra som ledde reformeringen av svensk ekonomi i början av 1990-talet. Det skriver Fredrik Segerfeldt.
Javier Milei blev nyligen vald till president i Argentina. Han kommer när han har tillträtt att vara världens första självutnämnde anarko-kapitalistiska statschef. Tolkningarna av vem den kontroversielle och minst sagt färgstarka nykomlingen i argentinsk politik är, och hur man ska förstå honom, är lika många som varierande.
En sak är dock klar: han är ingen anarko-kapitalist, för i sådana samhällen finns det varken presidenter eller några stater att leda. Inte heller är han någon libertarian eller ens någon nyliberal, i alla fall inte om man tittar på den politik han tänker föra. Det har talats mycket om att han ska lägga ner Riksbanken och slå ihop departement, men i en intervju med The Economist säger han att han inte tänker dra ned på några av landets omfattande bidragssystem.
Försöken att klumpa ihop Milei med Donald Trump och Brasiliens Bolsonaro leder också fel. Visserligen känner han uppenbarligen någon slags samhörighet med den västra hemisfärens två mest framträdande representanter för den auktoritära högerpopulismen. Men det beror mer på en gemensam fiende – socialismen – än på att Milei delar deras syn på staten och på politikens roll i denna.
Nej, låt mig göra ett försök att tolka Milei och hans politik genom att visa på ett land som på olika sätt liknar det som han vill åstadkomma. Det är ett land som amerikanska Heritage Foundation i sitt Index of Economic Freedom rankar på tionde plats i världen, medan Argentina är nummer 144.
I detta land har regeringar av olika färger i decennier bedrivit en ansvarsfull finanspolitik, med balanserade budgetar och en låg statsskuld. Argentina har däremot systematiskt gjort av med mer pengar än man dragit in, och för tjugo år sedan ställde man in betalningarna och gick i statsbankrutt.
I detta land har även penningpolitiken varit balanserad och inflationen normalt sett låg. I Argentina är den numera 140 procent.
I detta land är inkomstnivån hög och fattigdomen begränsad. I Argentina är levnadsstandarden generellt sett låg och dessutom lever 40 procent av befolkningen under landets (relativa) fattigdomsgräns.
I detta land står frihandel, konkurrens och strukturomvandling i centrum för den ekonomiska utvecklingsmodellen. Innovationer och utbildning har gjort att näringslivet är internationellt sett produktivt och konkurrenskraftigt. I Argentina är protektionism och subventioner ledstjärnorna. Produktiviteten är således låg, konkurrenskraften likaså.
Förhoppningsvis kan Sverige utgöra ett marknadsliberalt föredöme för Milei.
I det här landet skyddar man arbetare, inte jobb. En generös arbetslöshetsförsäkring ger trygghet åt den som blir uppsagd. I Argentina är det i stället dyrt att säga upp anställda, med kostsamma avgångsvederlag.
I det här landet har man valfrihet i skolan, genom att varje elev får en skolpeng. Det gör att alla elever – oberoende av familjens inkomstnivå – tillsammans med sina föräldrar kan välja en skola som passar just hen. I Argentina är valfriheten i skolan begränsad till överklassen. Milei vill även införa pengsystemet i sjukvården.
I det här landet är korruptionen bland de lägsta i världen. Offentliga myndigheter är ur ett internationellt perspektiv pålitliga. I Argentina är korruptionen vida utbredd. Transparency International rankar Argentina på 94:e plats av 180. Statliga företag är fulla med så kallade gnocchis, sådana som bara dyker upp på jobbet en dag i månaden, då löneutbetalningarna sker.
Ja, du har säkert gissat vilket landet är: Sverige. Milei har visserligen aldrig sagt att vårt land är hans förebild. Och det finns nog en hel del han skulle förskräckas av, inte minst skattetrycket, hyresregleringen och våldet. Icke desto mindre är punkterna ovan både sådant som Milei sagt sig vilja införa och sådant som redan finns i Sverige. Argentina är fattigt för att den ekonomiska friheten är låg. Och Sverige är rikt för att vår ekonomiska frihet är hög.
För hundra år sedan sjöng Evert Taube om att Frithiof var för fattig för att få gifta sig med sin Carmencita. Sverige var ett land med markant lägre levnadsstandard, medan Argentina var ett av världens rikaste länder. Sedan dess har Sverige blivit ett rikt land, medan Argentina förvandlat sig själv till ett u-land.
Förhoppningsvis kan vårt land utgöra ett marknadsliberalt föredöme för Milei när han inleder den långa och mödosamma resan tillbaka till välstånd. Det skulle miljontals argentinare ha stor nytta av.