Migrapolis: möt den nya underklassen

London är Europas mest globaliserade stad. Mindre än hälften av de åtta miljoner invånarna utgörs av vita britter. Staden är rik men på samma gång fattig. Medan stadsdelar som Chelsea och Kensington är mörklagda av utländska rikingar som inte bor i lägenheterna de äger, har stadsdelar som Hackney och Ilford för många kroppar och för få rum.

Fattigdomsstatistiken för perioden 2004 till 2010 visar att de flesta av de grannskap som blev markant fattigare låg i stadens utkanter, medan centrum blev rikare. Stadens fattiga delar sitter som ett smutsigt pannband runt det välskötta centrum. Värst är situationen i öster där många nya invandrare har slagit sig ned.

Den franske geografen Christophe Guilluy har visat på hur den vita medelklassen överger Europas metropoler. Detta gäller inte bara Paris, eller London. Samma utveckling går att iaktta i storstäder från Madrid till Göteborg. Mellan 2001 och 2011 minskade antalet vita britter med 600 000 i staden, trots att London under samma period växte med en miljon invånare.

Rika Londonbor behöver inte medelklassen, men de behöver barnjungfrur, sophämtare, chaufförer och kockar. Dessa arbeten utförs numera av invandrare. Kombinationen av fallande löner och lågkvalificerade arbeten och färre fasta anställningar och fler ”nolltidskontrakt” har skapat en underklass som britterna kallar för ”de arbetande fattiga” (”the working poor”). Denna artikel handlar om dem.

Innan jag åkte till London ringde jag upp Ben Judah, författaren med rykte om sig att vara expert på huvudstadens underklass. Han uppmanade mig att använda stadsdelen Ilford som utgångspunkt. Jag önskade att resepengarna skulle räcka så långt som möjligt och bokade därför rum på Banks Hotel. Det var inte en bra idé.

Vägen till receptionen utgjordes av ett gatlopp mellan hemmatatuerade ryssar med vodkaosande andedräkt och cannabisrök. Hotellet visade sig vara en labyrint av omaka rum. Jag hade fönster ut mot matsalen. Husets regler som stod att läsa på väggen innefattade det vanliga förbudet mot rökning och en något mer ovanlig varning för att använda elektriska verktyg i rummet.

I eftertankens ljus inser jag att jag borde ha kontrollerat recensionerna på Tripadvisor innan jag bokade. Alla femstjärniga hotell liknar varandra, men varje tvåstjärnigt hotell är dåligt på sitt eget vis. Hade vi läst recensionerna skulle vi ha sett inlägg med rubriker som ”Jag borde ha sovit i bilen”; ”Varför var det en använd kondom i rummet?” och den återkommande: ”Bo inte här!”

Banks Hotel verkar hitta sin kundkrets i den rökande europeiska arbetarklassen. De flesta bilarna på parkeringsplatsen var vita skåpbilar. När jag gick ut för en sen bit mat sprang jag in i en multietnisk klunga prostituerade i korta kjolar och glänsande läppar. Samtliga fem världsdelar tycktes vara representerade. En lukt av fisk dröjde sig kvar i luften efter dem.

Ilford är en by som har slukats av storstaden London. Den ligger långt ifrån centrum, över en timma med tåg. Tjänstefolket har inte råd att bo i de centralare stadsdelarna. Bristen på närhet kompenseras inte av komfort. Längs huvudgatan Ilford Lane står gamla ruckel och förfallna radhus. Döda växter är den vanligaste fönsterprydnaden.

Det mest slående med Ilford är att detta inte är England. Ja, gatunamn och arkitektur är engelska. Men området saknar allt som vi associerar med engelsk kultur: artighet, underdriftshumor, självironi, klassuppdelning. Två tredjedelar av befolkningen i Ilford är invandrare och de två grupperna lever inte tillsammans.

På ”The Grill Hut” står insamlingsbössor från tre olika islamiska projekt på disken. Kassören säger att han efter 32 år i Storbritannien inte anser sig vara ett spår brittisk. Gautam Malakini skriver om detta fenomen i boken Londonstani från 2007. Den handlar om invandrare som desperat försöker efterlikna den engelska kulturen medan de samtidigt tar avstånd från den.

Ett decennium efter att boken kom tycks utmaningen snarast vara ett de kulturella förebilderna har lämnat scenen. Mycket i Ilford framstår som om människor som bara har läst om Storbritannien i en bok har satt upp en pjäs i en övergiven stad.

Hatpredikanten Anjem Choudary är utan tvekan den mest kände personen från Ilford. I parken Loxford Lane är de burkaklädda kvinnorna i majoritet. Men vidgar du perspektivet ser du också den muskulösa svarta mannen som tränar i bar överkropp, de polska arbetarna som spelar fotboll med silverkedjor runt halsen och de två glasögonprydda kineserna som tittar på sina fötter medan de går.

I hörnet av parken ligger ett gammalt hus som nästan helt slukats av träd och vegetation. Det är vackert på ett Hans och Greta-liknande sätt. Jag försöker hitta en väg in, men hindras av hönsnätsstängsel. När jag går vidare kommer en oansenlig man fram till mig. Han frågar vad jag ville med det huset. Han verkar harmlös och orolig. När jag frågar varför han vill veta det svarar han, ”för att jag bor där”.

Mannen heter Calin Katalin och är 35 år gammal. Han flyttade från Rumänien till London för fem år sedan. Han ber om ursäkt för sina kläder och för lukten.

– Det är inte lätt att hålla sig anständig när man sover på en fuktig madrass. Han förklarar att det övergivna huset är fullt av skräp, men han har städat ett rum så att han kan sova där.

Calins berättelse liknar många andras. Han kom till London med alla sina besparingar, som han spenderade på att få rätt certifikat som byggnadsarbetare. De första tre åren hade varit bra, han hade tjänat runt 150 kronor i timmen som räckesinstallatör. Han delade ett rum med fem andra rumäner, för 3000 kronor i månaden per person. Resten skickade han hem till sin far.

Så, i september, blev hans nästa uppdrag uppskjutet. Det slutade med att han väntade vecka efter vecka utan lön. Calin fick slut på besparingar. Hyreshajen sparkade ut honom. Nu väntade han på en av de gamla rumskamraterna, som kanske skulle ge honom lite pengar till mat.

Calin hostar. En djup, våt hosta som verkar för stor för den magre mannen. Calin trodde att så snart byggprojektet kom i gång så skulle saker och ting börja ordna sig.

– Vad säger förmannen när han hör hostan, frågade jag, kommer han att låta dig arbeta?

Calin svarar att han arbetat på byggarbetsplatser sedan han var 16 år, att han är tuff. Men han är utmärglad och har feberglans i ögonen.

– Varför hittar du inte ett härbärge?

För att han inte betraktar sig som hemlös.

Solen bryter genom molnen och Calin sluter ögonen mot himlen. Han förklarar att för att få tillbaka sängen i femmannarummet måste han betala fyra veckors hyra i förväg. Men jobbet ger inte förskottsbetalning.

– Jag kommer nog att ta lönedagslån, säger han, utan att öppna ögonen.

En studie från januari 2018 som gjordes på uppdrag av Royal Society of the Arts visade att sju av tio brittiska arbetare är ”kroniskt panka”. En tredjedel har mindre än fem tusen kronor i besparingar. En skrupelfri kreditsektor lånar de fattiga pengar fram till nästa lönecheck, mot ränta. Denna sektor har fördubblats sedan finanskrisen. Nu står den för runt 20 procent av alla lån. Det är dyrt att vara fattig i Storbritannien.

Jag frågar Calin varför han inte bara reser hem till Rumänien.

– London är en rik stad. Här finns möjligheterna, blir svaret. Var femte rumän mellan 25 och 40 bor och arbetar utomlands.

Jag frågar om han har någon där hemma. Nej, han hade en fästmö som skulle följa med honom, men hon var otrogen. Oprovocerad berättar han om hur han loggade in på sin flickväns Facebook-konto. Han följde romansen och ställde frågor som fick henne att ljuga för honom. Om och om igen.

– Det blev riktigt underhållande till slut!

Han säger det med en grimas.

Charles Dickens beskrev på 1800-talet ett London som nu har återuppstått, men den här gången med invandrare i rollerna. Män som Calin Katalin slits ut och bleknar bort. Sidorna på den rumänska webbplatsen Anuntul bär vittnesbörd. Sida efter sida med annonser, rörande i sin identiska bön efter proletär kärlek: ”Man, X år, arbetar. Söker seriöst förhållande för äktenskap. Röker inte, dricker lite.”

Trevor Phillips är en tidigare borgmästarkandidat for Labour och är kunnig om integrationen i London. Han har afro-karibisk bakgrund. Han tar sig tid att prata medan han förbereder sig för en av dessa mottagningar som London-eliten går på flera kvällar i veckan. Svarta kostymer och halvgott vin.

– Migranter börjar längst ned och måste arbeta sig upp, det är inget nytt, säger han till mig. Jag vet, för jag växte upp i ett fattigt invandrarhem i Wood Green, den yngsta av tio syskon.

– Muslimer och svarta får mer uppmärksamhet. Men när man tittar på statistiken så ser man att fattiga vita människor har det värre.

Det är i linje med vad tidningen The Economist skriver: ”Nationens mest utsatta grupp, både i absolut och i relativ bemärkelse, är fattig, vit och brittisk”.

En intressant aspekt av den etniska kartan över London är att de största koncentrationerna av infödda nu står att finna i öst och väst, i varsin utkant av staden. En halvtimmes bilresa från Ilford längs Themsen ligger Tilbury. Det är fortfarande en övervägande engelsk förort, 83 procent infödda britter 2011, enligt lokala myndigheter.

Den tidigare varvsstaden är en bild av den brittiska arbetarklassen. Vägen in till Tilbury centrum kantas av tatueringsstudior och spritbutiker. När komikern Sasha Baron Cohen letade efter en plats att filma den fördärvade vita arbetarklassen från Grimsby, valde han inte själva staden. Han gjorde inspelningarna i Tilbury.

I skuggan av Amazons gigantiska och genomautomatiserade lager ligger Thurrock, ett grannskap med elementbyggda hus och uppseendeväckande gatunamn. Många av husen har stora klistermärken på dörrarna: ”Attention. No cold calling. We will not open the door and will inform the police”. Det är mycket brottslighet i Tilbury. Från oktober 2016 till september 2018 rapporterades 689 fall av ”asocialt beteende”.

Efter att ha blivit ombedd att dra åt helvete i fyra olika versioner, ger jag upp. För att byta tillvägagångssätt stoppar jag Charlie M, en man i 70-årsåldern med finskjorta, arbetsbyxor och en plastflaska mjölk i ett shoppingnät. Jag säger att min fru har fått jobb på Amazon och att vi undrar om vi ska flytta familjen från Norge till Tilbury. Skulle han rekommendera det?

Charlie letar efter orden innan han svarar:

­– Absolut inte. Gör inte det. Det här är inte ett bra ställe att växa upp på. Ungdomarna här…

Innan han hinner slutföra meningen kommer en Vauxhall körande på den tomma gatan. En ung man lutar sig ut och brölar, hans ansikte är förvrängt av raseri: ”Flytta er ur vägen för i helvete!!!” Den äldre mannen drar sig skyndsamt upp på trottoaren.

Den vita arbetarklassen utgör ungefär en tredjedel av den brittiska befolkningen. I butiken ”Card Crazy” jobbar Peter Cartwright. Han anser att Tilbury är styvmoderligt behandlat, dels för att andra etniska grupper har starkare talespersoner, dels för att arbetena som den brittiska arbetarklassen tidigare utförde nu görs av östeuropéer för en bråkdel av priset. Tilbury har blivit överflödigt.

Jag frågar om Tilbury har problem med rasism. Han verkar uppriktigt förvånad över frågan.

– Det finns inte nödvändigtvis särskilt mycket rasism här, men folk tycker inte om att se folk som kommit hit helt nyligen leva bättre än de själva.

Peter menar att en stor del av problemet ligger i skolan. Många faller utanför, få lär sig tillräckligt för att fortsätta till högre utbildning. De hamnar ofta i de sociala trygghetssystemen, liksom deras föräldrar. Peter menar att det finns en arbetarklasskultur som finner samhörighet genom att hålla varandra nere.

Det hela påminner mig om en man på puben The World’s End som, medan jag väntar på maten, först bedyrar att folket i Tilbury ”skulle ge dig skjortan de hade på kroppen för att hjälpa”, för att sedan avskriva sina grannar som en anhopning värdelösa ”f***ing c**ts”.

Vi har nu skaffat oss tillräckligt med kunskap för att tala med Ben Judah. Vi kommer överens om att träffas vid ingången till Shepherd’s Bush Market. Efter ett kort handslag är vi på väg, i snabb marsch genom marknaden. Judah delar generöst med sig av sin kunskap.

– Den här marknaden räddades av idealistiska bevarandeaktivister. I dag är det framför allt frontverksamheter för kriminella. Merparten av bodarna är här bara för att tvätta pengar som tjänats på andra ställen.

Han berättar hur hans eget judiska ursprung skapade intresse för invandrarna.

– Det finns cirka 600 000 illegala invandrare i London, visste du det?

I This is London har Ben Judah intervjuat polacker, somalier, afghaner och nigerianer i områden som Beckton, Upton Park, Edmonton och Harlesden. I boken beskriver han hur det gamla Londons sociala lapptäcke ersätts av en ”pseudo-global megastad” där vissa är rika och många är fattiga.

Judah visar vägen. Genom Shepherd’s Bush Green talar han om hur Thatchers bostadasreformer skapade en ny uthyrarklass då den vita arbetarklassen köpte sina egna sociallägenheter och började hyra ut till nya migranter. Själva flyttade de ut i periferin. Vi stannar hos en skomakare, där Judah lämnar in ett par skor.

– Du borde tala med skomakaren, han är engelsk arbetarklass. Fråga vad han röstade i EU-medlemskapsomröstningen. Fråga vad han tycker om invandrare!

Vidare, vidare. Ned längs en gata i Notting Hill. Judah pekar på en parkeringsficka med en kedja runt. Den såldes nyligen. Pris: över en miljon kronor. I detta distrikt bor tyska ingenjörer och schweiziska finansiärer. Så vidare längs en annan gata. Han pekar på ett bostadskvarter.

– Det kvarter som har flest skuldsatta invånare i hela London. Jag vet inte varför. Jag borde undersöka det.

Överallt finns början på en berättelse. Vi går förbi en Pret A Manger, en smörgåsbutik.

– Det här är globaliseringen i praktiken. Ägs av amerikanskt kapital och i sin helhet drivet av underbetald, invandrad arbetskraft.

Slutligen är vi vid Grenfell Tower. I juni 2017 bröt en brand ut i kvarteret. Förmodligen var det en gnista från ett kylskåp på fjärde våningen som orsakade katastrofbranden. 72 personer dog. The Guardian skrev den gång: ”Sammansättningen av de döda visar hur olikartat, öppet och tolerant Storbritannien har blivit de senaste 30 åren.” Endast sju av offren var vita britter.

– Det var ett nationellt trauma. Vissa skyller på lokala myndigheter och ett renoveringsobjekt. Andra skyller på brandmännen som kom för sent. Andra på att det bodde för många människor i lägenheterna.

Grenfell Tower är insvept i en jättepresenning, med orden ”Grenfell forever in our hearts”. En text som slår mig som alldeles för sentimental för att vara skriven av britter.

– Menar de verkligen att betonghuset med sociallägenheter ”för alltid ska vara i våra hjärtan”?

Judah ler.

– Britterna har blivit ett sentimentalt gäng. Särskilt efter prinsessan Dianas död har offentliga känslomässiga utbrott blivit vanliga. Jag tror att det har att göra med förlusten av imperiet, förlusten av sig själv.