Hanna Wagenius: Meningen med livet är en farlig sak

I en av mina favoritböcker, Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams, förtäljs historien om hur det byggs en superdator för att räkna ut svaret på den stora frågan om livet, universum och allting. Det är inte förrän den kommer fram till att svaret är 42 som man inser att man faktiskt inte har den blekaste om vad frågan är för något, och så får man bygga en ny, större och mer komplicerad superdator för att räkna ut det.

Det visar sig sedan vara jorden, och allt liv på planeten ingår i matrisen och är en del i att räkna ut vad frågan kan vara. Av förklarliga skäl är detta som det kanske mest verkliga i en bokserie fylld av tidsloopar, rymdskepp och kossor som vill bli uppätna. Vi människor är besatta av att finna mening med vår existens.

Det har en tendens att bli farligt.

Jag tänker på det när jag läser Eric Shüldts Essä i uppvaknande den 19 november i Expressen. Där beskriver han en längtan efter något bortom ”den avförtrollade världen”, en längtan efter en eld, efter att behöva förändra sitt liv oavsett vad det får för konsekvenser.

Han är inte ensam om sin längtan, en längtan efter något större, en andlighet, och jag förstår att många lockas av den, men ska jag vara ärlig så skrämmer den mig mest. Faktum är att jag är rädd att känslan av att något har mening är en av de mest potenta – och därmed mest farliga – drivkrafter som finns i människan. Det betyder att den kan göra mycket gott, men det är förrädiskt att föreställa sig att den skulle vara god i sig.

Ondska är nämligen inte så banalt och platt som vissa föreställer sig. Den som gör onda saker gör det inte för att vara ond, utan för att handlingarna i dennes föreställningsvärld är rättfärdiga. De har mening. De ges mening av något högre än handlingarna i sig.

Men ju mer meningsfullt syftet är, desto enklare är det att rättfärdiga handlingar som i sig är onda.

Att ändamålen skulle helga medlen är också den föreställning som antagligen banat väg för mer ondska än någon annan. Bara i den moderna historien har den har lett till miljontals människors död i läger i så väl Nazityskland som kommunismens Sovjet, och att ytterligare miljoner svultit ihjäl i Kinas stora språng, därför att målen, idealsamhällena, var värda alla dessa dödsoffer. Det är också den som i dag driver till synes vanliga människor att ansluta sig till terrorsekter som Daesh – känslan av meningslöshet i vardagen, och möjligheten att delta i något som verkligen spelar roll. En eld, om man så vill.

Alla som hänger sina liv åt högre syften ägnar sig självklart inte åt att döda andra, tack och lov. Men ju mer meningsfullt syftet är, desto enklare är det att rättfärdiga handlingar som i sig är onda. Om man finner elden och vill följa den oavsett vad det får för konsekvenser, ja, då ligger det i farans riktning att man gör saker som utan mening skulle beskrivas som bestialiska.

Vi lever i en värld där färre och färre betraktar sig som religiösa, och där vetenskapen vinner allt större mark. Ändå, eller kanske på grund av det, känner många att deras liv är meningslösa. Den gemensamma meningen, som tidigare i stor utsträckning varit kopplad till religionen, har börjat vittra sönder och många söker desperat efter att någonting större ska avslöja vad syftet är med just deras existens.

Kan vi lära oss något av världshistorien så är det dock att detta sökande kan leda till horribla saker när man är övertygad om att det man själv finner också ska gälla för alla andra. Till skillnad från i Douglas Adams värld finns inte något sätt att objektivt fastställa vad svaret på den stora frågan om livet, universum och allting faktiskt är. Människans inneboende och obevekliga jakt efter mening måste därför begränsas av en grundläggande ödmjukhet och respekt inför att andra också söker, och att de mycket väl kan komma fram till något helt annat än 42 utan att för den sakens skull ha fel.