Mats Olin: Nog lutar public service vänster

Debatten om public service-företagens uppdrag har tagit fart i och med riksdagsbeslutet att avskaffa licensen och införa skatten. Ett stående inslag i debatten är givetvis frågan om sändningarna lutar åt vänster. Den har hängt med så länge jag kan minnas. ”Jag gick på kommunisthögskolan på 70-talet”, har Janne Josefsson sagt, syftande på Journalisthögskolan, och han berättar gärna om åsiktskorridorerna i dagens SVT.

Då och då dyker Kent Asps undersökning från 2012 upp, där 56 procent av journalisterna visade sig sympatisera med Vänsterpartiet eller Miljöpartiet. Undersökningen har angripits av ett antal företrädare för public service-företagen som menar att den är irrelevant, bland annat eftersom de viktigaste nyhetsjournalisterna knappast har svarat på enkäten.

SVT:s programdirektör Jan Helin avfärdar som vanligt alla tankar om vänstervridning, och efterlyser studier och bevis, nu senast i SVT Opinion Live. Vd Hanna Stjärne skrev i Aftonbladet att ”man kan lita på att vi på SVT alltid jobbar för att vara så opartiska som möjligt.”

En tankefigur som också förekommer är att även om redaktioner skulle rekrytera enbart vänstersympatisörer så skulle det inte spela någon roll eftersom det finns en journalistisk metod som garanterar opartiskhet.

Självklart spelar journalistens egna värderingar in när det gäller vilka aspekter av en nyhet som lyfts fram.

Medieforskaren Jesper Strömbäck menar att det inte finns något forskningsstöd för att den svenska journalistiken systematiskt skulle luta vare sig vänster- eller högerut, och att en förklaring är att journalistens yrkesroll är professionaliserad vilket leder till opartiskhet. Det är de redaktionella strukturerna och rutinerna som förklarar vad som publiceras, inte de enskilda journalisternas åsikter eller värderingar, menar han.

I så fall kan man fråga sig vad som egentligen är poängen med de olika kvoteringsidéer som finns på exempelvis SVT. Tanken där har varit att kvotera in personer från marginaliserade grupper i syfte att deras perspektiv ska synas mer i rapporteringen – men om det är den journalistiska metoden och inte vem journalisten är som avgör perspektivet borde ju kvoteringen vara meningslös?

För min egen del tror jag att enskilda journalisters och redaktörers kunskaper och åsikter i hög grad påverkar vad som publiceras. Självklart spelar journalistens egna värderingar in när det gäller vilka aspekter av en nyhet som lyfts fram och vilka problem som görs relevanta. Journalister är inte maskiner. Om exempelvis ett flertal journalister på, säg SVT och SR, upplever att deras arbetsgivare överutnyttjar möjligheten till tillfälliga anställningar – vilket tycks vara fallet – så kan det mycket väl färga journalisternas syn på hur arbetsmarknaden fungerar generellt och förklara hur public services arbetsmarknadsrapportering ser ut.

Naturskyddsföreningen får nästan inga kritiska frågor utan behandlas som en expertkälla i Sveriges Radios ”debatter”.

Det finns givetvis redaktionella strukturer och rutiner, men de handlar i hög grad om det som händer här och nu (nyhetsvärdering, källkritik) och hur olika nyheter ska undersökas och presenteras. Redaktionerna saknar däremot strukturer för systematisk utvärdering av det som görs på arbetsplatsen, det som produceras och skapar värde, det som publiceras. Man har siktet framåt och ingen backspegel, så att säga.

Näringslivets medieinstitut och dess föregångare Timbro Medieinstitut har däremot i ett antal undersökningar iakttagit hur public services rapportering ser ut i backspegeln:

• Tre fjärdedelar av SVT:s inslag om friskolor hade en friskolekritisk vinkel, inte minst mot välfärdsföretagen (216 SVT-inslag undersöktes).
• Inga kritiska frågor ställdes till politiker om hur hyresregleringen påverkar bostadsbristen (285 publiceringar i SVT, SR, DN och SvD undersöktes).
• Ekots ekonomireportrar är mer intresserade av hur villkoren för företagande i Sverige påverkas av president Trump än av de skatter, regler och andra villkor som bestäms av svenska politiker (drygt 300 radioinslag i Sveriges Radio genomlyssnade).
• Bekämpning av arbetslöshet beskrivs i termer av åtgärder från Arbetsförmedlingen snarare än att företagen ges bättre förutsättningar att växa (79 inslag i Sveriges Radios Ekot och Studio Ett undersökta).
• Tidsbegränsade anställningar beskrivs nästan alltid som problematiska snarare än en väg till ett fast jobb (70 publiceringar i SVT, SR, DN och SvD granskade).
• Naturskyddsföreningen får nästan inga kritiska frågor utan behandlas som en expertkälla i Sveriges Radios ”debatter” (20 debatter i P1 Morgon granskade).
• I rapporteringen om Venezuela undviker SVT och SR att lyfta fram den socialistiska politiken som förklaring till krisen (137 publiceringar i SVT och SR undersökta).
• Storföretagens skatteplanering är det som intresserar SVT:s fyra ekonomireportrar mest. De är betydligt mindre intresserade av den tudelade arbetsmarknaden och den dysfunktionella bostadsmarknaden (166 SVT-inslag granskade).
• I debatten för och emot behovet av sänkta lägstalöner granskas aldrig fackföreningarnas position ur ett maktperspektiv (45 inslag i SVT och SR granskade).

Undersökningarna är genomförda med en transparent metod och kan alla upprepas av den som vill. Sammanlagt handlar det om över 1 000 publiceringar, till stor del i Sveriges Television och Sveriges Radio.

Vissa problemformuleringar som är typiska för public service-kanalerna sammanfaller ofta med problemformuleringar som är typiskt ”vänster”.

Visar då de här undersökningarna att ”public service är vänster”? Kanske, kanske inte. Det som är glasklart är att vissa problemformuleringar som är typiska för public service-kanalerna ofta sammanfaller med problemformuleringar som är typiskt ”vänster”, exempelvis att företag inte går att lita på. Detta är inte en tillfällighet utan en del av ett mönster.

Företag och marknader är i public services värld i regel problematiska objekt, eller möjligen bara ointressanta samhällsföreteelser. Det skulle kunna förklaras av det som en chefredaktör vid ett tillfälle konstaterade: ”få blir journalister för att de brinner för ekonomi”. Det skulle också kunna förklaras av att en hel del journalister i företag och entreprenörer mest ser busar och onyttiga girigbukar. Ungefär som Vänsterpartiet eller den vänstra delen av både Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Det ultimata beviset för SVT:s misstänksamhet mot företagen är förstås julkalendern. Tillsammans med vd:n för entreprenörsnätverket Founders Alliance Niclas Carlsson konstaterade jag för fyra år sedan att SVT:s julkalender gång efter gång sprider en skev och negativ bild av entreprenörskap och företagande.

Något har dock hänt. De senaste två åren har företagarskurken a la Krösus uteblivit i julkalendrarna. Det hela kanske bara var ett hjärnspöke. Eller?