Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Mats Olin: Med medieombudsmannen minskar öppenheten

Vid årsskiftet flyttar ärenden som rör mediers intrång i den personliga integriteten från statliga Granskningsnämnden till den nya branschkontrollerade Medieombudsmannen. Det innebär att handlingarna som rör de granskade fallen upphör att vara offentliga handlingar. För medborgarna innebär det att öppenheten och transparensen vid prövningen av public service-företagens publiceringar minskar, skriver Mats Olin, vid Näringslivets medieinstitut.

Om man som konsument är missnöjd med en vara eller tjänst och leverantören inte vill rätta, kan man anmäla till Allmänna reklamationsnämnden. Utan att värdera den verksamheten kan konstateras att journalister ofta använder handlingar från ARN som källor i publiceringar. Handlingarna är nämligen offentliga. När exempelvis konsumentprogrammet Plus i Sveriges Television granskat bredbandsleverantörer i många inslag är handlingar från ARN en av deras viktiga, och lättillgängliga, källor.

Anta nu att ärendena i ARN flyttas till en privat skiljedomsnämnd, vilket får till konsekvens att handlingarna blir hemliga och oåtkomliga för journalister. Hur skulle den nyheten mottas av landets journalister och yttrandefrihetsdebattörer? Med ilska, indignation och krönikor om hotet mot yttrandefriheten, förstås. Enkelt att se framför sig.

Nu händer något liknande, helt utan motsvarande reaktion. Ärenden som rör mediers intrång i den personliga integriteten ska från 1 januari 2020 flyttas från statliga Granskningsnämnden för radio och tv till den nya branschstyrda Medieombudsmannen. Handlingar som tidigare var offentliga kommer inte längre att vara det.

I praktiken innebär det att möjligheten att granska medieetiken minskar drastiskt. Särskilt allvarligt är det att det handlar om skattefinansierade Sveriges Television och Sveriges Radio, vars löften om transparens nu inte ser ut att vara särskilt mycket värda. Min bedömning, baserad på hur nuvarande Pressombudsmannen jobbar, är att cirka 80 procent av de handlingar som idag är offentliga kommer att hemligstämplas i det nya systemet.

Ett exempel: häromveckan fälldes Sveriges Television för ett Uppdrag Granskning-inslag om Metoo, som sändes i våras. Om jag vill granska det här fallet och ta reda på hur Sveriges Televisions chefer (Jan Helin eller Ulf Johansson?) resonerade i sitt yttrande, för att försvara publiceringen, så kan jag ha det in min hand redan idag genom att beställa handlingen från Myndigheten för press, radio och tv. Även friande beslut går att följa upp på samma vis. Men hade ärendet handlagts efter den 1 januari hade jag nekats att ta del av de här handlingarna. De flesta ärenden kommer jag inte ens få veta att de existerar.

Att på det viset abdikera från den svåra uppgiften att bedöma omotiverade integritetsintrång och låta den enskilde ta det ansvaret, är inte värdigt en seriös institution.

Medieföretagen skulle givetvis kunna besluta sig för ökad öppenhet. Men ledningarna för Sveriges Television och Sveriges Radio har inte uttalat sig överhuvudtaget om frågan. Utgivarnas vd Patrik Hadenius, som representerar bland annat SVT och SR, har tillsammans med pressombudsmannen Ola Sigvardsson argumenterat för att sekretessen är motiverad för att skydda de enskilda som anmält. Det är givetvis relevant att skydda enskilda. Men det är ett irrelevant argument: skydd av personlig integritet finns noga reglerat i offentlighetsprincipen och har alltid gällt för ärenden i Granskningsnämnden, som ibland har beslutat om sekretess när det varit motiverat. Om den ordningen fungerat i Granskningsnämnden, varför skulle det inte kunna fungera för Medieombudsmannen? Vad är det för fel på offentlighetsprincipen som Hadenius och Sigvardsson i andra sammanhang värnar som en demokratisk grundpelare? 

Hadenius och Sigvardsson argumenterar för att den enskilde anmälaren själv kan offentliggöra uppgifter och handlingar om denne vill. Att på det viset abdikera från den svåra uppgiften att bedöma omotiverade integritetsintrång och låta den enskilde ta det ansvaret, är inte värdigt en seriös institution. För det är inte bara anmälarens integritet som behöver beaktas, vilket ett antal Metoo-fall visar.

Till sist: den planerade förändringen har också stora fördelar. Staten bör inte bedöma och döma journalistik. Bättre att det sker i en fristående institution och att staten istället ser till att styra upp Public Service-uppdragets inriktning och ramar på ett rimligt sätt. Och en del i det borde vara att kräva transparens och öppenhet av Public Service-företagen och prövningen av deras publiceringar.