Matkuponger är en frihetsinskränkning

Att dela ut bidrag är att skaffa sig makt över mottagaren. Den som håller i slantarna kan bestämma över hur bidragstagaren ska spendera sina pengar, eller till och med hur hon ska leva. Tyvärr är det en möjlighet både MUF och Kristdemokraterna nyligen har fått upp ögonen för.

Kristdemokraterna följer upp sin vurm för värnskatten och beslutet att rösta för ökad anhöriginvandring med en skuggbudget som bland annat innehåller ”fritidskuponger”. Skolbarn mellan tvåan och nian ska få riktade bidrag till fritidsaktiviteter, något som skulle kosta skattebetalarna 850 miljoner kronor.

Moderaternas ungdomsförbund, å sin sida, föreslog tidigare samma vecka att socialbidraget ska ersättas av kuponger, som ska kunna växlas in mot mat, hyra och kläder. ”Det är dit stödet ska gå, inte till lyxkonsumtion”, sade ordföranden Benjamin Dousa och nämnde fall där skattepengar har gått till att betala för invandrares besök i sina gamla hemländer.

I motsats till Kristdemokraterna verkar MUF åtminstone ha ambitionen att minska de pengar skattebetalarna måste lägga på andras fritidsaktiviteter. Konsekvensen av de respektive kupongerna blir dock densamma: att staten skaffar sig ännu större inflytande över människors tillvaro.

Det är illa nog att vi har en välfärdsstat som gör anspråk på hälften av vad en genomsnittlig medborgare tjänar utan att för den sakens skull ens kunna upprätthålla sitt eget våldsmonopol. Skattebetalarna får i bästa fall tillbaka sina pengar genom olika typer av bidrag och offentliga verksamheter, men de berövas friheten att själva välja vad de skulle vilja lägga sina surt intjänade slantar på. Det är fel, men saken blir inte bättre av att de som tar emot bidragen dessutom blir tillsagda pengarna ska läggas på.

Högerpolitiker måste sluta inbilla sig att alla människor behöver samma saker, och att politikerna själva vet vilka saker det är.

Oavsett om man har tjänat ihop sina egna pengar eller tar emot bidrag, måste man få bestämma själv över utgiftssidan av sin budget. Det beror på en princip som borde sitta i borgerliga partiers ryggmärg: den enskilda människan vet bäst själv vad hon behöver.

I många fall är det just mat, hyra och kläder människor har störst nytta av. Men det är inte svårt att tänka sig situationer där annat är viktigare. Om någon försöker dryga ut sin budget med jobb i gig-ekonomin och hennes mobiltelefon går sönder, kan det vara viktigare att köpa en ny än att köpa nya kläder. Om någon inte lyckas hitta jobb, men tror sig kunna tjäna pengar på att måla eller snickra, kan det vara värt att prioritera att köpa verktyg. Det kan till och med hända att någon väljer att bo på en bekants soffa ett par månader för att ha råd att hälsa på en släkting i sitt gamla hemland. Är man fattig har man inte stora marginaler, men man måste åtminstone få jobba med dem man har.

När olika bidragssystem utvecklades var tanken i allmänhet att hjälpa dem som hade svårt att över huvud taget klara sitt uppehälle. Det kunde handla om just mat, husrum och kläder. I takt med välfärdsstatens utveckling har föreställningen utvecklats att bidrag ska finansiera ett bekvämt medelklassliv, till exempel genom att rädda människor med heltidsjobb från att behöva spara pengar till sin egen föräldraledighet. Det är respektlöst mot skattebetalarna. Ska man ha ett socialbidrag bör det inte vara till för att finansiera andras bekvämlighet, utan hjälpa dem med det nödvändigaste. Men det finns ingen fast, allmängiltig definition av vad ”det nödvändigaste” är. Vad en person behöver mest vet hon själv bäst.

Det är en sak när politiker till vänster agerar som om staten visste bättre än individen vad hon behöver. Det är en ofrånkomlig del av deras världsbild. Lika självklart borde det dock vara för borgerligheten att försvara den enskilda människans autonomi. Högerpolitiker måste sluta inbilla sig att alla människor behöver samma saker, och att politikerna själva vet vilka saker det är.