Idéer Essä
Matador påminner oss om förändringens nödvändighet
Tv-serien Matador tecknar bilden av det moderna Danmarks framväxt och förblir, snart 50 år efter premiären, en självklar referenspunkt i det danska offentliga samtalet. Men det är inte nostalgi som ständigt leder danskarna tillbaka till serien, utan dess förmåga att skildra samhällsförändringar. Anna-Karin Wyndhamn har läst en nyutkommen bok om serien.
Det lär vara en dansk tradition att se tv-serien Matador i 24 delar som adventskalender, med final på julafton. Lise Nørgaards berättelse om den sömniga provinsstaden Korsbæk under åren 1929–1947 är fortfarande Danmarks största populärkulturella referens.
Det är häpnadsväckande. Matador hade premiär 1978 och har repriserats vid sju tillfällen, alla gånger primetime och med exceptionellt höga tittarsiffror. Lägg därtill restaurerade dvd-utgåvor som säljer guld, streaming, omtyckta podcasts som fördjupar sig i allt i och kring tv-produktionen, musikalversioner och attraktionen Korsbæk på nöjesparken Bakken strax norr om Köpenhamn. Där har huskulisser och exakta interiörer byggts upp igen för den som verkligen vill leva sig in. När den dåvarande danska statsministern Lars Løkke Rasmussen höll sitt nyårstal 2017, bedyrade han att han hade sett serien hela tjugo gånger. Man förväntas kunna sin Matador i Danmark.
Det är enkelt att tänka att det här handlar om kollektiv nostalgi över en förflutenhet. Men nej, längtan tillbaka räcker inte som förklaring i fallet Matador. Det går djupare.
Matador ingår som enda tv-serie i dansk kulturkanon och är en berättelse som förtjänar klassikerstatus av existentiella skäl. Det hävdar en samling historiker, litteraturvetare, sociologer, religionsvetare, filosofer och filmvetare i den nyligen utkomna boken Matador og filosofien (2024). När man ser Matador, stirrar man ner i människans ursjäl, skriver de. Jag är beredd att hålla med.
Antologiförfattarna går grundligt igenom karaktärernas prövningar, val och utvecklingsbanor och finner spår av Immanuel Kant, Søren Kierkegaard, Simone de Beauvoir, Max Weber, Hannah Arendt och Iris Murdoch, för att nämna några. De lyckas förbluffande väl, även om det går alldeles utmärkt att se serien utan att ägna någon av dem en enda tanke.
Vid berättelsens början är Korsbæk fastlåst i en gammal ordning, där familjedynastierna styr med ärvda privilegier.
Vid berättelsens början är Korsbæk fastlåst i en gammal ordning, där familjedynastierna styr med ärvda privilegier. Utan börd är man ingen och kan heller inte bli någon. På tronen sitter sedan generationer familjen Varnæs, där patriarken Hans Christian styr banken och därmed kontrollerar att allt blir vid det gamla i det tynande affärslivet på Algade. Hustrun Maude hårdbevakar i sin tur vett och etikett i den privata sfären. Smuts och sociala övertramp ger henne akut ångest och när vardagen blir för mycket, går hon och lägger sig.
Till stationen i Korsbæk kommer så handelsresanden och änkemannen Mads Andersen-Skjern med sin lille son i handen. Han bryter stillaståendet genom djärva investeringar, hårt arbete och ett nytt sätt att tänka kring behov och efterfrågan. Det är kapitalismen som kommer till byn och Mads Skjern (han skippar efter hand Andersen) tar sig till toppen av Korsbæks sociala kransekage. Somligt av det gamla består, medan annat störtar samman när impulser, hot och möjligheter i världen utanför börjar flöda in i den lilla staden.
Karaktärerna uppfattades redan från start som extremt trovärdiga. Ingen av dem är felfri, vilket är ett av skälen till att Matador fortsätter att locka nya tittare. De talar till olika stadier i livet och det är därför det går att se om serien med ny behållning. Gång efter gång mottog Nørgaard brev från tittare som funnit en faster eller onkel eller en bekant på pricken avporträtterad, liksom från de som med förvåning såg sig själv i någon av karaktärerna. Hur kunde Nørgaard teckna deras liv, uttryck och känslor med sådan exakthet? Det spelade ingen roll hur många gånger hon försäkrade att persongalleriet skapats i hennes huvud. Alla kände igen sig i någon.
Idén till berättelsen fick grosshandlardottern från Roskilde när hon som vuxen återsåg barndomens danska småstäder och stationsbyar med handelsgator. Allt var förändrat. Kriget bröt den slutenhet och ekonomiska stagnation som tidigare präglat dem. Kapital i omlopp möjliggjorde social mobilitet och det är den rörelsen, där traditioner skiftar och hierarkier kastas om, som Lise Nørgaard berättar om. Hon förmådde beskriva dubbelheten i utvecklingen av det moderna Danmark.
Lise Nørgaard kallade sig själv en borgerlig anarkist och det är en träffande etikettering.
Skjerns drivkraft är pengar och makt. Han bygger nytt, men hans framfart skördar också offer. Själv blir Skjern mer och mer isolerad i sin pekuniära besatthet. Den nya tiden öppnar möjligheter för män och kvinnor i de lägre samhällsklasserna. Som hembiträdet Agnes. Hon börjar som passopp i Varnæs salonger, lämnar det och bygger sakta upp ett eget företag byggt på mekanisering av traditionella kvinnosysslor. Utan kapitalism och tillväxt, vore hennes ekonomiska frigörelse inte möjlig. Överskottet använder Agnes till att sätta sönerna i privatskola och göra våningen nästan lika fint pyntad som den hon en gång städade hos fru Varnæs. Av eget arbete vinner hon ekonomiskt oberoende och självständighet, men hon använder den till att upprätthålla ett borgerligt livsideal. Lise Nørgaard kallade sig själv borgerlig anarkist och det är en träffande etikettering. Det går att vara både radikal och kulturkonservativ.
I Matador är det framför allt kvinnorna som utvecklas och bryter sig loss. Till och med Maude växer. Vid seriens början är hon så rädd för smuts att till och med nyckelhålen i huset måste spritas (det var för övrigt något som unga kvinnor lärde sig vid den tidens hushållsskolor). Berättelsens mest drabbande ögonblick är när den fragila, bakteriefobiska frun resolut sätter sig på förarplats i grishandlaren Oluf Larsens lortiga lastbil för att hjälpa bankens judiske kamrer att komma undan nazisterna och fly över till Sverige. Det kommer som en chock för tittaren att Maude kan köra bil, symbolen för självständighet och rörlighet. Människan behöver utmaningar, lär oss Nørgaard.
Till Sverige kom serien efter en särskild insats av författaren P.O. Enquist. I vanliga fall delades dramaproduktioner i en slags skandinavisk byteshandel, men eftersom produktionen var gjord av underhållningsavdelningen och inte den danska tv-teatern gällde andra villkor. Sveriges Television var tvungen att hosta upp sex miljoner för en visning och det ansågs på tok för dyrt. P.O. Enquist använde all sin intellektuella tyngd för att argumentera för ett svenskt inköp av det danska mästerverket, medan den folkkära Rolv Wesenlund (känd som Fleksnes) gjorde motsvarande operation i Norge. Först tio år efter urpremiären öppnade sig Korsbækvärlden också för oss. Då hade den redan gjort succé i Jugoslavien, Öst- och Västtyskland, Spanien, Australien, Kanada, Belgien och Italien.
Varför ska någon som är ung i dag känna till Agnes eller någon av de andra karaktärerna i Korsbäck, frågar Anette Preben i Matador og filosofien. Därför att vi lider en svår brist på generationsöverskridande kulturkitt och orienteringspunkter vad gäller normer och värderingar. Vi vet att vår digitala konsumtion driver både fragmentering och polarisering. Unga fastnar i algoritmernas referenstunnlar och sociala mediers ekokammare. Alldeles för länge har vi förnekat att det spelar roll för ett samhälle om de som växer upp i det ges möjlighet att lära känna en ram av gemensamma kulturella referenser och en uppsättning värderingar. Bristen på sådant kitt är ett särskilt stort bekymmer för oss här i Sverige. I Matador ger händelseutvecklingen dessutom ett sätt att avkoda centrala skeenden i landets historia. Enstaka historiker har vänt sig mot att tv-serien kommit att fungera som vanliga danskars huvudkälla för att förstå och tala om vad som utspelade sig i Danmark under 30- och 40-talen. Det är en ovanligt dum klagan. Skulle det vara bättre för landet och dess befolkning att stå utan en sådan berättelse som delad referenspunkt?
Matador gestaltar och påminner tittaren om nödvändigheten av förändring, såväl i samhället och som inuti människan själv. Förändring är ett mänskligt grundvillkor. Karaktärerna som går under har på olika vis stelnat i en gammal ordning och ser den nya tiden ses som en fiende. De vägrar acceptera att allt är satt i rörelse. Det är vad berättelsen om Korsbæk hjälper oss att inse och acceptera. Det är väsensskilt från nostalgi.
Mot slutet av sitt liv beklagade Lise Nørgaard att hennes yrkesprestationer i så hög grad knöts till just Matador. Hon önskade att henne journalistik och författarskap lyfts fram mer, liksom hennes opinionsbildning. På 1960-talet var hon initiativtagare till en kampanj för att göra Strøget till gågata i Köpenhamn. Projektet lyckades. Det borde man exempelvis tala mycket mer om, tyckte hon. Strøget må ha varit en stor sak för Nørgaard, men det kan på inga vis mäta sig med att ha lagt Korsbæks Algade in i medvetandet hos generationer av danskar. Det är en enastående samhällsgärning.