Många är kallade men bara en kan bli ny Nato-chef

I Nato-kretsar omtalas Jens Stoltenberg emellanåt lite skämtsamt som försvarsalliansens ”Permanent Secretary General”.  Så kan det kännas när man som han har suttit hela 10 år på posten och fått sin mandatperiod förlängd inte en och inte två utan hela tre gånger. 

Ändå är han inte den som längst har innehaft ämbetet som Natos högste tjänsteman. Det har holländske Joseph Luns som ledde Nato i inte mindre än 13 år under kalla kriget, från 1971 till 1984. Annars har flertalet av de hittills tretton generalsekreterarna som regel suttit mellan fyra och fem år på posten. 

Så var det också tänkt för Jens Stoltenbergs del när han 2014 utnämndes till danske Anders Fogh Rasmussens efterträdare för en mandatperiod som sträckte sig fyra år framåt till 2018. Den blev förlängd med ytterligare fyra år till 2022 – men när Ryssland startade sitt fullskaliga invasionskrig i Ukraina i början av det året var det knappast läge för alliansen att byta ledning. Varvid Stoltenberg blev ombedd att stanna kvar ännu ett år.

Inte dåligt för en socialdemokrat som på 1980-talet var känd som en inbiten Nato-motståndare. 

Fast ombedd och ombedd. Beordrad är nog ett mer passande ord, för vid det laget var Stoltenberg uppenbart inställd på att flytta hem till Norge där han efter visst manövrerande – med starka inslag av vänskapskorruption, rapporterades det från Oslo – hade skaffat sig ett nytt jobb som landets centralbankschef. 

I stället blev det alltså ytterligare ett år i den stora försvarsalliansens tjänst och sen, i brist på annan valbar kandidat, ännu ett till 2024. 

Norsk vänlighet har dock kommit väl till pass för att förena det alltmer disparata sällskap som samlas kring Nordatlantiska Rådets stora sammanträdesbord.

För kandidatlandet Sverige har det väl känts bra och tryggt att ha en entusiastisk norrman i alliansledningen, även om en och annan bedömare hävdat att en tuff dansk med hårda nypor, som företrädaren Fogh, hade varit mer effektiv gentemot strulande turkar och ungrare än norsk vänlighet.

Den senare egenskapen har dock kommit väl till pass för att förena det alltmer disparata sällskap som samlas kring Nordatlantiska Rådets stora sammanträdesbord, inte minst i stödet till Ukraina. Och Stoltenbergs diplomatiska talanger var även användbara under de stökiga år när den amerikanska delegationen leddes av president Trump.

Men vad många nuförtiden verkar ha glömt – eller inte ens känner till – är att Jens Stoltenberg faktiskt var en kompromisslösning, som hastigt enrollerades för att komma runt en kandidat från södra Europa. 

Att det skulle komma ytterligare en nordbo efter Anders Fogh Rasmussen – som i sin tur efterträdde holländske Jaap de Hoop Scheffer – hade inte många väntat sig. Men så blev det.

Nu är det dock obönhörligen slut och Stoltenberg och Nato går vidare var för sig. I oktober hälsas en ny generalsekreterare välkommen till det skinande glaspalats på Boulevard Léopold III som utgör Natos högkvarter. Men beslutet bör vara fattat redan i sommar; definitivt till toppmötet i Washington DC i juli och helst redan efter EU-valen i juni och de många utnämningar som följer därefter.

Dragkampen mellan alliansens olika geografiska delar är i full gång. 

Frågan är vem det blir, för buden är många och kandidaterna likaså. Och dragkampen mellan olika geografiska delar är i full gång. 

Ett kriterium – förutom att generalsekreteraren ska vara europé – tycks man åtminstone vara eniga om i den numera 32 länder starka alliansen: att det bör vara en statsminister, med vana att leda stora församlingar med många stridande viljor och att nå resultat. 

Tidigare var generalsekreterarna för det mesta utrikesministrar, några var försvarsministrar och någon enstaka var diplomat. Men allteftersom organisationen har svällt och uppgiften – och medlemsskaran – blivit allt mer komplex är det regeringschefer som siktet är inställt på, som i de två senaste fallen. Eller rentav folkvalda statschefer.

Sådana finns det också gott om i kandidatleden; en estnisk premiärminister – Kaja Kallas – vars namn länge har förekommit i rapporteringen, och en rumänsk president, Klaus Iohannis, som nyligen meddelade sitt intresse, är några exempel. 

Och så den ständige kandidaten, Nederländernas avgående premiärminister Mark Rutte, som med klassisk Nato-vokabulär har varit både ready and willing ett bra tag, och som dessutom har en osedvanligt stark supportertrupp från USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland.

Med samtliga stormakter i ryggen borde matchen vara avgjord för Rutte, men så enkelt är det inte – längre. Det var enklare förr, när den kandidat som USA pekade på kunde göra sig redo att flytta in på generalsekreterarens kontor. 

Så var det till exempel 2009 när Anders Fogh Rasmussen fick frågan om han möjligen var intresserad av ett nytt jobb av George W Bush under en gemensam tur på mountainbikes på presidentens ägor i Crawford, Texas. Fast Turkiet försökte förstås sin vana trogen sätta krokben för det hela genom att plötsligt opponera sig mot den formella utnämningen av Fogh under sittande toppmöte i Strasbourg/Kehl (när Bush hade ersatts av Obama som amerikansk president).

Att Mark Rutte nu har USA:s stöd betyder inte nödvändigtvis att det blir han.

Det var då det. Att Mark Rutte nu har USA:s stöd betyder inte nödvändigtvis att det blir han, även om han själv verkar rätt säker på saken.

Amerikanskt stöd hade nämligen även den danska statsministern Mette Frederiksen förra året efter ett till synes givande möte med president Biden i Vita huset. Men inte blev hon utnämnd för det; att lansera ännu en dansk och skandinav visade sig, inte helt förvånande, inte vara något vinnande koncept. Så Stoltenberg fick snällt stanna kvar ytterligare ett år.

Inte heller blev det någon vinstlott för Bidens tidigare kandidat, EU-kommissionens ordförande, tyska Ursula von der Leyen. Ett riktigt bottennapp tyckte många, även i USA, och det är svårt att säga emot.  

Både Frederiksen och von der Leyen levde dock upp till ett krav som vuxit sig allt starkare inom alliansen: efter 13 män på raken anser många att det är hög tid att Nato får en kvinnlig generalsekreterare. Någon brist på sådana, kompetenta, kvinnliga kandidater finns det inte heller i den transatlantiska kretsen. 

Däremot föll de båda ovan nämnda på ett annat, och än starkare krav: att nästa generalsekreterare ska komma från ett land som når upp till de berömda 2 procent av BNP till försvaret. Och gärna med råge, nu när 2 procent snarare betraktas som ett golv än ett tak. 

Det kravet går helt enkelt inte att komma runt i dessa tider med krig i Ukraina och en möjlig comeback för Donald Trump som amerikansk president. Med tanke på att 19 medlemsländer, inklusive nykomlingen Sverige, nu klarar det målet lär det inte vara någon omöjlighet.

Mark Ruttes hemland, Nederländerna, gör det däremot inte; tvärtom har det länge legat och skvalpat runt en ynka procent. Mot honom hörs även en annan kraftfull invändning: inte ännu en holländare. Rutte vore den fjärde generalsekreteraren från Nederländerna under Natos 75-åriga historia. 

Ingen enda har kommit från Öst- och Centraleuropa.

Däremot har ingen enda kommit från Öst- och Centraleuropa, trots att det i år är 25 år sedan de första länderna från den forna Warszawapakten blev medlemmar i Nato; de tre från den så kallade Visegradsgruppen, alltså Polen, Ungern och Tjeckien.

Fem år senare – 20 år sedan i år – gjorde ett större sällskap på sju nya länder entré genom ”the Big Bang”, däribland de tre baltiska staterna. Och därefter har kretsen från Europas östflank utvidgats ytterligare. 

I de allra flesta fall är det också där, nära gränsen mot Ryssland, som alliansens trogna bidragsgivare återfinns, med Polen i topp – till och med före USA – och lilla Estland på fjärde plats. 

Estniska Kaja Kallas klarar alltså samtliga de krav som hörs från olika håll på den nya generalsekreteraren med bravur:  hon är kvinna, statsminister i ett land i den östra delen av Nato-territoriet och stoltserar med en försvarsbudget som heter duga. 

Men också alltför provocerande med sin anti-ryska politik och retorik, invänder hennes kritiker från andra håll i Nato som ligger längre bort från fronten.

Ett annat sätt att formulera det är förstås att hon är realist och ser världen – och hoten – som de är. Med andra ord just det som Nato behöver i dessa dagar. Man får hoppas att svenska regeringen instämmer i det, nu när Sverige för första gången är med och utser Natos nya generalsekreterare.