Smedjans sommarresa
Man får den stad man bygger
Samhälle Essä
Vid förra valet fick Göteborg för första gången på nästan 30 år ett borgerligt styre. Naod Habtemichael skriver om sin hemstads reformbehov och om varför stadsbyggnadsfrågorna har fått en så avgörande betydelse i Göteborgspolitiken.
För att förstå Göteborgspolitiken måste du först förstå stadsutveckling. Inte för att bygglov eller planprocesser är på var mans läppar, utan för att stadsutvecklingsfrågor har stor bäring på allt från den politiska sammansättningen i kommunfullmäktige till de största problemen staden står inför: segregation, utanförskap och upplevd otrygghet.
Stockholmare talar gärna om att Slussen har varit ett evighetsprojekt, att debatten om nybyggnation på Gärdet är en cirkeldebatt. Men berätta inte om segdragna infrastrukturprojekt för oss göteborgare. Vi har sett det, vi lever fortfarande med det. Och vi hatar det.
Vad vi idag ser är det dystra resultatet av 1960- och 70-talets storslagna bostadsvisioner.
Men även bortsett från de återkommande debatterna om huruvida det bör byggas på Heden eller ej, eller var gränsen för kommunens ansvar för lyftkranarna egentligen ska dras, kan många problem spåras tillbaka till hur flera stadsdelar planerades.
Vad vi idag ser är det dystra resultatet av 1960- och 70-talets storslagna bostadsvisioner. Samtliga Göteborgsområden som polisen klassar som utsatta eller särskilt utsatta var en del av det statligt initierade målet om att bygga en miljon bostäder under en tioårsperiond – miljonprogrammet.
***
En viss grad av boendesegregation är oundviklig när individer söker sig till likasinnade. Men oattraktiva bostadsenklaver, där andelen hyresrätter på många håll överstiger 90 procent, tycks ha cementerat segregationen i en större utsträckning än vad som annars hade varit möjligt. I dag funderar nästan varannan person som bor i ett särskilt utsatt områden på att flytta därifrån om möjligheten dyker upp.
Jag växte själv upp i ett av miljonprogrammen. Hisings Backa, beläget på östra Hisingen, är också ett av de tidigare nämnda utsatta områdena. Högst upp på den åttonde våningen i det askgrå höghuset hade man en god överblick över närheten till närmsta naturområde – som var en gemensam nämnare för de flesta miljonprogrammen.
Att planera för mindre, förtätade områden med närhet till kommunikationer, var knappast aktuellt.
När det skulle smällas upp fler än en miljon bostäder inom loppet av ett decennium var de politiska och arkitektoniska ambitionerna att bygga effektivt och enhetligt på tillgänglig tomtmark. Att planera för mindre, förtätade områden med närhet till kommunikationer, var knappast aktuellt.
Att bygga nära grönområden så att de boende fick ta sig dit med bilen, var den ursprungliga tanken. Det innebar modernitet på riktigt. I många fall byggdes till och med bostäderna långt innan det fanns kollektivtrafik på rimligt gångavstånd. Den samhällsplanerande rationaliteten var som tagen ur träslöjdsläraren Ragnar Johanssons ideal i Lena Anderssons roman Sveas son (2018).
Isoleringen från livet i innerstaden gick hand i hand med en naturlig segregation.
***
I fotbollslaget där jag spelade som ung stod visserligen idrotten i fokus. Men det var även en kulturell smältdegel. Där utbyttes allt från åsikter och idéer till musikpreferenser. Bakgrunden hos de flesta lagkamrater var brokig både sett till etnisk och socioekonomisk bakgrund, och föreningsvännernas kulturella referensramar blandades. Även om gemenskapen i laget framförallt handlade om fotbollen ökade det förståelsen för andras perspektiv och erfarenheter.
När begreppet ”civilsamhälle” främst associeras med en nostalgisk tillbakablick till tider av ändlösa sammanträden i Folkets hus, förbiser många vilken barriärbrytande kraft som finns inom idrottsklubbar som dåvarande Backa IF.
Men allt är inte frid och fröjd. Det finns trots allt en anledning varför polisen klassar orten som ett utsatt område. Allvarliga händelser inträffar fortfarande. Som under förra sommaren, då poliser möttes av stenar och flaskor när de stötte på Backagänget vid en grundskola – ett gäng som, enligt polisen, är ökänt för sitt våldskapital och är involverat i narkotikaförsäljning.
***
Ett par kilometer bort – i Biskopsgården – är narkotikaförsäljningen högst närvarande. De territoriella konflikterna har stegvis ökat och orsakat bedrövelse och sorg. Inte minst för oskyldiga som hamnat i skottlinjen. Det kanske mest kända exemplet är den 8-årige Yusuf som dödades med en handgranat.
Bara ett stenkast från platsen där mordet ägde rum, utspelade sig en annan dödsskjutning för strax över sex år sedan. Då handlade det om en hämndaktion som också grundade sig i narkotikaförsäljning. Båda de rivaliserande gängen är från Biskopsgården, om än från norra sidan respektive södra.
Polismordet som inträffade vid Vårväderstorget tidigare i somras fick fler att inse allvaret av den eskalerade brottsligheten. Men det har pågått betydligt längre än så.
Den gängkriminella konflikten i Biskopsgården har många likheter med de konflikter som utspelar sig vid Järvafältet i Stockholm.
Den gängkriminella konflikten i Biskopsgården har många likheter med de konflikter som utspelar sig vid Järvafältet i Stockholm. Konflikterna kretsar kring territoriella markeringar som snabbt eskalerat, och de unga männen i de rivaliserande gängen har inte sällan vuxit upp, gått i skolan eller spelat fotboll tillsammans.
Det är händelser som inte bara sätter skräck i ett närområde, eller för den delen bara påverkar den kommunala debatten – det sätter också sin prägel på den nationella politiken. För varje push-notis som rapporterar om en ny skjutning, som påfallande ofta visar sig ha koppling till gängkriminaliteten, förskjuts stegvis gränsen för vad som anses tolererbart.
För en person som inte har kopplingar till de platser där skjutningar sker kan det te sig som avlägset. Det är något som händer ”någon annanstans”. Men händelserna har en högst påtaglig, negativ inverkan på majoriteten av de boende i området, som är vanliga, hederliga personer. Därför är det alarmerande när det fåtal näringsidkare som verkar i utsatta områden flaggar för att det nu är nog. Eller som en företagare i Vårväderstorget sade till GT/Expressen efter polismordet: ”Det var redan få kunder på grund av corona, så skillnaden är inte stor. Men ett bråk till så stänger jag.”
Det är alarmerande när det fåtal näringsidkare som verkar i utsatta områden flaggar för att det nu är nog.
När småföretagare och andra goda krafter signalerar att smärtgränsen snart har passerat är det illavarslande. Om de skulle stänga ner sina verksamheter skulle rörligheten på gator och torg och de spontana sociala interaktionerna minska, vilket tär på den lokala tilliten och tillåter de kriminella gängen att flytta fram sina positioner ytterligare.
Därför är trygghetsfrågor så tätt förknippade med frihetsfrågor.
***
Föga förvånande har trygghetsfrågorna tagit ett allt större utrymme även i kommunpolitiken. Men återigen – vill man förstå den lokala politiken behöver man förstå stadsutvecklingen.
Under en anmärkningsvärt kort period gick Demokraterna från att vara en lös sammanslutning till att bli det näst största partiet i den näst största staden.
Här har järnvägstunneln Västlänken och bristen på folklig förankring för infrastrukturprojektet bäddat för dagens fragmenterade kommunfullmäktige. Det underliggande missnöjet bland göteborgarna ledde till att ett nytt politiskt parti bildades: Demokraterna. Under en anmärkningsvärt kort period gick de från att vara en lös sammanslutning till att bli det näst största partiet i landets näst största stad. Med sina 16,95 procent hamnade Demokraterna ett par ynka procentenheter från att göra fullmäktigedebut som största parti.
Sedan intåget i kommunfullmäktige har det dock gått knackigt. Under mandatperioden har partiet avverkat en hel del personer, vilket lett till att den sista personen på deras valsedel numera är ersättare i kommunfullmäktige.
Tiden efter valnatten den 9 september 2018 utkristalliserades inte en tydlig vinnare. Förhandlingar var att vänta i Rådhusets träinredda funkisrum. I ett scenario som var så osannolikt att det hade kunnat vara taget ur en seminarieövning på statsvetarprogrammet, tog Alliansen med sina 29 procent över styret. Av kommunfullmäktiges fem olika grupperingar var den orangefärgade den största.
Det var ett historiskt maktskifte. Socialdemokraterna hade styrt staden oavbrutet sedan 1994, men hade nu avvisats av såväl väljarna som av sina tidigare samarbetspartier, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ.
***
Gränserna för vad Göteborg som stad ägnar sig åt är luddiga. Det handlar om allt från att utöka verksamheten för det kommunalt ägda Liseberg genom att bygga ett lyxigt hotell och en vattenpark, till att äga konsert- och upplevelselokaler. Eller som jag brukar uttrycka mig när vänner från Stockholm är på besök: utgå från att kommunen äger allt du ser, och så har vi ett par undantag som bekräftar regeln.
Sedan jag tillbringade eftermiddagar och kvällar på fotbollsplanen har en hel del vatten runnit under Götaälvbron. Staden har förändrats. I vissa fall till det bättre, i andra fall till det sämre. Men den som inte är rustad inför kommande förändringar kommer få det svårare. Eller som tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt (M) brukade poängtera: ”Den som inte är förberedd är oförberedd”.
Även om Alliansen lever och frodas i stadshuset är deras relativa majoritet en bra bit ifrån vad krävs för att på egen hand genomföra reformer.
Även om Alliansen lever och frodas i stadshuset är deras relativa majoritet en bra bit från vad som krävs för att på egen hand genomföra reformer. Det är synd eftersom liberala reformer är nödvändiga efter det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet.
En bra början vore att avskaffa den särskilda anställningstryggheten för stadens anställda. Förutom det absurda i att staden inte kan nöja sig med den svenska modellen utan har ännu hårdare regleringar med så kallade ”evighetsanställningar”, försvårar det dessutom en sund kompetensförsörjning.
Det finns exempelvis vittnesmål om hur en legitimerad SFI-lärare, som sökt en undervisande tjänst, blivit bortvald till förmån för en kommunikatör, utan lärarlegitimation, i behov av omplacering.
Läs också:
I våras gick flera skolklasser där en majoritet saknade behörighet till ett gymnasieprogram ut grundskolan i Göteborg. För en pojke som står och pendlar mellan att återgå till skolbänken och att ta rygg på de äldre killarna för att tjäna snabba, om än kortsiktiga, pengar blir valet påfallande ofta inte den långsiktiga vägen. Skolan spelar således en nyckelroll för att förbättra situationen och tidigt fånga upp de som hamnar på fel spår.
Det finns mycket som behöver uträttas även inom andra politikområden. Tryggheten och bostadspolitiken, för att nämna ett par – och inte minst arbetsmarknaden, där andelen utomeuropeiskt födda som är öppet arbetslösa ökat kraftigt på senare år. Att bana väg för att fler ska kunna försörja sig själva lär bli ännu viktigare framöver.
***
Efter polismordet lär många göteborgare minnas sommaren 2021 som en dyster tid. Men på andra håll har det har funnits flera ljusglimtar. Ett exempel var den lokala uppslutningen när en brand bröt ut i ett flerfamiljshus i Hammarkullen, Angered, i början av juli. Tack vare heroiska insatser av grannar och andra som befann sig på plats, evakuerades flera av de boende innan branden tog fart.
Den mångfacetterade bilden av de utsatta områden är svår att sammanfatta i skrift. Särskilt för någon som sporadiskt nås av negativa nyheter om skottlossningar och dödsskjutningar. Men vänligheten och de tillmötesgående inställningarna som man möter är precis som i vilket annat sammansvetsat lokalsamhälle. Det manifesteras såväl av de flesta grannar, småföretagaren och majoriteten av alla andra samhällsaktörer.
Det går måhända tvärtemot Putnams uppmärksammade tes att en högre grad av etnisk mångfald leder till en lägre social tillit.
Det går måhända tvärtemot statsvetaren Robert Putnams uppmärksammade tes att en högre grad av etnisk mångfald leder till en lägre social tillit. När statsvetarna Sören Holmberg och Bo Rothstein vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet undersökte frågan i en svensk kontext kunde de i fjol visa att en sådan tes har ett bristfälligt empiriskt stöd.
***
Det är inte utan anledningar Göteborg benämns som en stor småstad. I vilken annan större stad hade ett nytt lokalparti kunnat skaka om kommunpolitiken på samma sätt som Demokraterna gjort i Göteborg? Om man skrapar på ytan, förbi det ofta klämkäcka och bekymmerslösa skalet, har gemene göteborgare förmodligen mer gemensamt med invånare i en mindre kommun än med en person från Stockholms innerstad.
Den framlidne Göran Johansson (S) var socialdemokraternas starke man i Göteborg under nästan två decennier. Han var en kontroversiell figur, men samtidigt karismatisk och omtyckt.
Göran, han får saker gjort, sade man.
Ett av Görans mest bevingade uttryck var: ”Det går inte att backa med röva in i framtiden.”
Det har han alldeles rätt i.