Majoritetssamhällets farliga kravlöshet

Få perspektiv är så obekväma för de flesta av oss som att diskutera samhällsfrågor kopplade till hudfärg, särskilt vit hudfärg. När Annie Lööf nyligen på Twitter beskrev hur hon i sociala medier förföljs av ”vita män” mötte det berättigad upprördhet. I ett demokratiskt samhälle ska inte partiledare reflektera över väljares hudfärg.

Det var därför med en vag känsla av obehag jag öppnade den kanadensiske statsvetarprofessorn Eric Kaufmanns nya bok Whiteshift: Populism, Immigration and the Future of White Majorities (Abrams Press 2019).

Samtidigt är det uppenbart att hudfärg är en faktor i den amerikanska debatt som är Kaufmanns främsta fokus. Det finns heller inte något skäl att misstänka att Kaufmann – som för övrigt själv är av kinesiskt-judiskt-latinamerikanskt ursprung – skulle ha rasistiska syften.

Kärnan i hans intressanta och ambitiösa bok är nämligen inte hudfärg som etnicitet och genetik, utan hudfärg som identitet. Kaufmann skriver om ”asymmetrisk multikulturalism”, det vill säga att medan minoriteter i västländer kan identifiera sig med sitt ursprung uppfattas det inte acceptabelt om majoriteten gör det. Här ligger, menar han, kärnan i den politiska dynamik som resulterat i växande högerpopulism i Europa och Donald Trumps presidentskap. Asymmetrin fungerar väl så länge majoriteten känner sig trygg. Men när majoriteten känner sig hotad växer behoven att stärka och försvara sin egen identitet.

Därför är Kaufmanns bok intressant även i den svenska debatten kring invandring, integration och identitet – trots att vår debatt lyckligtvis är befriad från resonemang om hudfärg.

Medan minoriteter i västländer kan identifiera sig med sitt ursprung uppfattas det inte acceptabelt om majoriteten gör det.

Boken ger en imponerande historisk överblick av spänningar mellan majoriteter och minoriteter i olika länder och hur dessa ofta har definierat ländernas utveckling. Men det är när den zoomar in på dagens debatt som den blir riktigt intressant. Kaufmann konstaterar, som de flesta andra som studerat frågan ordentligt, att Trumps framgångar inte kan förklaras med ekonomisk kris eller ojämlikhet. Detsamma kan generellt sägas om högerpopulismen i Europa, inklusive Sverigedemokraterna. Förklaringen ligger i identitet och kultur, specifikt i hur majoritetsidentiteterna stärks när de utmanas av minoritetsidentiteter.

Det Kaufmann kallar whiteshift är just transformationen från homogen till heterogen identitet. Det är ingen historiskt unikt process, naturligtvis. I USA uppfattar de flesta i dag att den vita majoritetskulturen till exempel inkluderar såväl katoliker som judar, vilket historiskt inte varit fallet. Men dagens utmaningen är större.

På samma sätt är det förstås en fundamental skillnad mellan när Sverige hade en stor arbetskraftsinvandring från Finland och de senaste decenniernas omfattande invandring från länder med en helt annan kulturell och religiös identitet än majoritetssveriges.

Vad Socialdemokraternas svar på integrationsproblemen är vet ingen, men en kvalificerad gissning är att det är något som skattebetalarna får bekosta.

Kaufmann beskriver fyra olika möjliga strategier för hur majoritetskulturen kan möta den utmaning som ligger i växande minoriteter: Fight, Repress, Flee eller Join.

Fight innebär att helt motsätta sig utmaningen och bekämpa den, genom att rösta på invandringsfientliga partier eller genom utomparlamentariska metoder. Det är delvis vad som sker i dag, men det är svårt att se det som lösningen för svensk del. Inte minst eftersom särskilt Sverige redan är ett mångkulturellt samhälle.

Repress är det vi sker hos vänstern i många västländer: majoritetskulturens protester tystas ner, stämplas som rasism och förklaras som oacceptabla. Att detta inte är en fungerande strategi i en demokrati är uppenbart.

Inte heller Flee framstår som en rimlig utväg. Att försöka isolera sig från det omgivande mångkulturella samhället och bygga monokulturella enklaver låter mer som ett filmmanus än en politisk strategi.

I stället är det Kaufmanns fjärde strategi, Join, som framstår som den långsiktigt hållbara. Majoritetskulturen behöver vara en öppen gemenskap så till vida att den går att bli en del av; den kan inte vara etniskt exkluderande. Någonstans här ligger kärnan i de svenska integrationsproblemen i dag.

Integration är, vilket förtjänstfullt klargjordes när Moderaterna nyligen presenterade sin integrationskommission, inte en ”dubbelriktad process” på det sätt som ibland påstås. De som invandrat till Sverige behöver anpassa sig till det svenska samhället, inte tvärtom. Redan detta enkla påpekande uppfattades dock i vissa kretsar som kontroversiellt, och snudd på rasistiskt. Då återstår ändå den verkligt svåra frågan: vad är det människor som kommer till Sverige behöver anpassa sig till, och vad behöver de inte anamma?

Tidigare har den svenska debatten om saken varit minst sagt förenklad. I ena änden borgerliga partiers gamla mantra från Reinfeldt-eran: ”Jobb, jobb, jobb!”. Som om kultur och värderingsfrågor inte betydde något för möjligheten att bli del av ett nytt land. I andra änden Sverigedemokraterna, som förordar assimilation i stället för integration och som nästan uteslutande talar om kulturell anpassning. Som om någon kan bli en del av samhället genom att fortsätta leva utanför arbetsmarknaden men läsa Astrid Lindgren.

Socialdemokraterna, å sin sida, har i praktiken helt checkat ut från denna vår tids viktigaste fråga. Vad Socialdemokraternas svar på integrationsproblemen är vet ingen, men en kvalificerad gissning är att det är något som skattebetalarna får bekosta.

De som invandrat till Sverige behöver anpassa sig till det svenska samhället, inte tvärtom.

Jag hoppas att den moderata integrationskommissionen ska bli ett första steg på vägen mot en mer verklighetsförankrad, sammansatt syn på integrationen. Det finns naturligtvis ingen enkel lösning, men det är uppenbart att en fungerande integrationspolitik behöver syfta till både integration på arbetsmarknaden – med riktiga jobb, inte tillfälliga stödformer – och tydliga krav på vilka värderingar man måste anamma för att kunna bli en del av Sverige.

Vilka är då dessa värderingar? Vilka krav är det som ska ställas? Den amerikanska modellen bygger på ett litet antal grundläggande krav knutna till den amerikanska konstitutionen och lojalitet med landets intressen, därutöver mycket stort utrymme för kulturell särart. Det kan förstås inte utan vidare översättas till svenska förhållanden, men jag tror grundtanken är god. Det som i detta sammanhang nog kan sägas utgöra grunden för våra svenska värderingar är ett fåtal grundläggande principer kring vår demokrati, yttrandefrihet och i kristendomen grundade människosyn.

En sak är säker: Det farligaste majoritetssamhället kan göra är att inte vara tydligt med vilka krav som ställs. Då kan man inte förvänta sig att någon integration ska ske. Då återstår bara det Kaufmann kallar Fight eller Flee. Och ett sådant samhälle vill vi inte ha.