Macron pressas av gatans parlament

När Frankrikes premiärminister Élisabeth Borne den 10 januari presenterade en pensionsreform, som skulle innebära en höjning av pensionsåldern till 64 år, tog det som väntat hus i helsicke. Fackförbunden rasar.  

Första strejkaktionen genomförs i dag, torsdag, under 24 timmar, den andra den 26 januari under 48 timmar och den tredje 6 februari under 72 timmar. Allt är påhejat av extremhögern, i form av Nationell samling och Marine Le Pen, och extremvänstern, genom Jean-Luc Mélenchon och hans La France Insoumise, LFI, som båda vill sänka pensionsåldern till 60 år. Socialisterna nöjer sig för stunden med en oförändrad pensionsålder på 62 år.

Så varför gör de på detta viset? 

Pensionsåldern har varit en verkligt het potatis sedan 1990-talet, eller snarare sedan 1982 då president François Mitterrand i ett populistiskt drag sänkte pensionsåldern från 65 till 60 år. Hans beslut utgör grunden för alla ändringsförsök som gjorts sedan dess. Presidenter som Jacques Chirac och François Hollande har misslyckats. Det mesta har övergått i kaos och ilska. 

År 2010 lyckades dock president Nicolas Sarkozy höja pensionsåldern från 60 till 62 år. Nu är det Emmanuel Macrons tur. Redan i sin första valkampanj 2017 ville han höja till 65 år. Det hela lades dock på is på grund av oron över Gula västarnas framfart och den grasserande pandemin. Tills nu.

*** 

De flesta inser att när man lever längre så ökar befolkningen, och man måste jobba längre och därmed senarelägga pensionsutbetalningarna för att pengarna ska räcka. Men ibland begravs logiken i upphetsad argumentation om exploaterade arbetare kontra pengastinna företag och direktörer som ska kunna beskattas mer.

De fackliga ledarna ser sig nu som ”försvarare av de svagaste” i kampen mot Emmanuel Macron som är ”presidenten för de rika”. Dessutom vill facken synas i fronten och återta förlorad mark som försvann till gräsrotsrörelsen Gula västarna i samband med protesterna 2018.

Ambitionen är att få fransmännen att arbeta mer.

Målet för Macron och hans ekonomiska rådgivare har sedan hans tillträde varit att få bort de 42 olika pensionssystemen, kopplade till olika fack som landet fortfarande har, och istället skapa ett enda enhetligt system. Den låga pensionsåldern, i en del system 55 år, gör att Frankrike i ett internationellt perspektiv tappar i konkurrenskraft, menar Macron. Ambitionen är därför att få fransmännen att arbeta mer, både genom höjd pensionsålder och genom skattesänkningar som gör det lönsammare att arbeta. Dessutom är vissa av de nuvarande pensionssystemen redan underfinansierade, och problemen tilltar i takt med att pensionärernas antal ökar. I slutändan är det staten som får ta smällen som finansiell garant. 

Ser man till opinionsläget är stödet för pensionsförslaget emellertid väldigt svagt. En aktuell mätning från Ifop och publicerad i Le Journal du Dimanche i söndags visar att hela 68 procent av fransmännen är emot reformen medan bara 32 procent är för.  Många mätresultat andas dessutom ilska, men även resignation.

Det mesta tyder på strejkerna kommer att få omfattande konsekvenser. Arbetarna vid oljeraffinaderierna lägger ner arbetet (som i förlängningen gör att bensinen tar slut på mackarna), likaså de järnvägsanställda, lärarna på gymnasiet och markanställda på flygplatserna. Hela kultursektorn stänger ner. Likaså bankerna. I Paris med sina 40 000 transportanställda stannar de allmänna kommunikationerna med bussar och pendeltåg i stort sett helt. Som en facklig ledare uttryckte det i veckan: ”noll transporter”.   

***

Macron sade redan i samband med presidentvalet i somras, då han blev omvald, att han ville återstarta arbetet med att höja pensionsåldern till 65 år, men har nu backat till 64 år.  Han säger också, helt korrekt, att väljarna som röstade på honom i somras visste vad han ville.  

För Macron är pensionsreformen ett sätt att bli inskriven i de franska historieböckerna.

För Macron, som inte kan ställa upp för omval 2027,  är pensionsreformen dessutom ett sätt att bli inskriven i de franska historieböckerna – och lyckas med det som ingen av företrädare lyckats med. 

Men hur stor är chansen att pensionsförslaget röstas igenom i nationalförsamlingen under våren, trots att Macrons parti med allierade liberaler sedan i somras inte längre har majoritet?  

Ganska stor, vill jag påstå. Även om det är som en anonym person nära Macron galghumoristiskt uttryckte det i tidningen Le Point: ”Vi är ombord på Titanic och nu ska vi ta det mot det första isberget.” 

Det traditionella högerpartiet Republikanerna, med sina 62 mandat i nationalförsamlingen och lett av sin nya partiledare Eric Ciotti, räcker mer än väl för att baxa igenom reformen. Många i partiet känner sig nöjda med att Macron accepterat att den statliga minimipensionen ska öka till 1 200 euro i månaden, precis det som Republikanerna föreslagit. Men så har vi gatans parlament, som i Frankrike ibland kan vara tillräckligt starkt för att få det demokratiskt valda parlamentet att backa.

Premiärminister Élisabeth Borne har beskrivit fackens agerande som ”oansvarigt”. Hon säger att situationen ”ofrånkomligt kommer att leda till en massiv skattehöjning” om inget görs. Men samtidigt: ”Jag är väldigt medveten om att förändringar i pensionssystemet skapar oro och rädsla bland fransmännen.” Man kan dock skönja en viss självkritik från regeringen om att den inte nått fram till folket. Som en minister anonymt uttryckte det: ”Vi har ett enormt pedagogiskt arbete framför oss”.

För Macron och Borne gäller det nu att få igenom följande budskap till fransmännen: Pensionsåldern måste höjas till 64 år. Om inte, måste pensionerna minskas eller skatterna öka. Vad väljer ni?

Vill du ha fler fördjupande artiklar om aktuella frågor direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!