Machiavelli i Saltsjöbaden

Vad kan den florentinska diplomaten och politiska tänkaren Niccolò Machiavelli (1469-1527) lära oss om den svenska modellen? Jag anar att de flesta skulle besvara frågeställningen med ett ”ingenting” och tänka att frågan syftade på Machiavellis mest kända verk Fursten, manualen för hur en härskare ska agera för att behålla och stärka sin makt. 

Men det är inte Fursten som jag menar kan lära oss något om den svenska modellen. Det är i stället genom att läsa boken Republiken: diskurser över de tio första böckerna av Titus Livius som vi kan förstå varför den svenska modellen har varit så framgångsrik, samtidigt som boken ger oss värdefulla insikter över vad som kan få den svenska modellen på fall. 

Faktum är att Niccolò Machiavellis mindre kända bok Republiken representerar hans politiska åsikter bättre än Fursten. I boken försöker Machiavelli svara på frågan: vad möjliggjorde den romerska republikens framgångar, och hur kan andra replikera dess framgång? 

***

Enligt Machiavelli berodde den romerska republikens framgång i grunden på sättet man löste klasskonflikten mellan senaten och folket. Dessa grupper hade en intressekonflikt: överklassen vill styra folket och folket vill inte bli styrt av överklassen. För att skapa frihet krävs det, enligt Machiavelli, att grupperna är jämnstarka och att en klass inte kan dominera den andra. Om överklassen tar över blir det tyranni eller en egoistisk oligarki, men om folket tar över blir det ett frihetsförgörande folkstyre. 

Rom blev enligt Machiavelli framgångsrikt eftersom republiken lät både folket och överklassen vara involverade i att styra. Detta gjorde att de granskade varandras förslag, vilket omöjliggjorde lagstiftning där den ena gruppen var dominerande på bekostnad av den andra. 

Den sociala konflikt som var kärnan i den romerska republikens framgång finns också i den svenska modellen. Likt den romerska republiken utgår den svenska modellen från att det finns en intressekonflikt mellan två sociala grupper. I detta fall mellan arbetsgivare och fackföreningar. Förenklat skulle konflikten kunna beskrivas som att arbetsgivare vill ha lägsta möjliga arbetskraftskostnad och högsta grad av flexibilitet för företagarna, medan fackföreningarna vill ha högre löner och mer trygghet för sina medlemmar.  

Den svenska modellen har sin grund i Saltsjöbadsavtalet som slöts 1938. Avtalet fastslog normen att staten ska blanda sig i så lite som möjligt och i stället låta arbetsmarknadens parter sluta avtal som reglerar arbetsförhållandena. Avtalet innebar att staten intog rollen som neutral medlare mellan de olika parterna. Modellen har resulterat i att Sverige har en av världens mest fredliga arbetsmarknader, med få strejker och konflikter. 

Modellen har resulterat i att Sverige har en av världens mest fredliga arbetsmarknader

Machiavelli skulle se hur framgångarna för den svenska modellen handlar om hur ingen av de två jämnstarka parterna kan använda staten för att dominera den andra. Om arbetsgivarna eller fackföreningarna skulle använda statens makt för att motarbeta den andra parten så skulle det resultera i att parternas oberoende skulle försvinna och ena sidan tvingas till underkastelse. 

Den svenska modellen fungerade som bäst mellan 1938 och 1970. Ingen sida använde sig under perioden av statens makt för att dominera den andra sidan. När Folkpartiet föreslog att en lag om anställningsskydd borde instiftas så avfärdades förslaget av Socialdemokraterna och LO eftersom det ansågs vara ett ingrepp i den svenska modellen.

***

Statens neutrala roll förändrades dock under 1970-talet då Olof Palme underminerade den svenska modellen genom införandet av lagen om anställningsskydd (LAS). Denna lagstiftning var ett brott mot hela tanken bakom den svenska modellen: att det är parterna själva som ska reglera arbetsförhållandena på den svenska arbetsmarknaden. Även fackföreningarna var emot LAS från början eftersom de inte såg något behov av en sådan lagstiftning, men politiskt tryck från Socialdemokraterna gjorde att de till slut gav efter. 

Nästa ingrepp i den svenska modellen kom när LO-ekonomen Rudolf Meidner lanserade förslaget om löntagarfonder år 1975. Meidners förslag gick i grunden ut på att ägandet av privata företag skulle överföras till fackföreningarna (med vissa undantag). Det var ett systematiskt angrepp på det fria näringslivet med det explicita målet att “beröva kapitalägarna makten.” Om det initiala förslaget skulle ha blivit en realitet så hade stora delar av näringslivet socialiserats. Facken försökte, med hjälp av en tveksam Palme, använda statens makt för att krossa sin motpart och skaffa sig mer makt på deras bekostnad.

LO och Palme bröt därmed mot en av svenska modellens grundpelare: att staten ska vara en neutral aktör. Men precis som Machiavelli förutspådde insåg näringslivet att förslaget hotade deras existens och motsatte sig därför kraftfullt förslaget. Det hårda motståndet mot löntagarfonderna tvingade Socialdemokraterna och LO att retirera från det ursprungliga förslaget. I slutändan infördes löntagarfonder, men de var då en blek variant av det ursprungliga förslaget. Dessa fonder avskaffades sedan av Bildt-regeringen år 1992.

***

I Republiken beskriver Machiavelli vad som kännetecknar ett korrupt lagförslag:

…put forward by men interested in what they can get from the public, rather than in its good.

Machiavellis definition passar in på lagen om anställningsskydd. Detta var ett ingrepp i den svenska modellen som ensidigt gynnade fackföreningarna på bekostnad av allmänheten. Lagen gör det mer riskfyllt för företagare att anställa, vilket främst missgynnar unga arbetstagare och arbetslösa. Följden av lagen blev att färre småföretag ville ta risken att växa och att färre därmed anställdes. Genom att färre blir anställda leder det till mindre skatteintäkter för staten. Förslaget rubbar även maktbalansen i svenska modellen till fackföreningarnas fördel i frågor som svenska modellen skött utan statlig inblandning.  

Nyligen infördes återigen en ändring av lagen om anställningsskydd efter det att regeringen Löfven hotat med lagstiftning om inte parterna kunde komma överens om en liberalisering av LAS, som innebar att fler arbetstagare kunde undantas från principen sist-in-först-ut. Även om den nya lagen är bättre så är det fortfarande statlig lagstiftning och bryter därmed med den svenska modellen. Dessutom skedde lagändringen med eftergifter från båda sidor, bland annat infördes ett dyrt omställningsstöd. Det bästa vore att avskaffa LAS och låta parterna själva reglera arbetsförhållanden.

Det bästa vore att avskaffa LAS och låta parterna själva reglera arbetsförhållanden.

Den Machiavelliska svenska modellen hotas nu åter av klåfingriga politiker. Denna gång vill den borgerliga regeringen införa ett lönegolv för arbetskraftsinvandrare. Politikerna har därmed infört en minimilön på den svenska arbetsmarknaden och lagt sig i det mest fundamentala i den svenska modellen, nämligen att det är parterna som förhandlar om lönerna. 

Sammanfattningsvis finns det skäl till varför den svenska modellen har varit så framgångsrik. Men vi kan också observera att den har utmanats genom åren. För att säkerställa att modellen blir framgångsrik framöver så behöver en sann Machiavellisk modell införas, där ingen av parterna kan använda staten för att dominera den andra parten. Detta görs bäst genom att staten agerar neutralt och politikerna låter parterna verka ifred.