M går i otakt med sina väljare i jobbinvandringen

När Sverige reformerade arbetskraftsinvandringen 2008 var utgångspunkten att den som vill stå på egna ben, försörja sig själv och bidra till Sveriges ekonomi, ska vara välkommen hit för att arbeta. Det har låtit många tusentals människor komma hit, till gagn både för sig själva, deras arbetsgivare och samhället som helhet. Som ekonomen och migrationsforskaren Joakim Ruist konstaterar i sin bok Global migration (2019):

Om man vill skapa ett regelverk som så effektivt som möjligt ger förutsättningar för den invandring som arbetsmarknaden efterfrågar, ser Sveriges politik för arbetskraftsinvandring ut att vara ett föredöme.

Systemet bygger inte på godtyckliga kvoter, politikers nycker, bristyrkeslistor eller poängsystem, utan på att arbetsgivare får anställa de personer som behövs. Det innebär i sin tur att arbetsmarknaden fungerar bättre. När arbetsgivare kan rekrytera rätt personal även från andra länder kan de växa snabbare än de annars hade gjort. Arbetskraftsinvandringen ger rejäla tillskott till Sveriges BNP, och innebär också offentligfinansiella vinster – skatteintäkterna är större än den offentliga konsumtionen. Det gäller även för lågkvalificerade yrken.

Visst har arbetskraftsinvandringen aldrig varit felfri eller utan friktion. Kompetensutvisningar, fusk med villkor och långa handläggningstider är bara några av de problem som behövt hanteras med idogt reformvårdande. Men i grunden är principen enkel: arbetskraftsinvandrare som försörjer sig själva borde vara välkomna till Sverige.

Det är också någonting en stor majoritet håller med om. Demoskop har på Timbros uppdrag ställt frågan: Hur väl instämmer du i påståendet ”Alla arbetskraftsinvandrare som försörjer sig själva borde vara välkomna till Sverige”?

På en skala där 5 är ”instämmer helt” och 1 är ”instämmer inte alls” instämmer var tredje person så mycket det går. Sex av tio svarar 4 eller 5 på skalan, och bara var sjätte svarar 1 eller 2.

Skillnaderna är förstås stora mellan partierna. Centerpartiet är mest positivt till arbetskraftsinvandring: nästan fyra av fem instämmer och bara tre procent instämmer inte i att alla arbetskraftsinvandrare som försörjer sig själva borde vara välkomna. Men de är inte ensamma. I varje parti utom Sverigedemokraterna tycker en majoritet att alla som försörjer sig själva ska vara välkomna, och till och med i Sverigedemokraterna är det långt fler som instämmer (45 procent) än som inte gör det (30 procent).

Bland moderaternas sympatisörer anser 64 procent att alla som försörjer sig själva borde vara välkomna till Sverige, medan 14 procent inte tycker det. Det borde vara en självklar hållning inte bara bland sympatisörerna utan även för partiet. Därför är det både konstigt och tråkigt att Moderaternas partistyrelse föreslagit att den som tjänar under Sveriges medianlön – 32 400 kronor år 2020 – ska portas från Sverige. 

Med rimliga antaganden om offentlig konsumtion och andra relevanta faktorer, blir arbetskraftsinvandrare i snitt självförsörjande vid 19 000 kronor i månaden. Då är anhöriga inte inräknade; tar man med dem i kalkylen är siffran snarare 25 000, men då behövs inte några försörjningskrav. Självförsörjning är en klok utgångspunkt, men kan inte leda fram till något medianlönekrav.

Arbetslinjen är populär. Det gäller inte bara arbetsmarknadspolitiken, skatterna och bidragen, utan i högsta grad även invandringspolitiken. Så länge man kan försörja sig själv tycker befolkningen att man ska vara välkommen. Den inställningen borde vägleda även arbetskraftsinvandringspolitiken.