Lööfs kvinnopeng är diskriminerande

Annie Lööf fick en feministisk ingivelse häromdagen, som oförblommerat presenterades för medierna. Hon lovade att ”ta bort de oförklarliga löneskillnaderna mellan män och kvinnor inom staten”, genom att ge 6,4 miljarder kronor till Arbetsgivarverket. Det är myndigheten som förhandlar fram de centrala avtalen för 240 myndigheter med 270 000 anställda.

Såväl analysen bakom förslaget som dess praktiska utformning lämnar mycket i övrigt att önska. För det första är det inte Arbetsgivarverket som förhandlar om lönerna eller betalar ut pengar till de anställda. Det görs lokalt av de enskilda myndigheterna – de avtal Arbetsgivarverket träffar sätter endast upp ramarna för det hela. Lööf vill alltså ge miljarderna till fel aktör.

För det andra är diagnosen felställd. Annie Lööf hänvisar till Medlingsinstitutets siffror som visar att den oförklarade löneskillnaden mellan män och kvinnor är 4 procent i statlig sektor. Detta är dock inte, vilket myndigheten också framhåller, ett bevis på diskriminering eller annan osaklighet. Den oförklarade skillnaden kan ha rättfärdiga orsaker som inte mäts i statistiken – som de anställdas kvalifikationer eller prestationer.

Sådana hänsyn tar Arbetsgivarverket i sin statistiska genomgång, och då blir den oförklarade skillnaden i statlig sektor i stället 0,4 procent. Snarare än könsdiskriminering, går alltså den skillnad Lööf menar är oförklarlig att i stor utsträckning att förklara med de anställdas olika meriter.

Om det ska löna sig att arbeta blir det märkligt om politiker försöker jämna ut utfallet med bidrag.

Att arbetsgivare får erbjuda lön i förhållande till den anställdes erfarenhet och prestationer bör vara en självklarhet för en liberal – inte minst för en partiledare som säger sig företräda företagares intressen. Lööf säger visserligen att lönesättningen även fortsättningsvis ska vara individuell, men det blir naturligtvis svårt att uppnå om kvinnor som grupp kvalificerar sig för ett bidrag på 6,4 miljarder, enbart på grundval av sitt kön.

För det tredje introducerar Lööf ett koncept vars implikationer är svåra att överblicka. Även om det aktuella förslaget riktar sig mot offentlig sektor, spiller idéer lätt över på andra arenor. Det blir svårt för Centerpartiet att förklara varför politikerna ska lägga sig i lönesättningen just i detta sammanhang, men också varför en statligt påtvingad jämställdhetspott är motiverat i offentlig sektor men inte i det privata näringslivet. Särskilt eftersom löneskillnaderna mellan könen är betydligt större där.

Det främsta skälet till att kvinnor halkar efter män på arbetsmarknaden är att de ofta gör andra val. De väljer andra utbildningar och andra typer av jobb, de väljer att jobba i offentlig sektor i stället för i privat sektor, de jobbar mindre, de vabbar mer och är föräldralediga längre än män.

Att många kvinnor värderar privatliv framför jobb är inget problem – det ska stå var och en fritt att välja efter eget huvud. Det är däremot viktigt att känna till konsekvenserna av dessa val – samt att löneskillnaderna på arbetsmarknaden i stor utsträckning är ett resultat av detta. Om det ska löna sig att arbeta blir det märkligt om politiker försöker jämna ut utfallet med bidrag.

I den mån kvinnor känner sig intvingade i könsstereotypa roller, där de mot sin vilja tar huvudansvaret för hushåll och familj, är lösningen knappast statliga bidrag. De kvinnorna måste lära sig att ställa krav, och det gäller även i löneförhandlingar.

I sin jakt på röster verkar Centerpartiet ha snurrat bort sig i vänsterns analys och narrativ. Resultatet är ett bidrag villkorat av kön, vilket naturligtvis diskriminerar presterande män. Det är synd att schabbla bort jämställdhetsfrågor med valfläsk i sluttampen av en valrörelse. Ogenomtänkta förslag kan få ödesdigra konsekvenser. Högern behöver erbjuda en liberal feministisk analys, inte kopiera vänsterns.