Samhälle Krönika
Löfven slätar över Vänsterpartiets mörka historia
Statsminister Stefan Löfvens uttalande om att han ’’aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin” är antingen medvetet vilseledande eller tyder på bristande kunskaper om såväl svensk politisk historia som det egna partiets historiska relation till Vänsterpartiet, skriver Benjamin Dousa.
Det politiska landskapet är efter Liberalernas besked i regeringsfrågan i gungning, och två block börjar allt tydligare formera sig. Varken Ulf Kristersson eller Stefan Löfven kommer i någon mandatkalkyl att kunna bortse från Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Det är bara att välja vilket av dessa partier man tycker är det minst dåliga alternativet att budgetförhandla med.
Att Sverigedemokraterna uppstod i en rasistisk vit makt-miljö är välkänt, men även Vänsterpartiet har ett mörkt förflutet. Garderoben rymmer en hundraårig historia av att stötta massmördande diktaturer och öppet kalla sig kommunister. Därför var statsministerns svar i en intervju i Dagens Nyheter, ’’Jag har aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin’’, anmärkningsvärt historielöst.
Minoritetsregeringar och mandatmatematik är knappast en ny företeelse i svensk politik. Socialdemokraterna har endast vid två allmänna val, 1940 och 1968, fått en majoritet av väljarnas röster. I drygt 100 år har man därför, i någon form, behövt förhålla sig till – och förhandla med – Vänsterpartiet. Ibland har samarbetet varit djupt och omfattande, där man lovat ministerposter till partiet, och ibland har det varit lite lösare.
Lyssna också på:
Parlamentariskt samarbete för att bli vald och få igenom en budget är dock inte detsamma som att tycka lika och vara nära vänner. Socialdemokraterna har även en lång historia av att motarbeta kommunisterna, ibland med fullt rimliga metoder som uteslutningar och att stänga dem ute från viktiga utrikes- och grundlagssammanhang, ibland med minst sagt tveksamma metoder som i samband med IB-affären.
Man kan anklaga Socialdemokraterna för mycket, men de har historiskt varit väl medvetna om att Vänsterpartiet är ett farligt parti. Och ju längre tillbaka i historien man går, desto mer obehagligt blir det. Historikern Wilhelm Agrell har beskrivit partiets stöd för Molotov-Ribbentrop-pakten: ’’Perioden 23 augusti 1939 och 22 juni 1941 uttalade SKP stöd för Nazityskland.’’.
”Revolutionen är reformkampens oundvikliga slutpunkt.”
Mellan 1950 och 1960 hyllade Vänsterpartiet öppet Stalin och hade nära ekonomiska band till Sovjetunionen. År 1977 publicerade en av partiets dåvarande chefsideologer Jörn Svensson boken Du skall ta ledningen och makten där han presenterade en karta till vägen för ett socialistiskt Sverige. Revolutionen stod i fokus:
Ska socialismens genomförande ske på reformernas eller på revolutionens väg? Så lyder det ofta i diskussionen.
Det är ett helt befängt och meningslöst sätt att ställa frågan. Det finns nämligen inga två sådana vägar. Reform och revolution träder inte i stället för varandra. Tvärtom. Reformerna stöder och hjälper fram revolutionen. Revolutionen är reformkampens oundvikliga slutpunkt. Den ena varken ersätter eller utesluter den andra. Båda är absolut nödvändiga.
När vi börjar närma oss mer modern historia blir det inte mycket bättre. På partikongressen 1987 var representanter för Nordkorea, Sovjetunionen och Kina särskilt inbjudna. Först 1998 beordrade partiledningen att porträtt av Lenin skulle tas ned från väggarna på partilokalerna. Och så sent som 2005 krävde Vänsterpartiet att myndigheten Forum för levande historia skulle avvecklas. Löfvens partikamrat, dåvarande kulturministern Marita Ulvskog, menade att det var oroväckande att Vänsterpartiet motarbetade upplysningen om kommunism.
Visst har Vänsterpartiets kommunikation och yta förändrats, men uppgörelsen handlade aldrig om idéerna. I partiprogrammet går fortfarande att läsa att ägandet av produktionsmedlen ska upphävas. Det betyder i praktiken att svenska, privatägda företag som IKEA och H&M, inte ska få vara just privatägda. Ännu längre går ungdomsförbundet som i sitt principprogram från januari i år skriver: ’’Vårt mål är ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck – ett kommunistisk samhälle.’’.
Demokrati är mer än att få rösta – det är yttrandefrihet, ett starkt minoritetsskydd, oberoende domstolar, äganderätt, och så vidare. Ett parti som vill kollektivisera privat egendom, har ett ungdomsförbund som öppet kallar sig kommunister och i närtid haft starka band till diktaturer har än i dag ett demokratiskt arbete att göra. Löfven får gärna ta parlamentariskt stöd av Vänsterpartiet, men inte skriva om dess mörka historia.