Lars Anders Johansson: Livet efter Facebook

Opinionsskribenten Erik van der Heeg skrev en statusuppdatering på sin privata Facebooksida där en av deltagarna i ett nytt underhållningsprogram på SVT kritiserades. Den kritiserade dokusåpadeltagaren uppmanade då människor på sin åsiktsflank att massanmäla van der Heegs inlägg, vilket resulterade att han straffades av nätjätten med 30 dagars avstängning från det sociala nätverket.

Med anledning av detta uppmanade företagaren och opinionsbildaren Thomas Gür, med en stor följarskara på Facebook, sina följare att registrera sig på det alternativa sociala nätverket MeWe, som ett experiment för att se om det går att utmana Facebooks hegemoni.

I dag är det nästan svårt att föreställa sig en tid före Facebook. Den sociala plattformen har under det gångna decenniet invaderat våra liv. 76 procent av de svenska internetanvändarna använder Facebook, enligt rapporten Svenskarna och internet 2018, och även om användandet minskat något i Sverige de senaste två åren dominerar plattformen fortfarande helt vårt umgänge på nätet. För oss som arbetar inom journalistik och opinionsbildning har plattformen blivit helt avgörande. En stor del av mediernas nättrafik kommer via Facebook, vilket innebär att företaget har stor makt över åsiktsbildningen i samhället.

I en liberal demokrati är det avgörande att åsiktsbildningen och nyhetsförmedlingen står fri från den politiska makten. Fria och oberoende medier utgör tillsammans den offentlighet i vilken nyheter förmedlas och åsikter bryts mot varandra. Offentlighetens gränser är i ett sådant samhälle under ständig omförhandling. Konkurrerande medier som företräder olika uppfattningar är garanten för att utrymmet inte blir för snävt. Blir aktörerna för få eller börjar att likna varandra för mycket finns fog för att tala om en åsiktskorridor.

Facebook är inte en medieaktör i offentligheten, Facebook har allt mer kommit att inta rollen av att vara offentligheten.

I totalitära samhällen finns ingen offentlighet. Där är det i stället den politiska makten som kontrollerar såväl nyhetsförmedlingen som åsiktsbildningen. Ett aktuellt exempel är den kommunistiska diktaturen Kina, som kombinerar det moderna informationssamhällets teknologiska möjligheter med 1900-talets ideologiska avgrund. De kinesiska myndigheterna har utvecklat ett socialt kreditsystem, där alla medborgarnas aktiviteter registreras och poängsätts utifrån hur väl deras beteende passar regimens agenda. Den som får för låga poäng straffas med begränsningar i sin tillvaro, till exempel reseförbud.

Även i väst registreras nästan alla medborgarnas aktiviteter online, sammanställs i databaser och analyseras. Den avgörande skillnaden gentemot länder som Kina är dock att det här framför allt är privata aktörer som står för datainsamlingen, medan myndigheterna genom valhänta operationer som GDPR åtminstone försöker ge sken av att slå vakt om medborgarnas integritet. Det är emellertid inte bara insamlingen av användarnas data som är problematisk med Facebooks dominerande ställning.

Även om vi fortfarande har fria medier befinner sig dessa i en beroendeställning till de sociala plattformarna. Få användare går direkt in på mediernas hemsidor. I stället klickar de sig in via länkar som de har fått upp i sina sociala medieflöden. Facebooks algoritm har med andra ord en avgörande betydelse för vilka nyheter som vi tar del av, och vilka åsikter vi möter i offentligheten. Facebook är inte en medieaktör i offentligheten, Facebook har allt mer kommit att inta rollen av att vara offentligheten, genom att tillhandahålla den infrastruktur genom vilken medborgarna både interagerar med varandra och tar del av medieinnehåll.

Tidigare Facebookmedarbetare har vittnat om att företaget medvetet motarbetar konservativa åsikter.

Men Facebook är inte någon neutral tillhandahållare av en infrastruktur. Facebook är en aktör som rangordnar åsikter, som tystar opinionsbildare och som driver en egen agenda. Tidigare Facebookmedarbetare har vittnat om att företaget medvetet motarbetar konservativa åsikter, något som företaget förnekar. Enligt en artikel i Forbes som kommenterade saken kan den politiska slagsidan på Facebook bero på omedveten bias.

Märkligt nog har åsiktskontrollen på Facebook varit påhejad av företrädare för etablerade mediehus. För bara några år sedan kunde man på de största svenska kultursidorna läsa vädjanden till det amerikanska företaget att gå in och begränsa svenskars yttrandefrihet för att komma till rätta med ”näthatet”. Om det var deras förtjänst må vara osagt, men de svenska kulturskribenterna blev bönhörda. Sedan dess har Facebooks agerande blivit allt mer aktivistiskt.

Massanmälningar av det slag som drabbade Erik van der Heeg har blivit vänstermobbens modus operandi och har drabbat ett antal opinionsbildare, framförallt på högersidan. Syftet är att tysta och utestänga från offentligheten. De offentlighetens gränser som i det gamla medielandskapet sattes genom en öppen debatt skall i dag upprättas genom det som vänsteraktivisterna kalla ”deplatforming”, deplattformisering, det vill säga oliktänkare ska berövas sina plattformar i offentligheten. Debatt är inte längre intressant. Avvikande röster ska tystas, och Facebook spelar villigt med.

Massanmälningarna och avstängningarna visar faran med att låta en enskild aktör få monopol på infrastrukturen för den offentliga debatten. Att det är en privat aktör medför dessutom att det är så gott som omöjligt att ställa den till svars för sitt godtyckliga agerande som åsiktspolis. Fördelen med att det är en privat aktör är att det går, åtminstone hypotetiskt, att lämna för konkurrerande alternativ.

Därför är utmanaren MeWe så intressant. Grundaren Mark Weinstein uttalade syfte är att erbjuda en tjänst som inte ägnar sig åt den typen av ”creepy” aktiviteter som Facebook ägnar sig åt. MeWe ska, enligt Weinstein, vara ett socialt nätverk utan politisk bias och utan annonser. Hur det går återstår ännu att se.

Facebooks säljargument är alltjämt mängden användare. Det lär bli svårt att övertyga människor om att flytta över till MeWe eller någon annan plattform så länge de fortfarande har alla sina vänner på Facebook. Förmodligen krävs att en kritisk massa flyttar över innan någon på allvar kan utmana Facebooks hegemoniska ställning. Några kanske minns vilken flopp Googles försök att utmana Facebook med Google+ blev. Å andra sidan manifesterar ju också Google precis det som många av MeWe:s förespråkare vill komma bort ifrån hos Facebook.

Frihet uppstår mellan konkurrerande maktcentra. Monopol, såväl statliga som privata, begränsar friheten. Före Facebook och de sociala medierna slog igenom utgjordes offentligheten på internet av den så kallade bloggosfären, där plattformarna bestod av privata bloggar. Det var ett decentraliserat system som innebar stor frihet för såväl bloggarna som deras läsare. Förhoppningsvis får inte Facebook en konkurrent utan flera. En återgång till ett decentraliserat system är vad offentligheten på internet behöver. Facebooks och Googles dominans har inte givit mersmak.