Licens att vänta

Förra året gick Småländska vapen i konkurs. Den anrika vapenaffären, över 90 år gammal, saknade likvida medel. Orsaken var inte någon brist på kunder; det tog bara för lång tid för kunderna att få sina licenser. Affären fick inte in några pengar för sina sålda vapen.

I december överklagade jägaren Toni Celan ett avslag på sin licensansökan för ett gevär. Avslaget hade kommit i förvaltningsrätten, nästan två år efter att han först sökt licens. Geväret, ett Benelli MR1, uppfyller alla krav ett jaktgevär måste uppfylla, men en grupp tjänstemän driver en politisk agenda mot legalt vapenägande.

De båda fallen kan verka vitt skilda, men Smålands vapen och Celan har något gemensamt: Båda har fallit offer för ett licenssystem som i praktiken inte fungerar – och som snart riskerar att bli ännu värre.

Att köpa vapen i Sverige är en avancerad affär. Vapenlicenser ges inte för en viss typ av gevär eller pistol, utan för ett enda specifikt vapen. Köparen måste alltså först välja ut ett gevär och sedan göra en licensansökan för just det. Först när ansökan har blivit beviljad kan köparen faktiskt köpa vapnet. Under tiden måste säljaren hålla det reserverat.

– Förra året hade jag 300 vapen som låg och väntade på licens, berättar Kjell Svensson, som äger en vapenaffär i Götene. Räknar man med att ett vapen kostar 15 000 kronor blir det sammanlagda värdet 4,5 miljoner.

Polisens riktlinjer säger att alla vapenlicenser ska behandlas inom fyra veckor. När den årliga högsäsongen för licensansökningar inleddes i maj 2016 var det bara tre av de sju polisregionerna i Sverige som kunde hålla den gränsen. I Norrland tog det upp mot sex veckor och i Västra Götaland, där Kjell Svenssons vapenaffär ligger, närmare åtta.

I region Syd, där Småländska vapen låg, var handläggningstiden fyra månader.

Vad det innebär för en vapenförsäljare att i princip behöva agera bank för sina kunder i så lång tid är inte svårt att förstå. Även för jägare och sportskyttar är handläggningstiderna frustrerande, men somliga vapenägare har större problem än så med licenssystemet.

Toni Celan, jägaren som efter två år fortfarande inte kan köpa sitt Benelligevär, är en av dem. Han sökte licens i februari 2015. Modellen han vill köpa hade redan varit uppe i kammarrätten – förvaltningsmotsvarigheten till hovrätten – och godkänts. Ändå sade polisen nej.

I Sverige är det polisen som utfärdar vapenlicenser, men Naturvårdsverket bestämmer vilka vapen som får användas för jakt. När Celan ansökte om licens för ett Benelli MR1-gevär hade polisen nyligen begärt in ett yttrande från Naturvårdsverket om just det vapnet. Naturvårdsverket konstaterade att modellen uppfyller kraven för tillåtna jaktvapen, men när det yttrandet kom in hade Celan redan fått avslag.

Vad polisen hade gått på var ett yttrande som Svenska jägareförbundet hade gjort ett par år tidigare om ett Benelligevär. Det är visserligen Naturvårdsverket som avgör vad som är jaktvapen och inte, men Jägareförbundet har också uttalat sig i licensfrågor. Problemet är bara att yttrandet från Jägareförbundet gällde en annan Benellimodell, för kortpipig för att man över huvud taget ska få jaga med den.

Naturvårdsverkets nya yttrande innebar dock att ny information hade inkommit i fallet, så Celan gjorde en ny licensansökan för samma vapen. Den här gången tog det nästan ett år. Naturvårdsverket skrev ännu ett yttrande om att Benelli MR1 är lämpat för jakt, och den italienska tillverkaren bekräftade det via sin svenska generalagent. I april 2016 kom till slut beskedet – ännu ett avslag.

Celan överklagade polisens beslut till förvaltningsrätten, men den gick på polisens linje. Nu väntar han på prövningstillstånd från kammarrätten. Och efter två års tid ligger hans jaktgevär fortfarande och väntar hos en vapenhandlare som inte kunnat få mer än en liten förskottsbetalning för det.

Under tiden som handläggningen av den andra ansökan tickade på togs fallet över av en annan handläggare, Peter Thorsell. Han är ansvarig för vapenfrågor vid Polismyndigheten, och känd som en entusiastisk motståndare till semiautomatiska vapen i allmänhet. När EU-kommissionen presenterade sitt förslag till nytt vapendirektiv, som bland annat skulle ha inneburit förbud mot vanliga jaktgevär, uttalade han sitt stöd i DN debatt: ”Skjutvapen med hög eldkraft är inte lämpliga för privat ägande.”

Det är en uppfattning han inte är ensam om. Redan 1995, när dåvarande Rikspolisstyrelsen gav ut rapporten ”Illegala vapen”, etablerade den en syn på illegala vapen som resultatet av lagligt vapeninnehav:

Illegala vapen har sitt ursprung främst i stölder, såväl i Sverige som utomlands, smuggling samt okontrollerbara affärer inom den legala vapenhandeln (…) Åtgärder för att begränsa antalet illegala vapen måste således börja med de legala.

Det löper en röd tråd från Rikspolisstyrelsens rapport, genom ett flertal senare rapporter, till Thorsells debattartikel. Han skriver ordagrant att ”Om antalet kraftfulla halvautomatiska vapen med militär utformning (…) ökar i samhället (…) ökar risken successivt att sådana vapen hamnar i händerna på olämpliga personer och kriminella”.

Det kan låta logiskt. Ju fler vapen som finns i omlopp, desto fler riskerar att hamna i fel händer. Det stämmer dock inte överens med fakta. Freds- och konfliktforskaren Björn Hagelin visade 2012 att andelen vapen med legalt ursprung som användes i grov brottslighet är försvinnande liten. Brottsförebyggande rådet har kommit fram till samma slutsats. Egentligen är det logiskt: För en kriminell är väldigt mycket lättare att köpa ett vapen från forna Jugoslavien på svarta marknaden, än att bryta sig in hos en jägare och försöka komma in i vapenskåpet.

Ändå håller ett antal nyckelpersoner inom polisen fast vid idén att legala vapen nästan per automatik sipprar ned till den undre världen. Erik Lakomaa, ekonomie doktor vid Handelshögskolan, kallar det för ”läckagehypotesen”.

– Det finns knappast någon utanför en liten men inflytelserik grupp tjänstemän inom polisen och justitiedepartementet som är anhängare av den hypotesen i dag. Det är dock en grupp som har mycket makt och starka åsikter.

Peter Thorsell beskrivs som navet i gruppen, tillsammans med justitiedepartementets chefsjurist Nils Hänninger. De har båda en bakgrund från polisen i Dalarna, och även om Hänninger har lämnat polisen arbetar de båda fortfarande med vapenfrågor.

Faktum är att Rikspolisstyrelsen, som nu ingår i Polismyndigheten, fram tills den stora polisreformen 1 januari 2015 var en egen myndighet direkt under justitiedepartementet. Thorsell var Rikspolisstyrelsens vapenansvarige. Det gjorde honom till kollega med Doris Högne Rydheim, rektor för Polishögskolan. Hon presenterade våren 2013 en statlig utredning om skärpningar i vapenlagstiftningen, som även den följer läckagehypotesen:

Alla vapen i samhället kan (…) sägas utgöra en potentiell fara. För att minska risken för att oskyldiga människor skadas eller dödas av skjutvapen lämnar utredningen även förslag i syfte att kontrollera de legala vapeninnehaven.

Bland experterna i utredningen återfinns bland andra Peter Thorsell. Han har även varit med och utarbetat EU:s ministerråds synpunkter på vapendirektivet. Tillsammans med Nils Hänninger representerade han Sverige i Genval, en arbetsgrupp under EU:s ministerråd.

Vapendirektivet har mött skarp kritik från vapenägare just för att begränsa det legala vapenägandet. De senaste åren har många allvarliga attacker och terrorattentat genomförts i Europa, men vapnen som använts har varit illegala, ofta från länder på Balkan där vapen är allt annat än en bristvara sedan kriget. Ändå är udden på vapendirektivet riktad mot laglydiga vapenägare.

Den 14 mars kommer EU-parlamentet att rösta om ett omarbetat vapendirektiv. Det är betydligt bättre än förslaget EU-kommissionen lade förra vintern. Jägare kommer att få använda semiautomatiska gevär även i fortsättningen, förutsatt att de har magasin som rymmer färre än 11 skott. En av de mest kontroversiella punkterna är dock kvar: Krav på att vapenlicenser måste förnyas vart femte år.

I dag gör den svenska polisen en nästintill daglig kontroll av svenska vapeninnehavare mot olika register. Inrikesminister Anders Ygeman hävdar bestämt att det systemet inte kommer att behöva ändras om vapendirektivet blir lag. Faktum är dock att texten om tidsbegränsade licenser är skriven på ett sådant sätt att den lika gärna kan innebära att en ny ansökan måste göras var femte år, som att det räcker med den sortens kontinuerliga kontroller vi har nu.

Svenska jägareförbundets jurist Ola Wälimaa är inte övertygad om att Ygeman har rätt, och om EU-direktivet innebär en förändring av svensk lagstiftning kan det få allvarliga konsekvenser. Polisen behandlar i dag mellan 60 000 och 70 000 licensansökningar varje år. Ändå klarar den inte av att ge besked inom den utsatta månaden.

Det totala antalet tillståndspliktiga vapen och vapendelar i Sverige är däremot omkring två miljoner. Om de alla behöver förnyas vart femte år innebär det 400 000 licensansökningar om året.

När EU-kommissionens förslag till vapendirektiv gick ut på remiss över julledigheten 2015 var polisens remissvar ett av de mest positiva. Däremot ville inte ens polisen ha licenser som måste omprövas vart femte år, just eftersom belastningen på en redan överbelastad tillståndsverksamhet skulle bli för tung.

I Sverige finns egentligen väldigt få politiker som vill göra det svårare för jägare och andra lagliga vapenägare. Inte ens Miljöpartiet driver den linjen, trots sin långvariga flirt med pacifismen. Inför valet 2014 sade den ledande miljöpartisten Maria Ferm i klarspråk  att Miljöpartiet inte driver vare sig tidsbegränsade licenser eller ens förbud mot helautomatiska vapen för målskjutning.

Om inte något väldigt överraskande inträffar kommer Europaparlamentet att rösta igenom vapendirektivet 14 mars. Regeringen försäkrar att det inte kommer att påverka svenska vapenägare, men bland flera EU-parlamentariker finns en oro för att vapendirektivet kommer att få konsekvenser. Sverige har en tendens att ta EU-lagstiftning och implementera den på ett mycket striktare sätt än vad som var avsett.

Visserligen finns det knappt en enda politiker i Sverige som vill skärpa vapenlagstiftningen. Men under dem finns en grupp högt uppsatta tjänstemän som är övertygad om att vägen till ett säkrare samhälle går genom en begränsning av det lagliga vapenägandet. Det finns all anledning för Sveriges vapenägare att hålla ett vaksamt öga på vapendirektivet.