Idéer Essä
Liberalism kan inte vara allt som är gott
Den liberala demokratin är tänkt att begränsa folkviljan, men också kanalisera den, även i frågor om identitet, migration och europeiskt samarbete. Om definitionen av den liberala demokratin blir för bred kommer den alltid att vara i kris.
Hur mår liberalismen? Hälsotillståndet hos den forna överideologin vållar huvudbry hos politiska tänkare och tyckare, och har gjort det under en tid. Liberalismens död har förstås förkunnats av socialdemokrater och andra mindre välvilligt inställda i princip varje år under det senaste halvseklet. Men nu händer också någonting annat. Det finns en genuin oro även från dess förespråkare över att liberalismen, den liberala demokratin och dess institutioner är hotade.
Vi verkar befinna oss i en brytningstid. Konturerna av den nya berättelsen är inte tydliga ännu, men vi har ett behov av att förstå och göra bokslut över de senaste decennierna. Och kanske kan konturerna av det nya alls inte kristalliseras förrän arbetet med det gamla är gjort.
Tidevarvet som håller på att avslutas har pågått sedan åtminstone 1989 och präglats av den starka känslan av att liberalismen segrade, den europeiska kontinenten enades och mycket gott för mänskligheten var vunnet. Det kan till exempel bildsättas med författaren och journalisten Anne Applebaums färgstarkt återgivna nyårsfest år 1999 med hemlagad polsk mat, billiga kinesiska fyrverkerier och uppsluppen stämning bland gästerna ur europeisk politik och intelligentia.
”Nu, tjugo år senare, skulle jag gå över gatan för att undvika några av dem som var med den kvällen.”
I boken Twilight of Democracy eller Demokratins skymning som kom ut förra året skildrar hon festen och vad som hände därefter:
Man kunde ha fört de flesta av oss till den allmänna kategori som polackerna kallar högern – de konservativa, antikommunisterna. Men i det ögonblicket i historien kunde man också ha kallat flertalet av oss liberaler. Marknadsliberaler, klassiska liberaler, kanske thatcherister. Också de som eventuellt hade tvekat lite angående ekonomiska modeller trodde verkligen på demokrati, på rättsstaten, på maktfördelning och på ett Polen som var medlem av Nato och på väg in i EU, ett Polen som var en integrerad del av det moderna Europa. På 1990-talet var det vad ’att stå till höger’ betydde.
Den stunden är förbi. Nu, tjugo år senare, skulle jag gå över gatan för att undvika några av dem som var med den kvällen. De i sin tur skulle inte bara vägra att stiga in i vårt hus, de skulle skämmas för att erkänna att de någonsin varit där. Ungefär hälften av gästerna skulle inte längre tala med den andra hälften. Distanseringen är politisk, inte personlig. Polen är nu ett av Europas mest polariserade samhällen, och vi står på motsatt sida om en djup klyfta som löper inte bara genom vad som förr var den polska högern utan även den gamla ungerska högern, den spanska högern, den franska högern, den italienska högern och, med några olikheter, den brittiska högern och även den amerikanska högern.
Frågan om hur liberalismen mår är förstås direkt beroende av vad liberalismen är.
Jag tänker på den bilden när jag läser Liberalismens idéer som gavs ut förra året av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål med Kurt Almqvist och PJ Anders Linder som redaktörer. Frågan om hur liberalismen mår är förstås direkt beroende av vad liberalismen är.
Den minimalistiska skolboksdefinitionen lyder att liberalismen är en ideologi med individens frihet som grundläggande värde. 1700-talstänkarna, John Locke, Adam Smith och Immanuel Kant, systematiserade det med individuella rättigheter, marknadsekonomi och rättsstat. Lägg därtill allmänna och fria val och vi har en ungefärlig definition av den omtalade liberala demokratin, som man också utgår från i diverse frihetsindex. Andra vill också inkludera sådant som tolerans och bejakande av pluralism. Progressivism och framtidsoptimism, kanske.
Dessa egenskaper hänger inte sällan samman med frihetslängtan. Frågan är däremot om de ingår i själva den liberala essensen. Det beror kanske delvis på hur politisk man vill göra tillvaron och det mänskliga livets alla olika sfärer och skikt. Hur minimalistisk eller maximalistisk man vill göra liberalismen får också konsekvenser. Alla dessa definitioner kan i någon mån operationaliseras för att mäta liberalism, men ju fler egenskaper man adderar, desto fler inbördes avvägningar och tolkningar måste göras. Hur mycket ekonomisk frihet är värd hur mycket tolerans?
Hans moral var naturrättslig och idealistisk. Herders tänkande var i många avseenden motsatt detta.
I ett av de första kapitlen i antologin skriver Svante Nordin om liberalismens historia. Han väljer bort John Locke och Adam Smith och fokuserar på tyskarna Immanuel Kant (1724–1804) och Johann Gottfried Herder (1744–1803).
Av dessa är Kant en allmänt erkänd föregångare till liberalismen. Herder nämns mer sällan i detta sammanhang. Men det beror på ett missförstånd, en historisk felsyn. […] Under sitt första dryga sekel var liberalism i mycket detsamma som nationalism och populism. Det var i ’folkets’ namn som de liberala rörelserna krävde frihet och med ’frihet’ menade de först och sist nationell frihet, nationell suveränitet.
Kant utvecklade i sin skrift Om den evige freden (1795), skriver Nordin, sina tankar om det internationella samfundet. En världsfederation av republikanska stater i bemärkelsen rättsstater med starkt folkligt inflytande var hans lösning på hur mänskligheten ska undvika krig. Hans moral var naturrättslig och idealistisk. Herders tänkande var i många avseenden motsatt detta. Han menade att varje folk har en egen världsuppfattning som kommer till uttryck i språket, filosofin och sederna.
Nordin menar att dessa båda blev inspirationskällor för varsin sorts liberalism.
Kant kunde åberopas av de liberaler som utgick från upplysningen och trodde på ett universellt förnuft, en universell moral, på ’mänskliga rättigheter’ och en kosmopolitisk världsordning […] Från Herder utgick den liberala strömningen som tog sig uttryck i de italienska och tyska enhetsrörelserna under 1800-talet, som var folklig och demokratisk emotionell och militant, som slog vakt om folk och nation och som hade sin spets riktad mot de multinationella imperier sådana som det habsburgska eller det tsarryska.
Så tillbaka till historieskrivningen. Vid skiftet till det nya millenniet var stämningen upprymd, och det fortsatte den också vara ett tag. Frågan är vad som ska ses som den definierande brytpunkten när vi i dag blickar tillbaka. Känslan av liberalismen som segrade påverkade säkerligen perceptionen av till exempel den arabiska våren, men gick inte någonting förlorat redan vid terrorattackerna den 11 september 2001? Känslan fanns kvar i de vägval som man gjorde för samarbetet i Europa, men samtidigt som ett och ett halvt decenniums integrationsprocesser blev klara omkring 2007 pågick den bekymmersamma utveckling i Ryssland som vi i dag kan se betydligt klarare.
Nu har vi bakom oss åtminstone ett decennium av den, och ser bakslag i delar av det Central- och Östeuropa som var epicentrum för omvälvningen när Sovjetunionen föll. Stödet för den liberala demokratin är inte vad det borde vara. När Globsec senast undersökte saken (2020) var 35 procent i Bulgarien för liberal demokrati – 45 procent föredrar en stark ledare som inte behöver ta hänsyn till parlament eller valutgång. I de flesta andra länder stödjer fler liberal demokrati än alternativet, men det är inte med alltid höga siffror. I Lettland är det 43 procent, i Litauen 49, i Rumänien 50, i Tjeckien 60 och i Estland 65. I Polen är stödet 66 procent och i Ungern 81. I båda dessa länder har utvecklingen de senaste åren däremot de facto varit särskilt bekymmersam.
Det finns intressanta enskildheter att studera, men vi glömmer lätt bort att Öst- och Centraleuropa med Tjeckoslovakien som undantag knappast hade ett riktigt demokratiskt skede under mellankrigstiden. Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern är i sina nuvarande skepnader resultaten av utgången i första världskriget och de europeiska imperiernas sönderfall. Oberoendet var följaktligen aldrig särskilt stabilt. I ett land som Litauen betonar man skillnaderna från resten av Baltikum – stolta över storfurstendömet – och revolutionen var minst lika mycket fråga om nationell identitet och suveränitet som demokrati.
När vi i västvärlden betraktar skeendena efter 1989 är det måhända inte med alla nyanser. Här går Kant och Herder igen. Tänkarna som influerade liberalismen och ånyo väckte liberalismen på 1900-talet som Ludwig von Mises och Friedrich Hayek verkade förstås mer i Kants anda, och det har även den europeiska ordningen och samarbetet gjort.
Uppdelningen av liberalismen i Kant och Herder är bara en semantisk övning, kan man invända, och nationalism blir inte liberalism bara för att man kallar den det. Det är naturligtvis sant, och det som görs i denna text är ju en begreppsförskjutning lika mycket som den som jag insinuerar har skett åt andra hållet. Poängen är att om man gör exempelvis en mellanstatlig rättsordning till ett nödvändigt villkor för liberalismen bör man också vara tydlig med att det är den parametern man syftar på när man säger att liberalismen är i kris.
Läs också:
Anne Applebaums berättelse är fängslande, och delar av den bör alldeles uppenbart vara sedelärande. Ett exempel är bröderna Kursi, Jaroslaw och Jacek, som båda växte upp i 1980-talets Gdansk med en mamma som var domare och aktiv i fackföreningen och motståndsrörelsen Solidaritet. De båda bröderna deltog i marscher med rörelsen och arbetade för dess förbjudna oppositionstidning.
Den tidigare var del av en grupp som läste konservativ filosofi och litteratur. Den senare såg sig snarare som en aktivist. Den tidigare började arbeta för Lech Walesa, men slutade när han insåg att han inte uppskattade det politiska spelet på det sätt som krävdes. Den senare tyckte att brodern var en dåre, och började själv intressera sig för bröderna Kaczyński. Den tidigare är i dag redaktör på den största och mest inflytelserika polska liberala tidningen. Den senare blev chefsideolog och direktör för polska statliga televisionen. ”Born in the same family, they believe in two very different ideas of Poland. They are both sides of the same Polish coin”, skriver Applebaum.
Konservativa i Storbritannien som kampanjat för utträdet ur EU räknas in i den illiberala vågen.
Hon skriver också att splittringen inom den forna högern och dragningen åt nationalistiskt och/eller auktoritärt håll inte är specifikt för Öst- och Centraleuropa, utan sker i nästan vartenda land. Jag undrar om den delen verkligen stämmer. Man ska inte spela ned orosmomenten, men kanske kan en sådan beskrivning liksom en för bred definition av liberalism göra att vi riskerar att missa en hel del av nyanser och information.
När Applebaum och andra beskriver liberalismens kris inkluderas, precis som i Globsecs mätningar och slutsatser, frågor om identitet, sociala frågor, migration och europeiskt samarbete. Konservativa i Storbritannien som kampanjat för utträdet ur EU räknas in i den illiberala vågen eftersom de är mer intresserade av nationell suveränitet än europeiskt samarbete. (Apropå att vara ”thatcheriter” är det inte nödvändigtvis uppenbart vad hon eller andra frontfigurer för det nyliberala 1980-talet hade haft att säga om dagens vägval.)
I undersökningen av demokrati och governance i Öst- och Centraleuropa ingår frågor om vad som hotar ens identitet och värderingar. På vissa platser som Slovakien och delvis Bulgarien kommer western societies högt upp på listan. I Tjeckien tycker 45 procent att EU är ett hot mot ens identitet och värderingar. Det enskilt vanligaste svaret är dock migration som i flera länder ses som ett hot av över 50 procent av de svarande. Siffran är hög även i länder som Estland, Lettland, Litauen, Österrike och Tjeckien.
Det är självfallet intressant i sig, och kan vara användbara indikatorer på politisk inriktning i bredare bemärkelse, men bör alla dessa frågor tas till intäkt för att liberalismen är hotad? I Österrike är stödet för den liberala demokratin 92 procent, och ändå ser 42 procent migration som ett hot mot ens identitet och värderingar. Det kan naturligtvis vara negativt på flera sätt, och pluralism har ett egenvärde, men skepsis mot EU och migration kanske borde kunna betraktas som legitima åsikter också i liberala demokratier?
Utvecklingen i delar av Europa påminner förstås om det som Fareed Zakaria belyste när han 2003 introducerade begreppet illiberal demokrati, och varnade för att för många stater kallade sig demokratier. Västvärlden har kanske tagit utvecklingen för given eftersom fria val och konstitutionell liberalism alltid har varit sammanflätade här. I gamla kungadömen som Sverige utvecklades till och med rättsstaten, maktdelningen och rättighetsskyddet innan medborgarna gavs rätten att rösta.
Allt är inte och kan inte vara bakslag för liberalismen.
Det är också riktigt att det sker bakslag för Huntingtons tredje demokratiseringsvåg liknande de bakslag som han menade skedde efter första och andra vågen (1820- till 1920-talet och mellan 1945 och 1962). Förklaringsmodellerna håller också ganska bra: ekonomiska kriser, social och politisk polarisering, extremism och terrorism samt diktaturstaters aggressiva politik. I kontrast till Fukuyamas tro att liberalismen till slut skulle visa sig överlägsen – vilket det fortfarande ligger mycket i – trodde han också att det som skulle komma efter den tredje vågen var en civilisationernas kamp där kultur, värderingar och religion skulle spela större roll. Men, och detta är poängen: Allt är inte och kan inte vara bakslag för liberalismen.
En av de mer intressanta poängerna i Edmund Fawcetts Liberalism: The life of an idea från 2014 är att den avgörande skillnaderna mellan de stora ideologierna från upplysningstiden och framåt är hur man förhåller sig till konflikter. Det är ju vad politiken till syvende och sist handlar om: Vårt samhälle består av flertalet individer med viljor som inte är automatiskt synkroniserade, och resurserna är begränsade, därav finns risk för konflikter som behöver hanteras. Fawcett menar att den urskiljande egenskapen för liberaler är tanken att konflikter är oundvikliga, och att man därför behöver finna lösningar på dem, till exempel genom betoning på individuell frihet och äganderätt.
Men vad händer när politiskt beslutsfattande ändå påverkar stora delar av samhället? Frihet och äganderätt räcker inte som svar när staterna redan är utbyggda och politiken påverkar samhällets alla sfärer. Vi har redan bestämt att vi ska rösta för att komma överens om vissa ting. Detta är svårigheten. Den liberala demokratin ska både begränsa folkviljan och kanalisera den. Borgerligheten i västvärlden har av naturliga skäl – eftersom socialdemokrater och andra i grunden har haft en rousseansk demokratisyn – fokuserat på maktdelningen och institutionerna. Men den liberala demokratin är också tänkt att ge uttryck för folkviljan.
Det handlar också om hur vi tolkar utvecklingen här hemma. Även i Sverige kan man säga att den forna borgerligheten har splittrats och att liberalismen är i kris. Betyder det att den ena hälften är illiberal i dag? Statsvetaren Peter Santesson konstaterar i Liberalismens idéer att liberalism som etikett inte har samma attraktionskraft som tidigare. De som kallar sig konservativa har fördubblats från 2014 till 2019, från 11 till 22 procent, och förflyttningen sker till stor del från liberaler. Är denna nya grupp mindre tolerant och pluralistisk? Det är möjligt, men den säger sig också vara statsskeptisk och individualistisk, och ställer sig bakom idéer om maktdelning och andra liberala principer.
Den bör naturligtvis studeras närmare, och visst kan det finnas frågor i vilka mer auktoritära drag kommer fram, men vi ska inte heller ständigt ropa varg. Måhända är det också naturligt att liberalismen förlorar andelar på marknaden när sådant som i dag ses som policymisslyckanden tidigare beskrevs som nödvändiga konsekvenser av liberalismen.
Historien är ju bara delvis framåtskridande – och delvis dialektisk. Vi kommer att fortsätta pröva och förändra våra samhällen och institutioner, och om vi under tiden vill skydda friheten bör vi också vara tydliga med vad den är. Om liberalismen ska innefatta allt som är gott kommer den otvivelaktigt alltid vara i kris.