Liberalerna vid vägs ände

Inför nästa veckas statsministeromröstning, en segdragen process som visat på stora brister i vårt politiska system och demokratins funktionssätt, velar Liberalerna kraftigt när det gäller deras ideologiska hemvist. Det är något som inte borde hända, och vacklandet kommer skada partiet för lång tid. Det är därtill beklagligt. Sverige och demokratin behöver tydligt marknadsliberala partier.

Nu är ju politik det möjligas konst och kompromissandet om sakpolitik är ofta bra i en demokrati, också med partier vars grundsyn man inte delar. Men det måste finnas en gräns för vad ett liberalt parti kan gå med på.

Vägledning för val av samarbetspartner kan man hitta i partiernas partiprogram. I Liberalernas partiprogram är den enskilda människan och dennas frihet utgångspunkten. Det är en bra start att erkänna sig till denna metodologiska individualism. Som följande meningar ur partiprogrammet gör tydligt ska individualismen vara grunden för den liberala politiken. Inte kollektivet.

Den enskilda människan är liberalismens utgångspunkt. Målet är hennes frihet och livschanser.

Varje människa är unik och ska oavsett bakgrund, begåvning eller styrka få många möjligheter att utvecklas.

Liberalismen betraktar alla människor som jämlikar, men inte som lika. Alla ska ha jämlika möjlig­heter att göra sina egna livsval och utvecklas som självständiga individer. Skillnader som följer av människors fria val ska inte utjämnas av politiker. Liberal rättvisa handlar om lika förutsättningar, inte om lika resultat.

Det liberala samhället är i ständig förändring, eftersom varje människa måste få chansen att bestämma över sina egna livsvillkor så långt det är möjligt.

Går vi så till partiprogrammet för en av de samarbetspartner Liberalerna nu överväger, Socialdemokraterna, låter det i stället så här:

På så sätt är arbetarrörelsens ideologi också ett sätt att analysera samhällets utveckling. Grundläggande är den materialistiska historiesynen, det vill säga insikten att faktorer som teknik, kapitalbildning och arbetsorganisation har avgörande betydelse för samhället och människors sociala villkor.

Det är förvånande att Socialdemokratin inte tydligare har gjort upp med sin historia av marxism och vänsterideologi. Historiematerialismen har använts som ideologisk bas av partier på vänsterkanten i flera olika länder och över olika tider.

Synsättet utgår från att samhällen utvecklas och styrs av historiskt givna samband med olika grupper av överordnade och underordnade segment i samhället, som alltid tycks komma igen med lagbundenhet. Historiematerialismen utgår även från att det är de konkreta materiella förhållandena som är avgörande för att förstå och utveckla samhällen, inte de mer ideella eller humanistiska.

Detta arv kan inte sammanjämkas med ett samarbete med ett parti som inte gjort upp med sin vänsterradikala och förkastliga ideologiska bakgrund.

Analyserna som gjorts med detta perspektiv som ledstjärna har hittills alltid lett fel, missat väsentliga utvecklingstendenser och i sin förlängning öppnat för kollektivistiska och auktoritära regimer. Kollektivet har satts före den enskilde. Politik före enskilda initiativ. Äganderätten har inskränkts och åsidosatts. Enkelriktning av samhällen och levnadsöden har följt. Humanismen har fått stå tillbaka för statens intressen.

Det borde bara baserat på denna enkla erinran vara uppenbart att det inte finns någon grundläggande  intressegemenskap mellan Liberalerna och Socialdemokraterna. Att det senare partiet dessutom är ett utpräglat maktparti som alltid konsumerar de partier som det samarbetar med – motsatsen har aldrig kunnat iakttas – är ett ytterligare grundläggande argument för att avstå från samarbete eller stöd till socialdemokratin.

För oss som vill se ett så frihetligt samhälle som möjligt är det naturligt att se en framtid för liberal politik. Liberalerna har ett viktigt arv att förvalta. Detta arv kan inte sammanjämkas med ett samarbete med ett parti som inte gjort upp med sin vänsterradikala och förkastliga ideologiska bakgrund.

Liberalerna bör följa linjen i partiprogrammet och därmed avstå från att stödja Socialdemokratin i den kommande statsminsteromröstningen. Väljer partiet ”fel” denna gång saknar det fortsatt relevans för dem som önskar en mer frihetlig politik. På så sätt kan man säga att ”det är allvar nu”.