Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Svend Dahl: Liberalerna hör hemma till höger

Enligt opinionsmätningarna riskerar Liberalerna att åka ur riksdagen vid nästa val. Smedjans chefredaktör Svend Dahl reder ut bakgrunden till den liberala krisen och beskriver ett parti där den interna kulturen blivit allt mer destruktiv och där de partiaktivas självbild går på tvärs mot väljarnas bild av partiet.

Nyamko Sabuni. Foto: Jessica Gow / TT

När det stormade som mest inom Liberalerna vintern och våren 2019 stötte jag ihop med en tidigare högt uppsatt L-politiker. ”Liberalerna måste bestämma sig om man är en diskussionsklubb eller ett politiskt parti”, konstaterade han med ett visst mått av syrlighet.

Men snart två år efter januariöverenskommelsen och ett och ett halvt år efter att ett, åtminstone på pappret, enigt landsmöte valde Nyamko Sabuni till partiledare är allt sig likt. Opinionssiffrorna är fortsatt usla och personer i partitoppen träter inför öppen ridå om partiets strategival.

Barrling jämför den liberala partikulturen med ett närmast akademiskt förhållningssätt till politiken. Genom den fria debatten, och genom att ständigt pröva varandras argument, formas den bästa politiken. Det är en sympatisk, och sannolikt till stor del korrekt, tanke. Men alla som vistats en längre period i en akademisk miljö vet att gränsen mellan akademisk debatt och oförsonliga gräl om vad som egentligen utgör ”sanningen” kan vara hårfin.

Historiskt sett har L haft en förmåga att hantera de interna spänningarna, men successivt tycks den ha gått förlorad.

Det är också anledningen till att ett av de mest utmärkande dragen för partiliberaler är det ständiga missnöjet. Det finns alltid en bättre liberalism, eller någon som skulle kunna göra partiledarjobbet bättre, väntandes runt hörnet.

För att förstå kraften, och det potentiellt destruktiva, i denna partikultur är det värt att ta avstamp i Lars Leijonborgs succéval 2002. Att det stormar internt i partier som har dåliga opinionssiffror är inte ovanligt, men när ett parti ökar nästan nio procentenheter och är en hårsmån från att bli störst på den borgerliga sidan, borde det bidra till framgångskänslor och ge partiledningen en möjlighet att förvalta den nyvunna mandatet. Men inte i Folkpartiet.

2002. Lars Leijonborg tar emot sina partikollegors jubel efter partiets preliminära valresultat under valvakan på Kulturhuset i Stockholm. Foto: Anders Wiklund/SCANPIX

Tvärtom utlöste valframgångarna konflikter kring huruvida den profilering i integrationsfrågan som bidrog till valresultatet var förenlig med den liberala ideologin. Dessa stridigheter bidrog otvivelaktigt till att Leijonborg inte lyckades förvalta framgångarna, och att partiet successivt kom att förlora initiativet i integrationsdebatten. Sett till sakpolitiken är förslagen från 2002 sedan länge internt accepterade, men många av de konfliktlinjer som drogs upp då fortsätter att prägla Liberalerna.

Historiskt sett har Liberalerna haft en förmåga att hantera de interna spänningarna, men successivt tycks den ha gått förlorad. Oförsonligheten och det närmast hatiska språkbruk som präglade den interna diskussionen inför förra årets partiledarval är ett exempel på detta. Men minst lika tydligt blir det när man ser till förmågan att i efterhand överbrygga konflikterna.

Efter att partsförhandlingarna om arbetsrätten bröt samman gjorde L-ledaren Nyamko Sabuni vid ett flertal tillfällen det tydligt att hon förväntade sig att regeringen i stället genomförde utredningsförslaget om hur arbetsrätten ska reformeras. Agerade inte regeringen enligt formuleringen i januariöverenskommelsens punkt 20 var hon beredd att dra tillbaka sitt stöd och lämna samarbetet, lät hon förstå.

Dessa besked fick dock Anna Starbrink, som är Liberalernas regionråd i Region Stockholm, och informell ledare för den gruppering som helst skulle vilja ha en annan partiledare, att gå ut och förklara att Sabuni hade fel:

”Nyttan med att i varje detalj hålla fast vid utredningsförslaget kring arbetsrätten står inte i proportion till den skada för arbetsmarknaden, näringslivet och framförallt människors vardag som ett politiskt kaos riskerar att föra med sig”, skrev Starbrink på sin sin blogg.

Blogginlägget fick stor spridning i sociala medier och fångades upp av flera nyhetsmedier. Det intressanta är egentligen inte att Starbrink hade en annan uppfattning kring hur Liberalerna borde förhålla sig till den på många sätt komplicerade LAS-frågan, utan att hon valde att söka offentlig konflikt kring sin position. I stället för att använda de interna kanaler hon utan tvivel har till sitt förfogande för att framföra sina åsikter till partiledningen valde hon att agera på ett sätt som riskerade att skada det egna partiet.

Anna Starbrink. Foto: Liberalerna

Man kan beskriva detta som ett exempel på hur den ”vi-känsla” som historiskt sett hållit samman Liberalerna, trots en individualistisk och debattglad partikultur, har gått förlorad.

Det ligger därför nära till hands att instämma i Johan Hakelius spaning i Fokus att Liberalerna är som Korea: ”Det skrevs aldrig något fredsfördrag mellan de två partifalangerna efter det senaste partiledarvalet. Det förhandlades bara fram ett vapenstillestånd.” Ett vapenstillestånd som dessutom visat sig vara extremt skört.

Inom partiforskningen brukar man tala om att varje partiledning behöver balansera tre arenor mot varandra. För det första den interna arenan där målet är att maximera sammanhållningen – det krävs kort sagt god stämning för att de partiaktiva ska ställa upp och arbeta för partiet. För det andra väljararenan där målet givetvis är att maximera antalet röster och för det tredje den parlamentariska arenan där det gäller att maximera det politiska inflytandet. Krisen för Liberalerna är ett exempel på hur förhållanden på den interna arenan riskerar att äventyra möjligheterna att nå framgångar både bland väljarna och sakpolitiskt.

För att hitta en väg ut ur den destruktiva spiral partiet befinner sig i och överleva som politisk kraft behöver känslan av samhörighet inom partiorganisationen återupprättas. Liberalerna måste kort sagt bestämma sig för vilket parti man vill vara och få hela organisationen att acceptera det vägvalet. Men man måste också förmå sluta det gap som i dag finns mellan hur många partiaktiva uppfattar partiet och hur väljarna, och då inte minst de potentiella väljarna, ser på Liberalerna.

Frågan är om den genomsnittliga partiföreträdaren ens uppfattar sig vara aktiv i samma parti som den genomsnittliga L-väljaren tycker sig rösta på.

Att det finns betydande skillnader mellan de aktiva medlemmarna och väljarna i respektive parti gäller i alla partier. I statsvetenskapen beskrivs detta ibland som ”Mays lag om kurvlinjära opinionsstrukturer”, som innebär att aktiva partimedlemmar intar mer extrema positioner på en höger–vänsterskala än både det egna partiets ledning och partiets väljare. Det kan exempelvis förklara radikalisering i amerikansk politik där det i hög grad är de mest ideologiskt hängivna som röstar i primärvalen och utser partiernas kandidater. I Liberalerna tycks emellertid skillnaderna mellan partiaktiva och väljare vara betydligt större än en fråga om radikalitet på en vänster-högerskala.

Frågan som man kan ställa sig är om den genomsnittliga partiföreträdaren för Liberalerna ens uppfattar sig vara aktiv i samma parti som den genomsnittliga L-väljaren tycker sig rösta på.

Om man vill förstå den partiliberala självbilden kan man fördel utgå från Bengt Westerbergs nyutkomna memoarbok Westerbergeffekten (Fri tanke, 2020). I den beskriver den tidigare FP-ledaren sitt parti som en politisk kraft stående mellan socialdemokrater och moderater. Samtidigt som Westerberg ser tydliga beröringsytor både vänster- och högerut, visar han också prov på en betydande skepsis gentemot både Socialdemokraterna och, kanske särskilt, Moderaterna.

Bengt Westerberg. Foto: Pressfoto/Fri tanke

Idealet, som Westerberg och många partiliberaler med honom omfamnar, är med andra ord tanken på Liberalerna som en självständig kraft i politikens mitt med möjlighet att maximera sitt politiska inflytande genom att ömsom söka sig högerut, ömsom vänsterut. Det finns också inom delar av L en närmast romantisk föreställning om den historiska samhörigheten med Socialdemokraterna grundad på de två partiernas gemensamma position under det tidiga 1900-talets rösträttsstrid. Att denna gemenskap föll sönder strax efter demokratins införande, och att Liberalerna därefter framförallt varit en tydlig kraft mot Socialdemokraterna tycks i sammanhanget lätt att bortse från.

I stället odlas på sina håll det som skulle kunna beskrivas som Radikale Venstre-idealet. Tanken är att man likt det socialliberala danska systerpartiet ska vara ett parti som knuffar socialdemokratiska regeringar högerut i den ekonomiska politiken.

Självklart kan man argumentera för att Liberalerna, eller Folkpartiet, vid ett flertal tillfällen under historien haft just en sådan position att man kunnat söka uppgörelser med Socialdemokraterna. Skattereformerna under 1980- och det tidiga 1990-talet är två exempel. Ett annat är den historiska samsynen med Socialdemokraterna kring delar av välfärdsstaten.

Men den komponent som saknas i en sådan analys är att Liberalerna alltid gjort det från en position som ett av de två partier som intellektuellt och politiskt burit svensk borgerlighet. Centerpartiets ideologiska uppvaknande och Kristdemokraternas positionering som borgerligt parti, är i sammanhanget relativt sentida.

Folkpartiledaren Bertil Ohlin nådde trots allt varken valresultat eller sin position som den ohotade ledare för oppositionen under 1950- och 1960-talen genom sina akademiska meriter eller genom sin samarbetsvilja vänsterut, utan genom att vara den som tydligast erbjöd ett alternativ till Tage Erlanders S-regeringar.

Bertil Ohlin. Foto: Gösta Wirén/Järnvägsmuseum (CC PDM 1.0)

Det må inom Liberalerna finnas en nedärvd skepsis gentemot ”högern”. Den dåvarande partiledaren Jan Björklund visste naturligtvis exakt vilka interna känslor han fick i gång när han hösten 2018 varnade för en ”smal högerregering”. Men det är ofrånkomligt så att Liberalerna och Moderaterna hänger ihop – i varje fall om väljarna får bestämma.

Moderaterna och Liberalerna har under lång tid delat väljarkår. Historiskt sett har många M-väljare pekat ut L som näst bästa parti och vice versa, och vid valet 2018 placerade sig närmare 70 procent av partiets väljare till höger i SVT:s vallokalsundersökning. Detta tar sig inte minst konkreta uttryck i de betydande flöden av väljare som historiskt sett funnits mellan de två partierna. En betydande del av Liberalernas väljare är personer som under valrörelsen väljer mellan den moderata och den liberala valsedeln.

I valutvärderingen från 2014 konstaterar man exempelvis ”att nästan hälften av dem som röstade på Folkpartiet också hade övervägt att rösta på Moderaterna”. Även 2018 noteras stora flöden mellan partierna – cirka 85 000 väljare gick från Moderaterna till Liberalerna medan 60 000 gick i andra inriktningen, konstaterar man i valanalysen. I SOM-institutets senaste undersökning av väljarnas andrahandspreferenser framkommer att 23 procent av M-väljarna fortfarande har Liberalerna som andrahandsalternativ, medan 31 procent av Liberalernas väljare ser Moderaterna som näst bästa parti. Det är också värt att dra sig till minnes att framgångarna i såväl valet 1985 och 2002 handlade om att Folkpartiet tog på sig den borgerliga ledartröjan och vann betydande grupper väljare från Moderaterna.

Vad som hänt sedan januariöverenskommelsen slöts är att detta väljarutbyte i princip upphört, eller snarare blivit enkelriktat till Moderaterna. För många väljare till höger, som alltid tidigare sett Liberalerna som ett alternativ, upphörde den möjligheten i och med att man valde att låta Stefan Löfven fortsätta som statsminister. De M-väljare som gick till Liberalerna i valet 2018 gjorde det knappast för att de ville se en S-regering, utan för att de antingen ville säkra Liberalernas plats i riksdagen eller se mer av liberalt inflytande över en borgerlig regering. Att partiledningen svek det mandatet är den enskilt viktigaste förklaringen till att Liberalerna sedan början av 2019 haft svårt att nå över riksdagsspärren i opinionsmätningarna.

Mot bakgrund av detta, som svart på vitt gått att läsa i Liberalernas valutvärderingar, kan det tyckas svårt att förstå hur januariöverenskommelsen kunde ingås. Baserat på den kunskap som fanns undertecknade Jan Björklund i praktiken en potentiell dödsdom för sitt parti.

Sannolikt handlar det till betydande del om den selektiva perception som lätt drabbar partiorganisationer. I alla partier finns det en betydande risk att de partiaktiva uppfattar sin egen världsbild som identisk med väljarnas, och framför allt tar intryck av händelser som bekräftar den – ”deltagarna på mötet var entusiastiska, så lita inte på opinionsmätningarna”. Det är ett fenomen som kan få särskilt allvarliga konsekvenser för ett parti där de partiaktivas bild av sitt parti tycks skilja sig dramatiskt från väljarnas.

Januariöverenskommelsen bekräftade den partiliberala självbilden i det att den tvingade Socialdemokraterna till betydande politiska eftergifter, men också i det att både L-ledningen och socialdemokratiska opinionsbildare anspelade på partiliberalernas historiska misstro mot ”högern” när man under hösten 2018 bäddade för samarbetet. Det som helt saknades var däremot det liberala väljarperspektivet.

De allra flesta väljare vill helt enkelt veta vilken typ av regering de lägger sin röst på.

För de inom Liberalerna som argumenterar för att det finns en betydande grupp väljare som skulle lockas av ett liberalt parti som står fritt från höger och vänster har troligtvis underskattat blockgränsens betydelse för väljarna. De allra flesta väljare vill helt enkelt veta vilken typ av regering de lägger sin röst på. Vågmästarens position väcker entusiasm på den partiinterna arenan inom Liberalerna, men är föga attraktiv bland L-väljarna som hoppats på en borgerlig statsminister.

Det understryks inte minst av den undersökning jag i min tidigare roll som chef för Liberala Nyhetsbyrån lät genomföra i början sommaren. Där framkommer att Liberalerna fortfarande har en viss väljarpotential högerut. Däremot är väljarpotentialen vänsterut ytterst begränsad – liberalt sinnade väljare som lutar åt vänster lockas i stället av Centerpartiet.

I undersökningen ställdes även frågan om hur väljarna skulle förhålla sig till en partisammanslagning mellan Centerpartiet och Liberalerna, något som numera förordas av bland andra Bengt Westerberg, som ett sätt att förverkliga idealet om en stark liberal kraft i mitten. En sådan lösning väcker dock ytterst svaga känslor bland väljarna, och har en väljarpotential som är mindre än de två partierna var för sig. Förklaringen till detta är att högerlutande väljare, som kan tänka sig att rösta på Liberalerna, fruktar att ett sammanslaget parti skulle gå vänsterut, medan de vänsterlutande väljarna, som gillar Centerpartiet, ser en risk att det sammanslagna partiet skulle gå högerut.

Ur ett väljarperspektiv råder det därför inga tvivel om att Liberalerna hör hemma till höger i politiken.

Ur ett väljarperspektiv råder det därför inga tvivel om att Liberalerna hör hemma till höger i politiken. Här finns de potentiella väljarna och den sakpolitiska gemenskapen. Men här finns också en ledig nisch i det politiska landskapet. Medan Centerpartiet tagit positionen som vågmästare och skaffat sig en väljarbas som lutar tydligt åt vänster, skulle Liberalerna kunna bli det liberala partiet till höger i svensk politik – ett parti som tydligt förordar en borgerlig statsminister och som ser det som sin roll att driva liberal politik och värna liberala värderingar antingen som koalitionspartner eller som samarbetsparti till Moderaterna.

Mycket talar för att Liberalernas enda chans att överleva som politisk kraft över nästa val ligger i att väcka liv i den väljarpotential som finns högerut genom att göra klart att en röst på Liberalerna är en röst på Ulf Kristersson som statsminister. Frågan är bara om partiliberalerna själva kommer att kunna förlika sig med tanken att de är aktiva i ett parti som hör hemma till höger.

Läs också: Svend Dahl: Storstadsproblemet riskerar att kosta Moderaterna makten

Läs fler texter av Svend Dahl