Liberala lärdomar från Landskrona
I Landskrona har den styrande koalitionen prioriterat att få igenom sin politik i sakfrågorna istället för att ligga sömnlösa över över vad Sverigedemokraterna säger och gör. För om man verkligen tror på sin politik så måste man rimligen även räkna med att väljarna kan göra det.
Landskrona har fascinerat mig länge. Det började, som politiska intressen ofta gör, med en privat erfarenhet. Jag hade aldrig besökt den skånska staden när jag träffade hon som skulle bli min fru, och som är född och uppvuxen där. Via henne kom jag för första gången till Landskrona, som jag sedan dess tillbringat i snitt någon tiondel per år i. Det första jag noterade var den säregna trafiklösningen. (Hur många städer utanför det gamla östblocket håller sig egentligen med trådbussar?) Undan för undan kom jag att lägga märke till annat som skilde sig från mitt hemlän Stockholm. Landskrona hade och har, liksom huvudstadsregionen, stora problem med utanförskap och otrygghet. Men medan storstädernas utanförskap i huvudsak är koncentrerat till miljonprogramskluster utanför stadskärnan, ligger Landskronas mest invandrartäta och ekonomiskt svaga områden mitt i den. I det avseendet påminner Landskrona mer om USA:s storstäder än om Sveriges.
Kanske är det därför de frågorna blev stora i Landskrona långt innan de blev det i Stockholm. I huvudstaden kan medelklassen färdas mellan hemmet i Hammarby Sjöstad och kontoret på Kungsholmen utan att möta utanförskapet. Landskronas oroshärdar, Öster och Karlslundsområdet, ligger för centralt för att kunna tänkas bort. När gängens kamphundar biter ihjäl de lösgående fåren runt det vackra Citadellet blir hotbilden allmängiltig på ett sätt som en bilbrand i Husby inte blir.
Även politiskt var Landskrona exotiskt i mina ögon. Där slog Sverigedemokraterna igenom långt innan de blev en faktor i rikspolitiken. Moderaterna är mycket mindre än på riksplanet. Men märkligast av allt var Liberalerna, eller Folkpartiet som partiet fortfarande hette då. I de senaste tre valen har ungefär var fjärde invånare i denna traditionella arbetarstad röstat på det i rikspolitiken lilla akademikerpartiet. Låt vara att de röstar mindre på själva partiet än på dess lokale starke man, den egensinnige Torkild Strandberg som lämnade riksdagen (”den är som ett seminarium som aldrig tar slut”) för att bli ordförande i kommunstyrelsen på hemmaplan. Liksom partikamraterna har han fokuserat på skolan, men till skillnad från dem förstod han tidigt hur resultaten där beror på förmågan att tränga tillbaka otrygghet och utanförskap.
Strandbergliberalerna och deras koalition med Moderaterna och Miljöpartiet är nu inne på sitt elfte år vid makten. Och effekten är högintressant. Skolresultaten pekar nu uppåt, även hos Dammhagskolan där 95 procent av eleverna har utländsk bakgrund. Centrum präglas inte längre av tomma butiker med brunt papper i skyltfönstren. Nya och fräscha bostadsområden byggs, i syfte att locka folk från andra och dyrare delar av Öresundsregionen.
Detta är vad Torkild Strandbergs koalition har åstadkommit medan partikamraterna i rikspolitiken slutit decemberöverenskommelser, bråkat om positioner och skrivit böcker om sig själva. Den har med energi och uthållighet attackerat de ena efter den andra av Landskronas ödesfrågor, istället för att ligga sömnlösa över vad Sverigedemokraterna säger och gör. För om man verkligen tror på sin politik så måste man rimligen även räkna med att väljarna kan göra det.
Socialdemokratin, som länge rådde över liv och död i Landskrona, har nu ökenvandrat i över tio år. Säkert delvis på grund av dess val av stridsfrågor, som att rädda Folkets hus (där det egna partikansliet som av en händelse råkar ligga). Och när kommunens kulturskola försökte ”åtgärda” problemet med kamphundar genom att hålla kurser för kamphundsägare backade den lokala S-profilen Niklas Karlsson upp idén. Torkild Strandberg såg istället till att kurserna skrotades.
För mig, som i många år saknat starka röster för ordning och trivsel inom borgerligheten, var allt detta mycket intressant. Och jag har i åratal väntat på att politiker och journalister på riksnivån skulle börja intressera sig för den okonventionella Skånekommunen. Den kan mycket väl vara Sveriges bästa laboratorieexempel på det vi bråkar om på riksnivån – skolresultaten, segregationen, koalitioner bortom blockpolitiken och förhållandet till Sverigedemokraterna. Det var därför jag bad Svend Dahl, disputerad statsvetare och chef för Liberala nyhetsbyrån, att ägna några veckor åt att studera Landskrona och dess politiska utveckling samt skriva en rapport om sina slutsatser.
Resultatet finns att läsa i den tredelade artikelserie som Smedjan publicerat. Är man politiskt intresserad bör man läsa den. Är man politiker måste man göra det.