Lena Andersson dekonstruerar dekonstruktionen

Ragnar och Elsa Johansson, far och dotter, är allegorier för det socialdemokratiska folkhemmet och vad som kom därefter. Den förstnämndes historia berättades häromåret i Lena Anderssons bok Sveas son: en berättelse om folkhemmet (Polaris, 2018). Nu kommer uppföljaren Dottern: en berättelse om folkhemmets upplösning (Polaris, 2020).

Ragnar Johansson tog den rakaste vägen till ett tryggt yrkesliv utan att någonsin riktigt pröva sin förmåga. Han dömde ut allt han inte förstod som utsvävningar och lättsinne. Elsa Johansson drev för vinden genom världen och universitetskorridorerna. Hon dömde ut allt som gick att förstå som förenklat och förljuget.

Äppelkränkningen

Greppet är både kul och tänkvärt. Mycket av Dottern utspelar sig i USA dit Elsa anländer som au pair (författaren noterar att det franska ordet för jämlik används på svenska istället för ”barnflicka”, som antyder underordning). Där möter hon de postmoderna idéerna under extrakurser i lingvistik på Berkeleyuniversitetet. Dessa dissekeras sedan i typiska korthuggna Anderssonska dialoger.

Kulmen är en dråplig äppelincident på ett museum. Museet har ambitionen att ”låta begreppet förintelse bli ett prisma för alla former av utplåning och omfatta mer än fysisk förintelse, även andlig, identitär och språklig”. Elsa får det med samma dekonstruerande logik till ett övergrepp när hon avvisats av en vakt för att hon ätit ett äpple, och hävdar sin rätt att trots förbudsskyltar mot förtäring få uppleva museet på sitt sätt snarare än att pådyvlas ett ”rätt” sätt. Hon resonerar med väninnan Janet om detta auktoritära agerande och att incidenten måste anmälas även om det säkert avskrivs. Detta för att uppmärksamma hur händelser samverkar för att bilda en ”konventionens och hegemonins tvångströja”.

Elsa, som vi redan i Sveas son möter som en mycket lojal regeltillämpare som lyder pappans ord in absurdum, följer också dessa idéers logik till dess konsekvens och ägnar således många år av studier vid universitet åt att tillämpa ett tankesystem om att allt är konstruerat och ingenting egentligen sant.

I grunden handlar det om en akademisk variant av det enklaste tricket i boken: Pådyvlad skuld och ett vagt löfte om syndernas förlåtelse i utbyte mot lydnad. Detta illustrerat av den akademiskt dominante Dolores, vars navaho-ursprung ger henne ett tolkningsföreträde som låter henne ersätta argumentation med affekt närhelst det passar.

Denna hierarki kan vara godtycklig och plågsam att förhålla sig till, men alla initierade får en känsla av överlägsenhet från att ha genomskådat alla de ”narrativ” som vardagligt folk envisas med att hålla för sanna.

Inget av detta är ny kritik, men det är vasst och roligt skildrat.

Socialism som postmodern ism

Frågan är förstås hur representativ Elsa är för den tidsanda som följde på den folkhemskollaps vi kan datera till omkring 1989. Nyliberalismen då, undrar kanske någon. Och det stämmer att Elsa har en bror som jobbar på bank och lever loppan några år där på 1980-talet.

Men 2000-talet får nog sägas ha varit mer definierat av teknokrater och akademiker. Åren efter millennieskiftet bubblade optimismen i det överstatligt mellanstatliga EU – som med införandet av euron och införlivandet av de forna öststaterna förespeglades dominera världen, och vars diffusa karaktär av nationalekonomen Jeremy Rifkind hyllades som ”världens första postmoderna styre”.

Så Elsa är nog en hygglig representation trots allt.

Och när George W Bush som regerade grannen och konkurrenten i väst lade fram ett förslag om avskaffad handpenning och andra kreditkrav för huslån 2003, som sedermera skulle leda till finanskraschen 2007–2008, skedde det med en retorik om att sådana krav var rasism och diskriminering. Skulle afro- och latinamerikaner kunna låna till husköp på lika villkor (och lockas att rösta på Bush i valet 2004) kunde inte marknadsekonomi och annat 1990-talsmässigt tillåtas stå i vägen.

Här i Sverige kan samma trend sägas peaka ungefär samtidigt med socialdemokraten Jens Orback. När Orback utsågs till en nyinrättad ministerpost för allt politiskt korrekt – demokrati, integration, jämställdhet – ansågs han på tok för manlig, vit och heterosexuell för att kunna inneha detta uppdrag. Den timide mittensocialdemokraten anklagades i ett upprop för att vara familjefundamentalist och kolonialist och vilja föra ”en nyliberal politik med rasistiska förtecken” och lyckades inte ens beveka sina kritiker med ett frimodigt uttalande om sin mormors syster som levde ihop med en häst.

Så Elsa är nog en hygglig representation trots allt. Och en intressant illustration av att folkhemmets fall inte blev frihetens triumf. Ragnars son Erik illustrerar på sitt sätt den postmoderna höger som kring murens fall tenderade mot resonemanget – om allt är fritt är allt också rätt. Genom att vägra erkänna någon auktoritativ kunskap kring det goda, rätta och sanna blev varje människas beslut lika mycket värt, och kunde således bekymmersfritt lämnas fritt åt var och en.

Den postmoderna vänstern vände i sin tur på denna lättsamt tillåtande princip – om inget är rätt är inget heller fritt. Friheten är förljugen, en slutsats som trots olikheterna i övrigt rimmar med marxismens. Och inte bara den. Postmodernismens kritiska perspektiv börjar med att ifrågasätta allt, men slutar med att ursäkta alla slags övergrepp i en oändlig relativisering av verkligt våld och verkliga övergrepp, vilket Lena Andersson illustrerar med komisk effekt.

Folkhemmet övergavs av sina egna

Där det var lätt att känna sympati för den enkle men robuste Ragnar, som trots sina tillkortakommanden ändå var en pålitlig samhällsbyggare, så är det svårare med den sökande Elsa och hennes akademiska elitism. Dock har de, både som romankaraktärer och de samhällsfaser de representerar, flera intressanta likheter.

Båda bar övertygelsen i sina nyligen vuxna bröst att de levde i precis den tid då mänskligheten skulle fullkomnas och välkomnade därför ett brott med det förflutna – ju radikalare, desto bättre. Båda levde också länge nog för att konfronteras med att förväntningarna varit för höga och ambitionerna på sitt sätt kvävande. Inte bara för andra, utan för dem själva.

Det senare är en viktig poäng. Så många samtida narrativ går ut på att gamla, äkta socialdemokrater av Ragnars stam blivit svikna av rörelsen. Socialdemokratin försökte poppa till sig för att attrahera väljare som Elsa och lämnade därmed Ragnar och andra traditionalister med ilsken vanmakt. Lena Andersson formulerar det så här:

Samtidens kritik är just sådan, har han märkt. Den går inte att gendriva eftersom den upphäver alla syftningar mot klarhet. Inget är fästat, förtöjningarna släpper. Det går inte att svara någon som med loja axelryckningar och ett snett leende säger: det finns inget att enas om.

Så visst finns ett svek, men det finns i båda berättelserna. Rörelsen svek sina lojala stöttepelare, som Ragnar, och försökte bli något den inte var i jakt på nya väljare. Akademin svek sökande begåvningar som Elsa, och sitt uppdrag att vara kunskapens och lärdomens bastion, en arena med höga tak och fria själars tankekrockar, genom att ge fritt spelrum för kritiska perspektiv som bara kunde riva ner och spjälka sönder.

Men sveket överdrivs och görs ofta till den enda berättelsen. Den inom sina ramar både duglige och rådige Ragnar som entusiastiskt agerade för att bygga folkhemmet reduceras till en figur utan agens, när det snarare var så att han och andra insåg och konfronterades med sina föreställningars oförenlighet. Folkhemmet var så trångt att till och med dess ingenjörer längtade ut och bort. För att inte tala om barnen som växte upp i det. I boken minns de folkhemsfadern med orden: ”Han domderade, teg och skrek för mycket.”

Modernitetens paradox

Så vad blir insikten från vår tid? Elsa sammanfattar: ”Oberoendet måste förenas med stadga, inte med tyngdlöshet. Ju mer frihet man vinner, desto mer inre stadga krävs.”

Framför allt tar Andersson med sina båda böcker sikte mot den modernitetstanke som kräver ett brott med historien närmast som självändamål. Modernitetens paradox var att den bejakade allt nytt, men var oförberedd på att själv bli gammal och därmed förkastas utan annan anledning än det.

Mycket finns att lära också i vad människor ägnat sig åt genom historien. När Elsa, som brottas med hunger och ätstörningar, plockar upp sin gamla farmors recept på gedigen husmanskost finner hon äntligen mättnad utan excesser. Här formulerar Andersson en hayeksk tanke om att det finns en, ofta dold och oartikulerad, visdom i långvariga traditioner. Andersson är så entusiastisk att det låter som att det fanns ett kulinariskt Eden i Sverige någon gång före andra världskriget. Men det handlar nog snarare om att också i det förflutna finns nya och värdefulla upptäckter att göra.

Det är eviga frågor och ofrånkomliga dilemman. Vad är värdefullt att plocka ut och vad är bråte som inte är värd att släpa på? De renodlade svaren att slänga allt eller behålla allt är alltid fel, men inte heller mitten innehåller någon högre klokskap eller några garantier. Det är fullt av kombinationer där vi förkastar det värdefulla och behåller det idiotiska. Förnuft och känsla hjälper oss på vägen, men vi behöver också experimentera för att se vad som fungerar. Då kommer vi också att misslyckas.

Det är inte hela världen. Så illa var det ändå inte, vare sig för Ragnar eller Elsa Johansson. Att för några år i sin krafts dagar äga världen och vara i centrum för dess förändring är inte det sämsta, även om det är en position där misstag ofrånkomligen begås. Också av detta lär vi någonting, och har en hel del roligt på vägen. För det gör man och har man i både Ragnars och Elsas sällskap, det ser Lena Andersson till.

Läs fler texter av Mattias Svenssonm