Makten framför allt

Vilhelm Moberg ska ha beskrivit Socialdemokraterna som ett idéparti med två idéer: att ta makten och att behålla den. Den som kan sin 1900-talshistoria är varse hur väl partiet lyckats leva upp till dessa grundläggande värden. Den som följt den sittande regeringens piruetter inom framför allt migrationspolitiken har på nära håll kunnat studera hur denna typ av nihilistisk maktutövning ser ut.

Socialdemokraterna insåg tidigt att för att säkerställa det politiska maktinnehavet behövde partiet ta kontroll över andra delar av samhället, såsom civilsamhällets institutioner och organisationer. Det allra tydligaste exemplet på denna strategi är hur partiet skaffade sig makten över Svenska Kyrkan.

Socialdemokraterna insåg tidigt att för att säkerställa det politiska maktinnehavet behövde partiet ta kontroll över andra delar av samhället, såsom civilsamhällets institutioner och organisationer.

Under 1800-talet var stora delar av arbetarrörelsen uttalat antikristen och antikyrklig. Socialdemokratins mål var inte bara att avskaffa det borgerliga samhället och monarkin utan också kristendomen och kyrkan. Under 1920-talet slog emellertid partiledningen under Per Albin Hanson in på en annan linje, och talet om att avskaffa statskyrkan tystnade.

Pådrivande bakom den nya linjen var Arthur Engberg, uttalad ateist och sedermera ecklesiastikminister i Per Albin Hansons regering. 1922 skrev han: ”Kyrkan bör fråntas allt inflytande över utbildningen av nya präster. Kyrkan skulle omvandlas till att sprida en ”ateistisk allmän religiositet”.” Engberg såg kyrkans potential som maktplattform för partiet.

1936, som minister ansvarig för statskyrkan, fällde Engberg följande ord i riksdagens talarstol: ”Låt oss till att börja med avskaffa biskoparna och införa en kyrklig överstyrelse med en generaldirektör för kungliga salighetsverket”.

I stor utsträckning skulle Engbergs vision bli verklighet. Biskoparna avskaffades visserligen inte, men de gjordes till marionetter under ett partipolitiskt beslutsorgan, som genom socialdemokraternas oefterhärmeliga väljarmobilisering – även av icketroende – kom att kontrolleras av partiet.

Trots att kyrkan vid millennieskiftet påstods skiljas från staten består den märkliga konstruktionen med partipolitisk styrning – och det socialdemokratiska inflytandet. I valrörelsen mobiliserade partiet sina väljare, genom att måla upp en skräckbild av att Sverigedemokraterna höll på att ta över kyrkan.

Trots att kyrkan vid millennieskiftet påstods skiljas från staten består den märkliga konstruktionen med partipolitisk styrning – och det socialdemokratiska inflytandet.

Det visade sig inte stämma. Om det pågått en Sverigedemokratisk mobilisering till kyrkovalet skulle partiet ha fått högre resultat än i riksdagsvalet. i själva verket fick de lägre. Hotet om SD syftade till att mobilisera de socialdemokratiska väljare som förvisso inte bryr sig om kyrkans väl och ve, men desto mer om huruvida Sverigedemokraterna får inflytande eller inte.

Att Socialdemokraterna alltjämt betraktar kyrkan som en viktig maktbas, men inte bryr sig om dess verksamhet och uppdrag framgår med all önskvärd tydlighet av det senaste tillskottet till kyrkostyrelsen, kyrkans “regering”. Winberg, som likt Engberg är ateist, har beskrivit sin roll i sammanhanget som att hon företräder “den stora grupp av icke-troende” som finns i kyrkan.

Att politikerväldet över kyrkan går ut över verksamheten är uppenbart.

Att politikerväldet över kyrkan går ut över verksamheten är uppenbart. Det nya kyrkohandboksförslaget, som sågats jäms med fotknölarna av så gott som alla remissinstanser, antogs av en stor majoritet av kyrkomötets politiker i förra veckan.

Det handlar inte bara om brist på lyhördhet från dem som faktiskt kan någonting och bryr sig om verksamheten. Det handlar inte bara om ointresse från de politiska makthavarnas sida. Det handlar om samma förakt och nedlåtenhet som präglade Arthur Engbergs strävan att omvandla Svenska Kyrkan från en kyrka till ett partitroget ”salighetsverk”. Han verkar ha lyckats.