Samhälle Krönika
Lattepappornas land möter hederskulturens machomän
Pojkar som vuxit upp i hederskultur har ofta erfarenheter av stor ofrihet och våld i hemmet, och risken är att det går i arv. Hur Sverige påverkas beror till stor del på vår förmåga att bryta hederskulturens machoideal, skriver Carolin Dahlman.
I veckan sände Sveriges Radio ett reportage om en kommunal satsning i Gävleborg, som stöttar unga män som vuxit upp i hederskultur, med våldsamma, destruktiva mansnormer. Killarna hade ofta varit sina pappors förlängda arm, och tvingats kontrollera sina systrar.
Ledaren i projektet sa att killarna ”sett saker som barn inte ska se”. Någons pappa hade misshandlat mamman psykiskt och fysiskt, vilket var skälet till han själv blev aggressiv. Det talades om trauman, att en liten pojke kunde resonera att det var bättre att han slog systern själv än att pappan gjorde det, eftersom han inte slog lika hårt. Någon talade om att hans hårdhänta pappa misshandlat sin familj av kärlek.
Det vände sig i magen mer ju längre jag lyssnade. ”Stackars”-tonen var skärande gäll. De förmildrande omständigheterna presenterades på löpande band. Pojkarna beskrevs som offer, eftersom de ”varit med om så mycket”.
Naturligtvis är det svårt att stå upp mot sina vårdnadshavare. Barn fostras och formas i hemmen, och föräldrars syn blir sanningen.
Om de behandlas som offer lär de sig inte att göra annorlunda.
Men samhället måste sluta tycka synd om de ”stackars” hederskulturpojkarna. Visst har de haft det tufft, men om de inte nog tydligt får höra att deras beteende är oacceptabelt kommer de inte att förändras på djupet. Om de behandlas som offer lär de sig inte att göra annorlunda.
Jag förstår att värderingar, traditioner och normer sitter djupt, och även liberaler behöver begripa att viljan inte alltid är fri. Det är genuint knepigt att värja sig emot hela släkters påtryckning och krav. Den som är ensam rebell kan förlora hela sitt sociala skyddsnät.
Men att ursäkta ofrihet och våld är att ge grönt ljus. Unga grabbar som drillas i att kontrollera tjejer, eller skambelägga den som går utanför hederskulturens strama regelverk, kommer sannolikt att fortsätta att göra så. Därför är det av vikt att vi andra pekar med hela handen och slutar lägga huvudet på sned. För barn växer upp. Blir vuxna. Men kraftfullare nävar.
I Studio Etts reportage berättades det om machokultur i hederskulturen. En pojke får inte visa sig svag, sårbar eller visa värme. Han får inte gråta, utan ska vara tuff och modig. Få väljer därmed att söka hjälp när det stormar inuti. Gissa vad som kan hända i stället.
Det är olyckligt att pojkarna fötts in i en familj där de inte får vara öppna, men faktum är att de sannolikt formas av den våldsamma mansrollen. Detta måste bemötas.
Killarna i projektet i Gävle berättade att de blev empatilösa tidigt i livet, vilket kunde ligga bakom sådant som förnedringsrån. De vittnade om att de blev känslokalla när de utövade våld mot sina systrar.
Om våld ger status i hemmet, är de barn – som nu beskrivs som offer – förövare om några år. Det här är pojkar som lär sig straffa, hota, till och med döda sina allra närmaste, människor de älskar.
Jag unnar ingen att födas in i en ofri våldsspiral. Men genom att ge dem offeridentiteten låter vi dem komma undan.
Om de lärt sig att mannen ska styra med våld kan det få negativa konsekvenser för flera generationer.
Hedersbarnen kan bli farliga som vuxna, eftersom de via hårdför socialisering inte fungerar på samma sätt som de som vuxit upp i en mer individualistisk kultur. Värderingarna sitter djupt. Om de inte får tala om sina känslor kan deras inkapslade frustration, sorg, ilska leda till explosioner, riktade mot klasskompisar, framtida flickvänner och fruar, arbetskompisar. Om de lärt sig att mannen ska styra med våld kan det få negativa konsekvenser för flera generationer.
”Om min syster vet att pappa misshandlar henne om hon tar hem en kille så gör hon inte det”, berättade killen som pratade om att pappan drevs av kärlek.
Devin Rexvid, som forskare om hedersrelaterat våld, menar att unga män som lever i hederskultur inte alltid får hjälp av myndigheterna. I en intervju sa han att ”När pojkar visar osäkerhet eller ambivalens över att de till exempel inte vill planera ett mord på sin mamma behöver de få hjälp”.
Det låter makabert, och en del av mig vill skrika ”vad fan, du har eget ansvar om du väljer att MÖRDA”.
Men det system som hederskulturen är går inte att förenkla med den liberala individualismens glasögon.
Hedersförtrycket är inte en fråga om enskilda män mot enskilda kvinnor. Kvinnor är även förövare, särskilt mammorna. Män gifts också bort och runtom kärnfamiljer finns släkter runtom i världen. Alla har koll på varandra. Alla pressar.
Det är alltför många barn som är drabbade, och tyvärr samtidigt väldigt många barn som kan komma att skada andra. En studie visade att 7–9 procent av unga i storstäderna lever med kollektivt legitimerat våld kopplat till rykte, skam och kontroll.
It takes a village to raise a child, brukar det sägas. Men vem fostrar byn? Och vilken by?
Det var länge sen integration handlade om hur många som har sysselsättning.