Låt oss slippa såväl ett laglöst land som en polisstat

I Dagens Nyheters Stockholmsdel kunde man läsa om hur två flickor som stigit av bussen i Järfälla blivit överfallna och misshandlade av okända gärningsmän som sedan försvunnit med ena flickans hundvalp. Men, skriver tidningen, ”historien fick ett lyckligt slut när valpen påträffades i ett skogsområde dagen därpå.”

Nej, Dagens Nyheter, historien fick inget lyckligt slut. Även om hundvalpen återfanns kvarstår faktum att två flickor blivit överfallna och traumatiserade, och tre gärningsmän kommit undan. Två flickor som kommer att se sig om över axeln nästa gång de går hem från bussen. Om de ens vågar gå själva nästa gång. Tre gärningsmän som sannolikt kommer att fortsätta på sin brottsliga bana, triggade av insikten av hur lätt det är att komma undan i Sverige, troligtvis med allt grövre brottslighet.

Jag har tidigare skrivit i Smedjan om hur medborgargarden och grindsamhällen blir vanligare, i takt med att fler och fler förstår att rättsstaten inte längre lever upp till sina utfästelser om säkerhet och trygghet. Fler och fler hederliga medborgare drabbas av eller får det råare våldet inpå knuten, till exempel i form av den våg av överfallsrån i hemmet som drabbat husägare i norra Stockholm, utan att ordningsmakten gripit några gärningsmän.

I Gävle överfölls nyligen en ensam 15-årig flicka på väg från skolan till bussen, klockan tre på eftermiddagen, av ett stort gäng ungdomar som misshandlade henne så svårt att man befarar att hon ådragit sig bestående men. I skånska Vellinge, som tidigare var känt som en lugn villaidyll, sätter ett knivbeväpnat rånargäng skräck i befolkningen. ”Nu är det vi som äger Vellinge” skall de sex rånarna ha deklarerat när de bestal några tonårspojkar på deras kläder.

Det spelar ingen roll om du bor i en välbärgad villastadsdel norr om Stockholm, eller i en skånsk övre medelklassidyll. Du riskerar inte bara att hamna i vägen för våldet, du riskerar att bli måltavla.

Det spelar ingen roll om du bor i en välbärgad villastadsdel norr om Stockholm, eller i en skånsk övre medelklassidyll. Du riskerar inte bara att hamna i vägen för våldet, du riskerar att bli måltavla. Länge försökte såväl nyhetsmedia som opinionsbildare skyla över utvecklingen. Det råare våldet förminskades genom hänvisningar till att det totala våldet i samhället hade minskat. Det stämmer, så tillvida att fylleslagsmålen på helgerna har gått ned. Åtminstone har människor slutat att anmäla dem.

Gängvåldet, i form av sprängattacker och dödsskjutningar med automatvapen, ökar dock år för år. Nu tycks även det riktade våldet mot den skötsamma medelklassen eskalera. Det är den medelklass som stiger upp varje morgon och går till arbetet. Det är den medelklass som betalar mer än hälften av vad de arbetar ihop i skatt, och som får allt mindre tillbaka. Den medelklass som betalar bland världens högsta skatter utan att få bland världens bästa välfärd tillbaka.

Det är inte svårt att se den politiska sprängkraften i om denna hårt arbetande och dyrt betalande medelklass inte längre upplever att staten levererar ens i sina grundläggande funktioner: att upprätthålla ordning och säkerhet. En rädd medelklass är en desperat medelklass och med tanke på hur den svenska åsiktspendeln brukar svänga från ytterlighet till ytterlighet känns det inte alltför långsökt att tänka sig att ropen på hårdare tag kommer att höjas från en allt större del av befolkningen.

Vi har redan sett hur Moderaterna har tummat på sin tidigare frihetliga linje i frågan om kameraövervakning, och även i sitt förslag om så kallade visitationszoner, det vill säga områden där polisen har rätt att kroppsvisitera vem som helst utan anledning. Enligt ”rent mjöl i påsen”-logiken finns ingen gräns för hur mycket av vår frihet och integritet som kan offras i brottsbekämpningens namn.

Vi har redan sett hur Moderaterna har tummat på sin tidigare frihetliga linje i frågan om kameraövervakning.

För den som varken vill leva i ett laglöst land där de kriminella sätter agendan eller i en repressiv polisstat, är det angeläget att nästa regering, oavsett färg och konstellation, placerar brottsbekämpningen högst upp på den politiska dagordningen.

För journalistkåren gäller det att skildra verkligheten som den är, utan förskönande omskrivningar. Det räcker inte med en återfunnen hundvalp för att historien om den eskalerande våldsbrottsligheten ska få ett lyckligt slut.